Diakonias blogg har flyttat!

Diakoniabloggen har flyttat!

2011-02-23T11:42:00.004+01:00

Diakoniabloggen finns numera på http://www.diakoniablogg.se/

VÄLKOMMEN dit!

Lever vi i en Dystopi ?

2011-02-22T20:03:00.007+01:00

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!

Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

2011-02-04T21:13:00.013+01:00

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

Hur ser han på biståndet?
Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).

Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.

Hur ser han då på vapenexporten?
Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.

Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”

Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.

Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.

Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.

Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.

Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,

I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
prövade”.

När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

2011-01-31T15:44:00.007+01:00

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.

Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?

Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

David Kato: en modig kämpe för mänskliga rättigheter i Uganda

2011-01-31T14:46:00.000+01:00

David Katos våldsamma och för tidiga död är en förlust i kampen för mänskliga rättigheter. Han var en modig försvarare av de homo-bi-transsexuella i Uganda.

En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.

David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.

Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia

Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!

2011-01-28T13:44:00.001+01:00

Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.

Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.

Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.

När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.

Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.

Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?

Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.

I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.

Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

En doft av Jasmin

2011-01-25T21:16:00.007+01:00

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Sri Lanka - ännu en strukturkatastrof

2011-01-18T09:13:00.003+01:00

Öppnar tidningen, slås av rapporteringen. Elände och naturkatastrofer. I fokus: Australien. Det är fruktansvärt, det som sker där. Liksom i Brasilien. Men… Med risk att trötta ut alla som redan är trötta på eländesrapporter: Stora delar av Sri Lanka står under vatten just nu. En miljon människor är på flykt. De behöver också omvärldens stöd.

Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.

Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.

Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.

Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?

Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…

>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats

>> Till Google Maps med beskrivning av läget

>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna

>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka

>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida

I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!

2010-12-15T13:29:00.003+01:00

Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..

Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.

Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:

Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.

Det finns dessutom goda anledningar att tro att bättre hälsa och satsningar på utbildning har effekter på tillväxten, genom att fattiga människor förmåga att delta i produktiva ekonomiska aktiviteter stärks.

Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.

Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.

Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.

Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.

En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.

Magnus Walan, Diakonia

>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill

>> Besök vår nya sajt Därför bistånd

Befolkningen sårbar i östra Burma

2010-12-14T14:18:00.010+01:00

Burma har trots stora naturresurser en mycket fattig befolkning. Landet hamnar i år på plats 132 på FNs välkända fattigdomslista UN Human Development Index.

FNs lista handlar så klart om människors inkomster. Men den tar också hänsyn till saker som hälsa och utbildning. En annan sak som ingår är säkerhet, något som i praktiken innebär en jämförelse av länders antal flyktingar mm. I många fall bygger FN sin statistik på nationella databaser men i fall som Burma, då dessa är osäkra källor, använder man de alternativ som finns att tillgå.

Thailand Burma Border Consortium (TBBC) publicerar årligen imponerande studier som minst sagt kompletterar nationell statistik i östra Burma. 2010 års studie om flykt, fattigdom och säkerhet publicerades nyligen. TBBC har samlat data per hushåll i samarbete med lokalbefolkningen i områden som under många år härjats av våldsamma konflikter mellan militärjuntan och beväpnade etniska minoriteter. Det är inte förvånande att studien kan presentera trovärdiga siffror som skiljer sig från den nationella statistiken.

Studien beskriver fattigdomsnivåer som är bland de mest allvarliga som hittills uppmätts i Burma. I ett av områdena svarade hälften av de intervjuade att de förlorat sitt levebröd under de senaste sex månaderna på grund av tvångsförflyttning, tvångsarbete, eller begränsad rörelsefrihet. Enligt nationell statistik finns inte denna fattigdomsnivå i östra Burma.

Det finns fler bidrag. Under ledning av Mae Tao Clinic samlade en grupp organisationer under 2009 in information om hälsa. Rapporten Diagnosis Critical – Health and Human Rights in Eastern Burma innehåller uppgifter om befolkningsgrupper i östra Burma där 41% av barnen var undernärda och där 60% av dödsfallen bland barn under fem föregicks av sjukdomar som går att bota.

TBBC och andra organisationer lyckas samla grundläggande och viktig information från östra Burma. En framgångsfaktor är att man verkar och har förtroende som humanitär aktör, framför allt tack vare det omfattande arbetet i flyktingläger i Thailand längs gränsen till Burma. Arbetet med flyktingarna i lägren bygger på att de själva har en fortsatt aktiv roll i sin egen överlevnad. Den förtröstan och initiativrikedom som finns i lägren beskrevs senast på ett personligt sätt av modellen och skådespelerskan Lily Cole i The Guardian.

Naturligtvis existerar det en överlevnadsinstinkt och initiativrikedom också i de mest utsatta områden i östra Burma. En ILO anställd som arbetar för att återföra barnsoldater till sina föräldrar beskriver under en intervju, publicerad av Omvärlden, att burmeser är världsmästare i riskanalys. I en publikation från brittiska tankesmedjan Chatham House beskrivs människor i sydöstra Burma på likande sätt, som sofistikerade experter på överlevnad.

Sårbarhet är inte detsamma som oförmåga att försöka skydda sitt levebröd eller om möjligt förbättra sin livssituation. Men givet de fruktansvärda omständigheter under vilka människor i östra Burma lever och landets ledares misskötsel av nationella tillgångar, krävs fortsatt internationellt humanitärt stöd både på den burmesiska och thailändska sidan av gränsen. Detta i kombination med att inhemska oppositioner och civilsamhällets organisering erhåller stöd och landets självutsedde ledare – i militär eller civil skepnad – utsätts för påtryckningar. Makteliten saknar tydligen inte kapital. Nyligen publicerade The Telegraph uppgifter från Wikileaks om att juntaledaren Than Shwe 2009 planerat att köpa fotbollslaget Manchester United för en miljard US dollar.

Diakonia är en av elva medlemmar från nio länder i TBBC och bidrar sedan många år med ekonomiskt stöd och erfarenhet till konsortiet.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien

Vallfartsort och fredszon

2010-12-13T16:19:00.003+01:00

Utanför kyrkoområdet i Madhu står en skylt som kungör på tre språk: DETTA ÄR EN HELIG PLATS. BÄR INTE VAPEN HÄR! Kyrkan i Madhu har kallats Sri Lankas Lourdes. Människor vallfärdar hit i stora skaror. De senaste hundra åren har det för det mesta handlat om hundratusentals årligen. Under kriget kom det att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon.

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är den berömda Madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Hon fördes till Madhu av katoliker från Mantai som ville rädda både sig själva och madonnan undan religionsförföljelse på 1660-talet, då reformerta kristna förföljde kristna av romersk-katolsk tro. Madonnan av Mantai kom således själv till Madhu såsom flykting en gång i tiden. Hon anses besitta särskilda helande krafter och är huvudanledning till att människor vallfärdar hit. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. Då fredssamtal och vapenvila stod för dörren (2001) var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan). Nyligen har kyrkorna i Sverige uppmärksammat årets Globala vecka med tema vapenhandel som förhoppningsvis gett många därhemma inspiration till konkret handling.
2.En fristad för människor på flykt. Under särskilt svåra tider har det skydd kyrkan i Madhu kunnat erbjuda såsom i princip fredad från attack (med särskilt skydd enligt internationell rätt och i det här fallet efter särskilda informella överenskommelser) kompletterats med internationell preventiv närvaro. Den världsvida kyrkan kan också vara engagerad i internationell preventiv närvaro på flera olika sätt – det ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina är ett välkänt exempel.
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.

Rättvisa detaljer i Cancun

2010-12-02T08:47:00.006+01:00

Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.

Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.

Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.

Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.

Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??

Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.

Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.

Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.

Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun

>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)

Vad vi gör idag skapar vår framtid

2010-11-30T23:34:00.005+01:00

Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.

Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.

51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.

När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.

Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?

Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.

Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.

Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.

Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Europarådets nya resolution kastar oss tillbaka till 1743

2010-11-29T17:27:00.004+01:00

Vad händer med kvinnors rättigheter när Europarådet nu har antagit en resolution som går emot FN:s millenniemål om jämställdhet och kamp mot mödradödlighet? Den 7 oktober togs en resolution går emot både FN-stadgan om alla människors lika värde, millenniemålen och vissa medlemsländers nationella lagar. En resolution som hotar kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

År 1743 stadgade lagen i Sverige dödsstraff för fosterutdrivning. Ansvaret lades helt på den kvinnliga parten. Med Europarådets nya resolution kastas vi tillbaka till 1743 då kvinnor nekades medicinsk laglig och säker abort. Ordet rättigheter i begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter” gäller inte alla. Kvinnor ska kunna nekas medicinsk laglig abort utan hänsyn till deras rätt till hälsa, oavsett om graviditeten tillkommit genom övergrepp eller om den hotar hennes överlevnad.

Om heder och skam skriver Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap vid högskolan i Kristianstad, i Trelleborgs Allehanda. ”Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, ofta från Mellanöstern, och med hedersvåld,” skriver Berggren.
”Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan”, skriver Berggren och påminner om seder som kyrktagning av ogifta mödrar, tvångsmjölkning av pigornas bröst, straff för abort och gammaltestamentliga straff för otukt.

Sverige lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Den svenska regeringen var till exempel först i världen med att anta en policy för sitt utvecklingssamarbete på detta område.

Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från existerande internationella överenskommelser. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård. Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kring det reproduktiva systemet och inte bara frånvaro av sjukdom. Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma. Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.

Vad har Sverige egentligen för genomslag när det gäller SRHR-relaterade frågor? Vad gör vi, Sverige, i EU och i vårt internationella samarbete, när en resolution som strider mot FN:s mänskliga rättigheter antas?

Den av er som är utan synd ska kasta första stenen, sa Jesus när en kvinna anklagades för äktenskapsbrott. Det tycker jag pekar på jämställdhet i synen på de bägge könen och ansvaret för sexualiteten. Männen som tänkt straffa kvinnan släppte sina stenar, en efter en, med början av de äldste. Moderna demokratier med större frihet för kvinnor har snarare präglats av kristet arv och åskådning, där det inte finns grund för att döma kvinnor annorlunda än män. Men fortfarande brister samhället i respekt inför människan överlag och speciellt då kvinnan.

”En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige”, som Berggren skriver.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

2010-11-18T20:57:00.006+01:00

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Hur många fler hemlösa nätter?

2010-11-16T11:19:00.014+01:00

På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.

Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.

Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.

Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.

Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.

Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.

Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.

25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.

Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.

Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC

Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.

Samma måttstockar måste gälla för allt bistånd

2010-11-07T21:59:00.008+01:00

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.

Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?

Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.

I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.

Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.

Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.

Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.

Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.

I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.

Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.

Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."

Skärpning!

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

2010-10-26T17:14:00.007+02:00

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Kvinnor och barn fortsätter dö i onödan

2010-10-05T15:05:00.005+02:00

Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.

Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.

Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.

Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.

Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”

Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.

De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”

Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?

Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

2010-09-27T16:48:00.007+02:00

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

2010-09-20T12:33:00.007+02:00

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.

Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Valet i Burma varken fritt eller rättvist

2010-09-13T09:48:00.005+02:00

Den 7 november är det val i Burma. Diakonia konstaterar att valet varken blir fritt eller rättvist. Deltagandet är begränsat av juntan. Inga kandidater får vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive Aung San Suu Kyi. För de som kan delta förhindrar eller försvårar juntan effektivt valarbete genom kontroll av information och media. Registreringsavgifterna är höga och det råder förbud mot öppna sammankomster. Vidare tillåter juntan inga valobservatörer.

Det är också tydligt att juntan är på väg att inta en mer civil skepnad. New York Times rapporterar att internationella diplomater och ekonomer i Burma märker en skillnad i militärernas förhållningssätt till ekonomiska frågor. De efterfrågar nu råd kring ekonomisk tillväxt och företagande. Denna trend bör ställas i relation till den utförsäljning av statlig egendom som juntan genomfört under de senaste åren, ofta till egen ekonomisk fördel. Med syftet att säkra makten, även med ekonomiska medel, kommer en ny civil skepnad väl till pass.

Inget tyder alltså på att juntan är beredd att släppa ifrån sig makten. Trots detta har oppositionen i Burma i stort två förhållningssätt till valet. De finns de som debatterar för en bojkott av valet och de som argumenterar för deltagande i valet. De senare hävdar att deltagande är att föredra eftersom det – efter 20 år utan politisk förändring – saknas alternativ. Möjligheten ligger alltså i en förändring av dödläget. Båda sidor av oppositionen har viktiga argument.

Diakonias samarbetsorganisationer och målgrupper i Burma och Thailand tycker också olika. En del av flyktingarna i Thailand, som är längre från händelsernas centrum, artikulerar tydligt sitt ogillande och ställer upp bakom bojkotten av valet. Flera samarbetsorganisationer tar inte officiellt ställning. Andra informerar sina målgrupper om valet och konstitutionen.

Diakonia ser att valet i Burma är djupt odemokratiskt, men ser också att det på gott och ont kan leda till långsiktiga förändringar.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Samma måttstockar i valet?

2010-08-29T19:33:00.008+02:00

”Ni bara backar upp oppositionen” heter det ibland när Diakonia kritiserar sakfrågor i biståndsdebatten. Jag minns förra valet 2006. Då publicerade Diakonia uppgifter om hur regeringen Persson använde biståndet till saker som inte handlade om fattigdomsbekämpning. Detta använde Reinfeldt i en av de sista slutdebatterna. Han hade sett en rapport som visade att ”bistånd gått till saker som det inte skulle gå till”. Efter detta var det många som hörde av sig och var arga för vi gett ammunition till ”Reinfeldt och borgarna”. Frågan gällde då användandet av biståndspengar till migrationskostnader, utländska studenter och exportkreditskulder. En rapport i maj 2006 visade att ungefär 30 procent av hela EU:s bistånd stannade i EU-länderna.

I Diakonias rapport Dragkampen om biståndet 2008 presenterade vi siffror och tendenser för både socialdemokratiska regeringar och den nya alliansregeringen. Siffrorna för hur mycket av biståndsbudgeten som används till andra saker än bistånd varierade, från cirka 8 procent 2003 till 4,5 procent under 2005. Dessa siffror har sedan dess ökat kraftigt.

Användandet av biståndspengar till migrationskostnader i Sverige har exempelvis ökat med 100 procent, trots att antalet asylsökande inte alls har ökat i motsvarande takt. Biståndsfinansieringen av UD:s administration har även den fördubblats, bland annat genom ett nytt system för att delfinansiera svenska ambassader i industriländer med bistånd. Som exempel kan nämnas Canberra 657 000 SEK, Tokyo 2 654 000 SEK, Reykjavik 248 000 SEK, London 1 696 000 SEK och så vidare. Vi vet också att regeringen använt sig av närmast kreativ bokföring för att blåsa upp värdet av de exportkreditskulder som man biståndsfinansierat under 2007 och 2008. Det bokförda och kommersiella värdet var några procent av de 2 miljarder man skrev av från biståndet.

Vi uppskattar i grunden alliansregeringens betoning på resultat och transparens. Men när svaret blir att industriländernas regelverk för hur bistånd får användas tillåter detta går trovärdigheten förlorad. När Diakonia använder 100 miljoner svenska biståndskronor avkrävs vi redovisningar och rapporter som kan fylla bokhyllor. Det är bra! Vi skall ha koll på pengarna och kunna redovisa varje resultat. Men när regeringen själva använder miljarder av bistånd på detta sätt, utan krav på att det skall kunna utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp, förlorar man i trovärdighet.

Det blir fel när ministrarna klagar på att biståndet – svenska skattemedel – inte ger bättre resultat i Afrika, om man inte samtidigt bejakar problemet med att givarna trixar med biståndet i givarländerna. Det är bra att regeringen har behållit – och lovar att behålla - enprocentsnivån, det vill säga att Sverige ska ge 1 procent av BNI i bistånd. Det är bra att man lovar att öka anslaget till enskilda organisationer, vars andel sjunkit kraftigt under den senaste mandatperioden. Det är bra att man betonar transparens och jobbar mer med mål och resultatstyrning i biståndet. Men för trovärdighetens skull: sluta trixa med biståndet! Gör som i Storbritannien – stifta en lag som tvingar fram utvärdering av allt bistånd utifrån biståndets mål.

Så, vad säger vi på Diakonia när de rödgröna nu lovar att minska avräkningarna och att allt bistånd skall kunna utvärderas gentemot biståndets mål? Vi säger "bra!", men också att vi lovar att vi kommer att fortsätta granskningen av det svenska biståndet och politiken för global utveckling - oavsett vem som sitter vid makten efter den 19 september. Det har vi lovat våra samarbetspartner i Syd.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

2010-08-27T11:50:00.016+02:00

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Vad skulle vi göra med alla pengarna om världen vore fredligare?

2010-08-23T13:15:00.006+02:00

Har du någonsin ställt dig frågan vad du skulle göra om du vann en miljon? Jag vågar mig på att gissa att du har gjort det. Men har du ställt dig frågan vad du skulle vilja göra med de resurser som skulle frigöras om vi alla vann den allra högsta vinsten: fred i världen?

Om världen bara hade blivit 15 % fredligare förra året så skulle det i ekonomiska termer helt och hållet uppväga den finansiella krisens globala effekt. Detta enligt ett diskussionsunderlag från Institute for Economics and Peace i Australien. Samtidigt skulle den största vinsten förstås vara den som mäts i mänskliga termer – eller rättare sagt: den som egentligen inte låter sig mätas.

Det nyss nämnda institutet upprättar varje år ett globalt fredsindex där världens länder rankas i termer av fredlighet. För varje land vägs en rad faktorer samman: förekomsten av interna och externa konflikter samt dödligheten i dessa, tunga vapen per capita, militarisering, efterlevnad av mänskliga rättigheter, politisk (in)stabilitet, våldsamma demonstrationer, antal mord per 100 000 invånare, tillgång på vapen, vapenimport, vapenexport med mera. När institutet gör ett räkneexempel som utforskar vad som skulle hända i ekonomiska termer om världen blev 15% fredligare, så mäter man det alltså inte rätt och slätt i 15 % färre väpnade konflikter. Det kan handla om förbättringar på en rad olika politikområden.

Intressant för oss svenskar att notera är att Sverige föll hela fyra platser på fredsindex det senaste året och hamnar nu på 10:e plats bland världens länder. En anledning till denna förändring är Sveriges militära bidrag till den NATO-ledda styrka som stödjer regeringen i Afghanistan i väpnad konflikt mot talibaner. (Sveriges vapenexport ligger mycket högt, definitivt högst bland de tio länderna i toppen på listan, men det är ingen förändring från tidigare år).

I det diskussionsunderlag som Institute for Economics and Peace har publicerat tillsammans med fredsindex påstår man att det verkar rimligt att anta att inte bara en förbättring på 15% utan även en på 25 % är fullt realiserbar. En förbättring på 25 % år 2009 skulle enligt uträkningarna ha inneburit ett globalt ekonomiskt uppsving på motsvarande 1,2 biljoner amerikanska dollar. Därtill kan man lägga resurser som då skulle flyttas över från våldsrelaterad industri till fredsrelaterat näringsliv. De senaste fyra åren hade man genom lyckosamma satsningar på en fredligare värld sammanlagt kunnat frilägga 7,07 biljoner dollar som man skulle kunna använda till att uppväga finanskrisen, förverkliga millenniemålen och rädda klimatet (räknat på en 25-procentig förbättring).

För mig som utlandssvensk verkar de frågor som nu dryftas inför valet därhemma hemskt kortsynta i relation till de stora globala utmaningar – och möjligheter – som vi står inför. Själv tycker jag att det borde ligga i de politiska partiernas intresse att tävla om vem som kan bidra med bäst och mest insatser för nedrustning och våldsförebyggande i världen. Våldet i världen står oss dyrt. Fred med fredliga medel skulle frigöra en massa resurser som man då kan använda till ännu fler bra saker. Där kan man verkligen tala om en win-win solution!

Fredsindex tillgängligt som interaktiv karta samt nedladdningsbara rapporter.

Förändra vär(l)den i valet

2010-08-20T15:59:00.007+02:00

Det är snart val. Vi på Diakonia vill utmana partierna i olika sakfrågor. Målet är att förbättra Sveriges politik gentemot fattiga länder.

De beslut som fattas eller inte fattas i rika länder som Sverige påverkar fattiga och utsatta människors situation i utvecklingsländerna. Översvämningarna i Pakistan, torkan i Ryssland eller köldchocken i Latinamerika denna sommar kanske inte vetenskapligt kan kopplas till klimatförändringarna, men det är precis de extrema väderförändringar som forskare har varnat för. I april presenterade vi på Diakonia våra prioriterade frågor till partierna och partiledarna i form av en enkät där vi beskrev hur vi vill förbättra politiken och ställde ett antal frågor.

Biståndet: Det talas mycket om hur bistånd hamnar fel i fattiga länder. Varje krona som försvinner i korruption är stöld från de fattiga, säger ansvarige ministern. Men bistånd avsett för fattiga människor i fattiga länder stannar i allt högre grad i Sverige. Exempel på detta är avskrivningar av företagsskulder, migrationskostnader i Sverige, finansiering av UD och ambassader i industriländer - bistånd som inte kan utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp för biståndet. Det handlar om miljarder kronor som försvinner på detta sätt varje år. Tycker de svenska riksdagspartierna att detta är ok? Eller skall allt bistånd kunna utvärderas gentemot biståndets mål?

Klimaträttvisa: Hur ska Sverige finansiera de löften vi gett i klimatförhandlingarna? Industriländerna har lovat att finansiera fattiga ländernas kostnader för klimatförändringarna utanför det ordinarie biståndet. Är de svenska partierna och partiledarna redo att leva upp till det löftet?

Kapitalflykt: Utvecklingspolitiken handlar också om den kapitalflykt som sker från fattiga länder i form av skatteflykt. Utflödet av kapital är uppemot tio gånger större inflödet av bistånd till fattiga länder. Sverige och andra rika länder kan fatta beslut som hindrar detta. Vad tycker partierna att Sverige bör göra?

Politik för Global Utveckling: Riksdagen har beslutat att alla Sveriges politikområden ska sträva efter att bidra till global utveckling. Det ska vara en sammanhållen politik och målkonflikterna mellan olika delar av politiken ska uppmärksam¬mas och åtgärdas. Detta är innebörden av Politik för Global utveckling, PGU. Rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken. Det är en god intention, men krafttag krävs för att det ska ske i praktiken. Vi frågade partiledarna om de var beredda att ta konkreta initiativ för införande av krav på konsekvensanalyser enligt PGU:s perspektiv, samt införa ett oberoende utvärderingsorgan av PGU.

Diakonia tar inte ställning i valet. Däremot har vi frågor som vi prioriterar. Snart kommer vi att redovisa resultatet av vår partiledarenkät. Håll utkik på vår webbplats! Du själv kanske kan få vägledning i ditt val av att veta hur partierna svarat på våra frågor. Men det är ditt val…

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt på Diakonia

Rättigheter för vem och när?

2010-08-17T13:05:00.004+02:00

I den bästa av världar skulle alla människor, oavsett etnicitet, religion, politisk eller sexuell preferens, fattig eller rik, missbrukare eller i fängelse, boende på landsbygd eller i stad ha samma tillgång till diagnos och rådgivning, behandling och utbildning. Vi vet att så är inte fallet.

Trots kunskapen om de ödesdigra konsekvenserna för ett samhälles möjlighet till social och ekonomisk utveckling som hiv och aids innebär så tas inte adekvata beslut om prioriteringar av ledare runt om i världen. Strävandet efter kortsiktiga ekonomiska vinster är avgörande.

Detta blev tydligt på den artonde internationella aidskonferensen i Wien i somras i samband med EU:s beslut att reglera produktionen av så kallade generika för aidsbehandling. Generika är läkemedel som är en kopia av ett originalläkemedel och som innehåller samma verksamma substans och ger likvärdig effekt, men till ett betydligt lägre pris. Detta beslut gynnar i första hand kortsiktigt läkemedelsföretagen, som är bland de största vinstbärande företagen i världen. Fattiga länder har råd att utöka behandlingen av hivsmittade medborgare genom att bland annat köpa billigare läkemedelskopior från Indien.

Förutom att en rätt behandlad patient kan återgå till arbete, studier, försörja och ta hand om familj och barn så finns ett nytt mycket viktigt förebyggande perspektiv på behandling. Det presenterades ett fantastiskt forskningsresultat på konferensen: Rätt behandling gör den hivsmittade i princip virusfri. Resultatet blir då en kraftigt minskad spridning av viruset.

Deltagare på konferensen uttryckte stor ilska mot EU:s beslutsfattare för detta svek att sätta stopp för dessa kopior som många gånger är livsnödvändiga. Till detta lades oron för bristande bidrag från de rika länderna till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria som FN inrättade under år 2001. När banker spelade med människors tillgångar på ett omoraliskt sätt kom regeringar springande för att rädda dem, men inte i detta fall, löd ett av argumenten.

Vår framtid - dagens unga - kommer att ställa oss till svars för att vi inte stoppade denna dödliga och förödande sjukdom när vi hade möjligheten. Så rättigheter för alla – när och hur?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Fotnot: Diakonia deltog i den internationella aidskonferensen i Wien i år. Vi fick möjligheten att presentera två projekt inom Lake Victoria-programmet och som gäller förebyggande hiv/aids-arbete:
1. Projekt riktat till paralegals (barfota-jurister)
2. Projekt riktat till religiösa ledare – interreligiöst; kristna, muslimer etc.

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

2010-07-13T13:05:00.014+02:00

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda

The best game

2010-07-09T09:58:00.005+02:00

There is an aspect of Wednesday’s world cup semifinal scarcely captured in today’s newspapers. During the match hardly any faults were committed. Germany and Spain played an astonishing clean game, to the point that one wonders why there are so many faults in the average match. The fault is not a simple accident, not the evidence of how evil a footballer is either. Most faults are tactical. They can be done to, for example, overcome a deficiency. If a forward dribbles a defender and gets in a better position to run heading the goal, the defender has two options: compete and chase the player or commit a fault. Another use of the fault is to reset a situation that plays against you. Your opponent has taken the ball from you in the middle of an attack. Most of your team mates are not in defensive position. You kick the opponent with the ball in the ankle and gain half a minute for your players to trot, retrench and wait for the attack, but now organized. These two uses are in a way non competitive. To actually compete in the first case would mean to chase the forward and the fastest player would eventually get the price. You get him or her, good for you. You don’t, well, that’s the game. A fault would in this view be a resource to even out a situation where one of the teams has an advantage.

Yesterday we did not see faults because both Germany and Spain thought that they were the best teams in the world and only playing was enough to win. Xavi, Iniesta, Schweinsteiger, Özil are too good to use such a cheap resource. They just play. Twenty minutes went on without a fault, just forty meters passes, dribbling, one-twos… pure game. Pure competition. Pure joy.

The Swedish Government took the decision in autumn 2009 to do changes in the communication and opinion building support to Civil Society Organizations. Diakonia uses these funds to increase awareness of how global structures hinder development. The first change was to broaden the beneficiaries of the budget line from the frame development organizations to city councils and corporations. That is good. That is competition, that is game. To organizations like Diakonia it means a painful 50% budget cut on this line of financing because we are more to share the cake, but good, let’s play. The second change is to limit the content of what is financed with it to exposing, communicating. Opinion building cannot be financed with tax money. It is allowed to account for all the bridges, trainings, medicines, researches and schools that have been financed with development funds. But to question if these are the best options, to propose a different view to members of parliament, journalists, constituencies, it’s not. Now this is a fault. This is tactical. To allow us to write about the number of solar kitchens delivered but not about the politics of oil, the alpha male show off between China and the States in the climate change negotiation, is pushing us out of the core of the solution to development. And pushing us out not by outplaying civil society in an open and informed debate but by committing a fault. We make faults when we know we do not have the upper hand, or when we know we can lose it.

But here we get to the limit of the comparison. There are a difference between football and development. In football 32 teams compete for one trophy that one will win and the rest will not. Development, simplified, is one trophy but shared by all involved. This brings to the scene competition’s twin sister, collaboration. The different development stakeholders are both competitors and collaborators. There is an important competition among ways to deliver development, do not underestimate it. It is important because the most time and resources we waste the more people will continue leaving weakened, threatened or unprotected. But competition should not occupy such a space that makes collaboration of the different squads impossible. It might sound naïf given the context, but anyone working to do away with poverty is a hundred times more an ally than an enemy, so one wonders where all these faults come from.

Going back to football, the score last Wednesday could have been Germany 0- Spain 1- Football 3, being the sport itself the greatest winner. If it’s ok to get new age, rather than two teams playing football it was football itself playing through two teams. The German coach Joachim Löw, who loves the game, said after the match that Spain is the best team in the world. Diakonia promises to say that Gunilla Carlsson is the best Development Minister in the world if she thinks again who is really helping to limit the debate about development and acts accordingly. We also love the game.

Domingo Torres Santos

Kritisk diskussion den enda vägen

2010-07-08T11:26:00.005+02:00

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

Kapitalflykt - politikerna medvetna men konkreta åtgärder behövs

2010-07-07T08:34:00.005+02:00

I tisdags diskuterade Diakonia kapitalflykt med företrädare för de politiska partierna. Kapitalflykten från fattiga länder utgör ett gigantiskt utvecklingshinder. Varje år flödar 1000 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt, det vill säga cirka tio gånger det totala globala årliga biståndet. Den största delen, två tredjedelar, sker genom att företag på olika sätt undviker skatt. Diakonia lyfter just nu detta problem tillsammans med konkreta åtgärder i en vykortskampanj adresserad till finansminister Anders Borg.

I tisdagens samtal framkom att det råder en samsyn bland partier både från alliansen och den rödgröna oppositionen att kapitalflykten är ett utvecklingsproblem och att mer kan göras för att åtgärda detta. Större öppenhet och stöd till utvecklingsländer att bygga upp fungerande skattesystem lyftes fram som viktiga åtgärder.

Fredrik Malm (fp) menade att man borde ”bomma igen skatteparadisen”, och att när länder konkurrerar med låga skatter måste det ske på ett rimligt sätt. Rosita Runegrund (kd) tackade Diakonia särskilt för att ha tagit upp denna fråga på ett tydligt sätt och att mer kan göras, inklusive att höja medvetenheten om problemet även i utvecklingsländer.

Kent Härstedt (s) pekade på att Socialdemokraterna vill sätta stopp för att biståndspengar går till skatteparadis via svenska Swedfund. Hans Linde (v) pekade på vikten av fungerande institutioner i utvecklingsländer för att kunna ta tillvara information och på så sätt motverka kapitalflykt.

Detta var några av de perspektiv som lyftes i diskussionerna. Diakonia konstaterar med glädje att det finns stort intresse bland partierna att arbeta vidare med frågan. Men samtidigt står det klart att det behövs mer konkreta förslag på åtgärder. Inget parti har ställt sig bakom de krav som Diakonia framför i kampanjen: land för land rapportering av företags vinster och ett öppet samt automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå.

Penny Davies

Religion en avgörande aspekt i utvecklingsarbetet

2010-07-06T18:13:00.004+02:00

Världen är religiös och en sekulär svensk är ett ufo på de flesta ställen där Diakonia finns. Kanske är det bara i det religiöst illitterata Sverige som man kan se religion som antingen en källa till konflikt och elände eller en ren privatsak. För de allra flesta människor hänger religion samman med alla andra delar av livet. Därför måste religion ses som en avgörande aspekt av utvecklingsarbete.

Problemet är bara att det främst är de kristna biståndsorganisationerna i Sverige som försöker lyfta frågan. Idag får jag intrycket att SIDA och politiker först och främst tänker om religion och utveckling på följande sätt: det är OK om kristna organisationer genomför bistånd, bara man inte blandar ihop utveckling och evangelisation. Tänk så mycket mer spännande det vore om SIDA närmade sig tros-baserade organisationer med en annan inställning, nämligen: Hur ska vi utnyttja er specialkompetens på detta avgörande område. Hur ska vi använda era unika kontaktnät för att kunna driva utvecklingsarbete på bästa sätt. Sekulärt svenskt biståndsarbete saknar en språknyckel i utvecklingsarbetet som de trosbaserde organisationerna har.

På tisdagen höll tidningen DAGEN ett seminarium i Visby med företrädare från SIDA, Centerpartiet, Vänsterpartiet , Diakonia och PMU. Kanske bidrog detta seminarium till att lyfta frågan ett litet steg högre i debatten. På seminariet presenterade Dr Carole Rakodi, University of Birmingham, några resultat från ett snart avslutat forskningsprojekt om religion och utveckling. Projektet har finansierats av DFID, den engelska motsvarigheten till SIDA. Ett första steg för att ta frågan vidare är att SIDA noga läser de engelska forskningsresultaten.

Petter Jakobsson

This is not a game

2010-06-10T15:41:00.009+02:00

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

2010-06-10T13:20:00.013+02:00

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika

PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

Otydliga klimatlöften i Bonn

2010-06-09T16:00:00.015+02:00

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.

Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling

2010-06-09T15:10:00.015+02:00

Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.

Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.

Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!

"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"

2010-06-09T11:35:00.009+02:00

Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.

Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.

Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.

Det regnade hela natten och hela dagen och hela nästa natt...

2010-06-07T15:21:00.010+02:00

Från fönstret såg jag molnet över Pacaya. Klockan var fem på eftermiddagen och jag rusade hem för att det var dags för skolavslutning. Tänkte inte mer på vulkanen. Vid åtta-tiden sa skolans rektor; “vi ska avsluta nu och ni får köra försiktigt hem. Det ligger tre centimeter vulkanisk aska på gatorna efter vulkanutbrottet”. Vi fattade inte riktig vad det innebar, men det kändes bäst att åka hem. Stan var tyst och helt svart, vulkanisk aska är ju svart, det var överallt och det var mycket. Allt hade hänt under två timmar.

Då började det regna. Det regnade hela natten och hela dagen och hela nästa natt. Vi var i kontakt med vänner och tittade på tv. Vi förstod snart att det var riktig illa i många områden. Byborna i San Vicente Pacaya, byn närmast vulkanen, hade först blivit evakuerade på grund av vulkanen och nu sov de på härbärgen (skolor och offentliga lokaler) där det läckte in vatten efter allt regnande. Agathas, så heter den tropiska stormen, framfart och förödelse på landsbygden var enorm.

Guatemala är ett fattigt land, eller rättare sagt makthavarna har under århundraden gjort att detta rika land fattigt. Idag består folks vardag i Guatemala av hunger, våld, rasism, korruption, kidnappningar, etc. Även naturen påminner oss om hur maktlösa och fattiga vi kan vara. Pacaya är en aktiv komplex vulkan som ligger på 2 552 meters höjd nära Guatemala City. Den har varit aktiv i åtminstone 23 000 år, och har haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet. Vulkanen är en turistattraktion och ett måste för de flesta svenskar som besöker landet. Men nu är Moder jord arg, och gör sig påmind som om hon ville säga att vi människor måste respektera naturen…

Slagregnet utlöste lerskred som begravde hus, kapade vägar och lämnade folk ute i regnet utan sina tillhörigheter, i många fall isolerade och utan hopp efter att ha förlora allt de hade. Vulkanutbrottet och regnet hotar nu de viktiga kaffe- och majsskördarna. President Alvaro Colom har utfärdat katastroftillstånd. Regeringer bekräftar att över hundra människor är döda, flera hundra är försvunna och tusentals saknar tak över huvudet.

Många tycker att regeringen reagerar bra, polisen och armén är ute och hjälper till i staden. Det mest akuta är att sopa upp vulkanaskan i Guatemala City så att avloppssystemet inte kraschar. Men de allra fattigaste och drabbade i Guatemala bor inte i Guatemala City. Det är många som bor långt från vulkanen och som har förlorat sina hem efter stormen.

Vid en naturkatastrof drabbas alla, men de som får lida mest av konsekvenserna är de fattiga och särskilt fattiga urfolk på landsbygden.

Lucy Andrade, programhandläggare på Diakonias landkontor i Guatemala

"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

2010-06-04T09:31:00.003+02:00

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.

Israel måste sluta ljuga om Ship To Gaza!

2010-06-02T02:10:00.011+02:00

När de första internerade personerna från Ship to Gaza-konvojen nu börjar släppas blir det också tydligt varför de fängslades och isolerades. Genom att tysta alla andra röster från en kontroversiell händelse kan den starkare parten kontrollera nyhetsflödet under de första kritiska timmarna. Har man dessutom tur så har då de största rubrikerna redan satts och andra beskrivningar av verkligheten hamnar i bästa fall inte på förstasidan.

Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.

Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.

När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.

Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".

Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.

Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?

De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

Nu måste det vara nog!

2010-06-01T16:29:00.001+02:00

I dag står det förfärande klart att gårdagens rykten var sanna. Attacken mot hjälpfartygen på väg till Gaza skedde på internationellt vatten i strid med internationell rätt.

Nu är det dags att kräva svar och ansvar. EU, FN drabbade länders regeringar har redan reagerat starkt.

Vi är många som frågar oss varför aktivisterna på fartygen fördes till fängelser i Israel. Aktivisterna på fartygen hade blivit utsatta för en illegal attack på internationellt vatten och tvingats iland. De som ska ställas till svars är de som brutit mot internationell rätt.

Israel påstår att Ship To Gaza projektet tjänar Hamas syften men människorättsorganisationer och fredsrörelser i Israel och ledarsidan på en av Israels största tidningar, Haaretz, menar att Israels aktion blivit en attack mot Israel självt.

Ansvaret och resultaten av blockaden faller tungt på Israel och Egypten men även, till viss del, på den Palestinska Myndigheten. Ansvaret faller också på oss själva i det internationella samfundet, varningarna om blockaden konsekvenser har möjligtvis hörts men ingen åtgärd har vidtagits. Bland annat hävdade Goldstonerapporten om Gaza, 2009, att som en följd av medvetna handlingar av Israel pågår det en kollektiv bestraffning av människorna i Gaza i strid med internationellt humantärt rätt. I juli ska Goldstonerapporten prövas i FN. De kommande veckorna måste EU ta fram en gemensam position. FN:s uppgift är att bedöma om parterna har genomfört de nationella processerna mot krigsförbrytelser som FN begärt. Frågan är om EU inom FN ska verka för att det ska bli rättsliga efterspel i Internationella domstolen i Haag.

Nu efter att människor återigen har mördats står världssamfundet inför en utmaning. Vi kan inte svika Gaza ännu en gång - det vore ett svek mot demokratins och det internationella samfundets grundvalar!

Diakonia har haft ett långsiktigt arbete kring frågor som rör den humanitära rätten. På vår webbsida finner du uppdaterad information, bland annat vad det gäller internationellt rätt och sjöfart.

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

2010-05-31T14:31:00.002+02:00

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Faran inte över i Thailand

2010-05-26T13:46:00.006+02:00

Under de senaste veckorna har nyhetsflödet från Thailand ökat. Rödskjortor har protesterat mot den sittande regeringen och mötts av militär. Den mediala bevakningen i Sverige har präglats av våldet i Bangkok. Det är inte lätt att begripa de förenklade bilderna av turistparadiset som förvandlades till en krigszon. Och plötsligt är faran över?

För Diakonia är Thailand - framför allt staden Chiang Mai i norra delen av landet - ett regionalt center för vår personal och verksamhet i Asien. Under föregående vecka kände även Chiang Mai av sammandrabbningar. Diakonias personal kom till kontoret men gick hem tidigt. De bunkrade upp med mat och kontanter inför en potentiellt förvärrad situation. Det var utegångsförbud på nätterna. Vardagen fortsatte men det var tryggt att samlas på kontoret och samtala om det som hände. Oron för hur landet och dess invånare drabbas framöver kvarstår.

För Diakonia är Thailand också en utgångspunk för arbetet med Burma. Genom medlemskap i Thailand Burma Border Consortium (TBBC) stödjer Diakonia burmesiska flyktingar i Thailand. Stödet går till flyktingläger men TBBC försöker också påverka den thailändska regeringen att ta sitt ansvar för flyktingarna och utvecklingen i Burma. Arbetet försvåras av att Thailand inte skrivit under FN:s flyktingkonvention.

Diakonia stödjer även andra organisationer i Thailand, vars arbete är viktigt för Burma. Diakonias samarbetsorganisation Thai Labour Campaign (TLC) arbetar för migranters arbetsrätt. Ett inslag i SVT:s Rapport visade nyligen hur TLC uppmärksammat hur thailändska migranter utnyttjas av svensk bärindustri. På hemmafronten i Thailand försöker samma organisation påverka sin regerings reglering av inhemska företags oetiska rekryteringsmetoder.

Thailand är en bräcklig demokrati. Oavsett vilken regering som styr har den ett långsiktigt arbete framför sig. Människor, vars rättigheter inte respekteras, skapar en grogrund för populism och organisering med våld som medel. Faran är inte över för att våldet avtar. Människors arbete för att förstärka demokrati och mänskliga rättigheter i Thailand fortsätter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

2010-05-26T00:55:00.015+02:00

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

2010-05-12T01:48:00.018+02:00

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Därför åker jag med Ship to Gaza

2010-05-10T09:52:00.007+02:00

Inom några veckor är det dags för ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza att avsegla. På fartygen som avgår mot Gaza finns många olika organisationer och åsikter representerade, men som alla enats om att bryta Gazas isolering. Ombord kommer det att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, fackföreningsledare, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media.

Nu har Israel och Egypten upprätthållit sin illegala och omänskliga blockad mot Gaza sen juni 2007, under tiden har Gazas civilbefolkning fått uppleva ett fullskalligt krig och hur hela det civila samhället rasat samman.

Diakonia har under lång tid hävdat att den illegala blockaden mot Gaza måste upphöra. För min del står jag för den agenda Diakonia långsiktigt driver för att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Diakonia arbetar långsiktigt tillsammans med partner från både den palestinska och israeliska sidan, med utgångspunkt i FN:s och det internationella samfundets förslag till lösning, som sätter folkrätten – den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna – i första rummet.

I Gaza ska jag träffa våra partners på plats och representanter för det civila samhället, men jag kommer inte att acceptera några kontakter med Hamasregimen i Gaza.

Blockaden har blivit en garant för Hamas illegala makt och kontroll över Gaza. Blockaden är en huvudkomponent i Israels kollektiva bestraffning mot Gazas civilbefolkning. Blockaden har gjort människor som vill försörja sig själva beroende av bistånd. Blockaden är idag en symbol för omvärldens svek mot Gazas civilbefolkning. Blockaden måste brytas.
Därför reser jag med ”Ship to Gaza”

Situationen i Gaza är idag katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Över hälften av befolkningen i Gaza är barn – medelåldern är 16 år. På lång sikt påverkas en hel generation som får psykiska men och som berövas sin framtidstro.

Att skydda civilbefolkningen och att kunna ge humanitärt bistånd är grundläggande i folkrätten, men den internationella humanitära rätten efterlevs inte av någon part.

Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Den 20 maj 2010.

När jag i våras blev inbjuden att åka med Ship To Gaza var det under förutsättning att det passade in tidsmässigt med andra åtaganden jag har under maj och juni. Då datum för avresan flyttats framåt kommer jag tyvärr inte att kunna åka med.

Min och Diakonias syn på den illegala blockaden mot Gaza står dock fast. En kollektiv bestraffning mot en hel civilbefolkning är oacceptabel. Blockaden är orättfärdig och kontraproduktiv och den förhindrar att Israel och Hamas kan hållas ansvariga för sina brott mot internationell lag. Blockaden måste snarast upphöra! Skulden för blockaden delas av det internationella samfundet som i dagsläget accepterar situationen.

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

2010-05-07T00:36:00.006+02:00

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Spanien visar vägen – när följer Sverige efter?

2010-04-29T13:17:00.029+02:00

Som vi tidigare har skrivit om är det djupt problematiskt att Världsbanken har och kan komma att få ännu mer kontroll över stödet till klimatanpassning i utvecklingsländerna. Hittills har banken inte visat sig vara någon klimatvänlig bank, den har ett odemokratiskt styrelsesätt och projekten som banken genomför har alltför ofta inslag av toppstyrning och villkorande.

Men för finansiering av klimatanpassning finns ett alternativ, en institution med det passande namnet Anpassningsfonden. Fonden är underställd Kyotoprotokollet och är därmed knuten till FN:s klimatkonvention. Hittills har fondens bidrag kommit från en avgift på 2 % från CDM-projekt. Även i Anpassningsfonden är dock Världsbanken inblandad, men bara som förvaltare av pengarna.

Anpassningsfonden har ett antal fördelar: i dess styrelse har mottagarländerna majoritet, fondens möten präglas av transparens och finansieringen kommer genom särskilda ”genomförandeorgan” på ett direkt sätt och i enlighet med ländernas egna prioriteringar att bidra till klimatanpassning för fattiga och utsatta människor. Under den senaste månaden har man godkänt de första nationella och multinationella ”genomförandeorganen”.

Det är alltså fullt möjligt att stödja Anpassningsfonden och det är väldigt glädjande att Spanien valt att göra just detta. EU:s ordförandeland väljer att ge 45 miljoner euro.

Spaniens beslut att stödja Anpassningsfonden är självklart bra eftersom fattiga människor redan nu drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser, men det sätter också press på andra rika länder att göra samma sak. Det sänder en stark signal om att man har tilltro till fonden och att Världsbanken inte är det enda alternativet. Dessutom kan det komma att öka förtroendet mellan rika och fattiga länder, som starkt föredrar finansiella institutioner som ligger under FN:s klimatkonvention.

Den svenska regeringen hävdar ofta i klimatsammanhang att man går före och visar vägen för andra. Nu har EU:s ordförandeland vågat ta ställning för en mer legitim institution för klimatstöd till fattiga människor. När följer Sverige?

Grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord

2010-04-27T10:49:00.003+02:00

En delkonferens som tilltalar mig här i Cochabamba handlar om de så kallade Basic-länderna – Sydafrika, Indien, Brasilien och Kina. Företrädare för de tre första länderna pratar om sina regeringars ställning i klimatfrågan. Den kinesiska delegationen infinner sig ej. De fyra gick ihop inför Köpenhamn och bildade en grupp för att utöva inflytande. Man stödjer Köpenhamnsdokumentet och vill ej ha någon fortsättning på Kyotoavtalet. Banden till USA är starka i frågan. Soumya Dutta, som representerar en indisk miljöorganisation, gör starkt intryck på mig. Han berättar bland annat att den indiska regeringen presenterade en handlingsplan för klimatfrågan för två år sedan. I handlingsplanen har satsningar på stora vattenkraftverk och kärnkraftsparker med sex till åtta reaktorer i varje park en central roll för energiförsörjningen. Soumaya vill se mer småskaliga projekt i form av vattenhjul och vindsnurror som kan driva små maskiner utan att gå omvägen över elektricitet. Dessa kan produceras lokalt och även underhållas lokalt, vilket ej är fallet med mer avancerade lösningar som solpaneler. Han går även in på etanol och biodiesel. Grödor som ger föda åt människor ersätts av grödor som ger föda åt bilar. Matpriserna skjuter i höjden och stora områden urskog avverkas för att ge plats åt industriodlingar av oljepalmer och andra grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord. Han ifrågasätter energiutväxlingen för etanol och hävdar att det går åt mer energi för att tillverka den än vad man får ut när man häller den i tanken. Jag funderar i termer av att det vi tar för snygga lösningar inte alltid är det. Om vi häller miljöbränslen i tanken så borde dessa rimligen vara såväl Kravmärkta som Rättvisemärkta. Låter kanske som kaka på kaka och bakåtsträvade, men man måste se bakom de till synes miljömässigt rätta lösningarna. Det finns sociala och miljömässiga konsekvenser där det odlas.

Såväl inom huvudkonferensen som på kringearrangemangen talas det mycket om skuld och klimaträttvisa. Skulden de rikare länderna skapat genom att basera sin utveckling på miljömässigt ohållbara lösningar som nu drabbar oskyldiga människor i andra delar av världen. Rättvisan i att hjälpa dem som drabbas samt att sluta med utsläppen. ”Lösningar” i form av utsläppsrätter och att implementera projekt i andra länder för att kunna fortsätta i samma spår i de rikare länderna går ej hem. Ett av de starkaste förslagen som kommer att lyftas fram inför Mexikomötet är inrättandet av en internationell domstol för klimat- och miljöfrågor. Det andra väldigt konkreta förslaget som har mycket anhängare på konferensen är genomförandet av en global folkomröstning som skall visa på att världens regeringar ej representerar sina folks åsikter i klimatfrågan.

Om du vill veta mer om konferensens slutsatser kan du gå in på den spanska webbplatsen eller den engelska.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Ingen förstod varför naturen förändras

2010-04-26T11:39:00.006+02:00

Igår skrev jag om kreativiteten och mångfalden på de sidokonferenser som arrangerats av olika organisationer och folkrörelser. Flera av Diakonias partners har varit väldigt aktiva i olika diskussioner.

På en av dessa träffar jag min vän Alivio från Diakonias samarbetsby Khapi, som även är en del av Diakonias kampanj ”Himlen har ett tak”. Jag frågar honom hur det går med jordbruket. Han berättar att han just satt potatis, men att all sättpotatisen är maskangripen – något som ej hände tidigare. Därför har han satt ett antal potatisar på varje ställe och hoppas att någon av dem skall ta sig. Innan klimatförändringarna satte man bara en gång om året och lagrade därefter potatisen för konsumtion under resten av året. Men, eftersom det går mask i den försöker man nu att sätta flera gånger om året – detta med risken att skörden förstörs av frost och hagel eftersom vi nu går in i vinterperioden. Alivio berättar om sitt liv på seminariet och det är många som är intresserade av att höra hur klimatförändringarna drabbar individer som inte orsakat dem. Till för inte så länge sedan hade ingen någon aning om varför naturen i deras omgivning håller på att förändras...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Folkets eller regeringens konferens?

2010-04-25T23:50:00.003+02:00

Jag kallade häromdagen konferensen i Cochabamba för klimatkonferens, vilket var ett försök att förenkla en aning. I själva verket går den längre än så då titeln är ”World People's Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth”. Bakgrunden är fiaskot i Köpenhamn varefter Bolivias president, Evo Morales, inbjöd till en ”Folkens konferens” i Bolivia. Det har varit ett väldigt ambitiöst projekt att organisera en internationell konferens på så kort tid. Bakgrunden till att man valt Tiquipaya, en liten ort nästan sammanväxt med staden Cochabamba, är dels dess infrastruktur, men även av historiska skäl. Det var nämligen i Tiquipaya ”Vattenkriget” startade år 2000. Den dåvarande regeringen hade ingått ett kontrakt om vattendistribution med ett multinationellt konsortium. Kort därefter steg priset på vatten och ett regelverk som bland annat innebar ett förbud mot att samla regnvatten infördes. Tillsammans med ”Gaskriget” i El Alto innebar dessa rörelser slutet för den dåvarande regeringen och öppnade vägen för Evo Morales. Vattnet avprivatiserades igen.

Det har ifrågasatts hur mycket folkets och hur mycket regeringens konferens detta egentligen är. Organisatörerna rapporterar om mer än 20 000 deltagare, men självklart varierar graden av engagemang. En stor del är lokala universitetsstudenter och andra boende i Cochabamba som kommer hit eftersom det är en happening och även en form av marknad och folkfest. Det hindrar dock inte att det har varit en väldigt aktiv och kreativ medverkan från många deltagare. Jag träffar framförallt folk från Nordamerika och Europa och även från andra länder, främst i Sydamerika. Bland föreläsarna finns även asiater och afrikaner. Konferensen är uppbyggd kring ett huvud-event som själva konferensen anordnar, med en del internationella experter och personligheter. Parallellt görs ett arbete i 17 olika tematiska grupper som konfererat via internet före konferensen och som nu arbetat intensivt för att diskutera rekommendationer för varje tema. Dessa avser man presentera som en input till det officiella klimatmötet i Mexico i december, som är nästa stora möte efter Köpenhamn. Behållningen för mig har dock varit den tredje komponenten – nämligen konferenser anordnade av olika organisationer och folkrörelser. Det är här kreativiteten och mångfalden fått komma till uttryck. Läs mer här på bloggen imorgon...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Pushed to the corner

2010-04-23T12:19:00.004+02:00

In a lecture at the university a fellow student was exposing the social and economic structure of the conflict in Sri Lanka. In an effort to make his point clear once and for all, he lifted his hands as if he was holding a big water melon, looked at the audience and said “things are not black or white, you know”... paused and added “they are grey”. The lecturer raised his hands and interrupted “no, that's not true. Things are colorful”. The speaker could not make much sense of the comment, being all nervous as he was, nor could the audience, and an awkward silence expanded for some seconds.

This simple though far-reaching assertion stuck beyond what I could think at the time. It does not go a week where I wonder, if things are made of colors and combinations of colors, why do we find ourselves so often discussing how grey they are? Or worse, why do we find ourselves pondering if they are white or black? China or the States? Real Madrid or Barcelona? Alliansen or Rödgröna? Mountain or beach? Against the possibilities that one would think the world gives, we are offered two, or a combination of them in different proportions, which we call “center” or "moderate".

Like boxers, we are pushed to the corner so our options are limited. The boxer in the corner cannot step back, cannot step to the sides. Can just take the punches and wait for a mistake of the opponent. Today we had breakfast with another session of the old game. Hans Bergström in Dagens Nyheter reasons that the solution to development is to do away with development aid. The first big dose of (let's call it that) the black or white syrup comes soon. The article assumes that aid is one monolithic thing. No nuances, no angles, no difference of strategies, or players, or contexts. Aid is one thing. Big, according to numbers, but one. Loans of the World Bank to states are the same as loans of micro credit of a local bank or association to women or fishermen. Safe motherhood projects to decrease the number of women and babies that die during delivery are the same as construction of dams in dry areas. Economic literacy of communities the same as purchase of school material. Organization of citizens at community level is the same as organization of states in regional communities. By doing this Bergström is denying the rainbow of aid. He is saying that aid is a big mistake. None of the above seems to work.

The second big dose of the black or white syrup comes with the solution side: we would eventually fix poverty by a radical liberalization of the European trade policy. Again, a simplified version of reality, a single sided tool that will do the trick no other has done in fifty years. Poverty is in reality multidimensional. There is an economic dimension of poverty, but a physical and psychological dimension of poverty too. They are related to democracy, culture, health and others as much as to economy. Experts and authorities do not come to an agreement of what comes first: if a healthy economy will eventually deliver a healthy democracy or the other way around. If healthy and educated people will take the country to an steady economic growth or the opposite. But Bergström seems to have missed this never ending discussion. For him all this fire work that are the different understandings and solutions to poverty comes to a) do away with aid in 5 years and b) do a radical liberalization of European trade policy. Doesn't it look like these two have been hand picked from a basket of colors?

Bergström of course knows better than that, and us should know too. He is taking advantage of that we are already pushed to the corner. We do not have a nuanced view of poverty and aid and we take what we are given. And that applies to most of the political arenas: social security, health, culture, trade, investment. But why would the docent in Political Science do that, simplify too much and propose a one-dimensional solution to poverty? This question, my friend, is for you.

Coming to the aid debate, of course aid needs to be reviewed. So does FIFA and UEFA regulations, screenplay writers collective agreement, the price of the Yuan, bostadsförmedlingen, even the EU trade policy, especially when it comes to coherence with EU aid policy.

Domingo Torres Santos, Diakonia's Latin America Department

Tack Kongo!!!

2010-04-23T10:47:00.014+02:00

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.

Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Att styra utvecklingen i önskad riktning...

2010-04-22T10:29:00.002+02:00

I Tiquipaya, en liten ort nära Cochabamaba i Bolivia, hålls i dagarna en internationell klimatkonferens. Fredrik Svensson, Diakonias medarbetare i Bolivia och Paraguay bloggar från konferensen.

På väg till klimatkonferensen i Cochabamba flyger jag över Anderna och ser flera av de glaciärer som denna konferens handlar om. De tropiska glaciärerna som håller på att smälta bort. Jag kan förstås inte med blotta ögat se människorna som är beroende av smältvattnet från dem för sin överlevnad, men jag vet att de finns där nere och jag ser dem framför mig. Flyger förbi Illimaniglaciären och jag vet att där nere i byn Khapi går Alivio och Lucia på sina små åkerlappar som klänger sig fast vid berget på 3700-meters höjd.

Alivio går omkring i sina odlingar och tittar på de sjukdomar som drabbar grödorna och som inte fanns tidigare. Lucia och hennes man skördar majs. Tillsammans med hundratals andra byar i de bolivianska anderna är de beroende av smältvattnet från glaciärerna.

Jag flyger alltså till konferensen och det är klart att det är en motsägelse i sig som jag får tillfälle att fundera över i luften. Känner en viss skam över det. Minns hur min farmor när biltrafikens utsläpp diskuterades på 80-talet, såg upp mot himlen och påpekade att där uppe, där sker de stora usläppen. Familjens nya Volvo 740 var utrustad med katalysator och det var blyfri bensin som gällde. Men, mig veterligen hände det inte så mycket i luften.

Jag motiverar mitt flyg med att jag annars hade tillbringat två dagar med att ta mig fram och tillbaka. Det handlar om effektivitet. Måste lämna in ett projektförslag i nästa vecka som syftar till att i samarbete med de andinska byarna, hjälpa dem att anpassa sig till de nya livsvillkoren. Glaciärerna försvinner i en rasande takt och en ökning av medeltemperaturen på två grader som tillhör det bästa scenariot, kommer ju inte direkt att göra att de ökar i storlek.

De flesta glaciärer, om inte alla, kommer alltså att vara grus och sten inom en snar framtid. Inget mer vatten kommer att rinna från Illimaniglaciären ner till Khapi. Det spelar ingen roll vad gubbarna i slips och kostym hittar på. Det är alltså anpassning som gäller och det är just det som projektet handlar om. Vetenskapliga undersökningar som både analyserar hårdfakta, lokal kunskap, seder och bruk och sammhällsstruktur skall ge anpassningsstrategier och konkreta åtgärder. Tanken är även att kunskapen och metoderna skall kunna användas i andra bolivianska byar och övriga andiska länder.

Så, det är alltså därför jag flyger. Mitt samvete lättar och det lättar ännu mer när jag tänker på alla semesterresenärer som flyger kors och tvärs (inklusive jag själv) för att shoppa och sola. Det är ganska få som när grannen berättar om semestern, pekar finger och läxar upp honom för att han åkt Ryanair till London. Tvärtom förvånas och förtjusas vi över att det faktiskt går att flyga ända till London för 29kr, bara man är ute i riktigt god tid.

Såg häromveckan att det första soldrivna flygplanet gjort en testflygning i Schweiz. Tror inte att flyget är uträknat. Nya utmaningar föder alltid nya idéer och människan har en fantastisk förmåga att komma på lösningar. Det gäller bara att styra dem i önskvärd riktning. Just detta, att styra utvecklingen i önskad riktning är vad klimatfrågan handlar om.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Behov av fler kvinnor och mindre våld i politiken

2010-04-18T07:36:00.002+02:00

Sri Lanka skryter ofta med att ha varit det första landet i världen att utse en kvinna som premiärminister: Sirimavo Bandaranaike. Det var för femtio år sedan. Men statistiken för andelen kvinnor i valda positioner har aldrig varit imponerande. Faktum är att den idag är sämre i Sri Lanka än i något annat land i Sydasien. Kvinnor utgör mindre än 6% av ledamöterna i parlamentet, 5% på provinsnivå och ynka 2% på lokal nivå. Dessa siffror kontrasterar starkt mot kvinnors mycket höga utbildningsnivå här i landet.

Nyligen hölls parlamentsval i Sri Lanka. Ingenting tyder på att antalet kvinnliga parlamentariker kommer att öka till följd av detta val. Tvärtom. Det står tämligen klart att enbart tio kvinnor kommer in i parlamentet mot tidigare tolv.

Tämligen klart, ja. Trots att valdagen var den 8 april är resultatet inte helt och hållet klart än. Det beror på att så mycket våld och fusk rapporterades in från framför allt Nawalapitiya och även Trincomalee att resultatet från sammanlagt 38 vallokaler ogiltigförklarades och måste göras om. Nu på tisdag går väljarna där till val en gång till.

Det är våldet och fusket i politiken som brukar anges som orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Jag har fått höra att kvinnor helt enkelt kommer till korta inom politiken för att de inte skulle vara lika skickliga på den sortens oschyssta metoder... Jag har också fått höra att den politiska kulturen är så rå och ohyfsad att ”ingen anständig kvinna vill ge sig in i parlamentet”. Det är män jag har hört säga så. De kvinnor jag talat med brukar vända på argumentet och säga att fler kvinnor borde in i politiken för då skulle man äntligen kunna börja få bukt med allt våldet... Alla verkar de således vara överens om dels att politiker ofta uppför sig illa, dels att det på något sätt ligger mer för män än för kvinnor att uppföra sig på det sättet.

Möjligen menar de att kvinnor är snällare och fredligare av naturen och därigenom oförmögna till hot och våld. Å andra sidan känner varenda människa i Sri Lanka till att kvinnor mycket väl kan slåss och delta i väpnade strider. Det beräknas att uppåt 43 procent av LTTEs gerillasoldater var kvinnor. Det är också allom bekant att kvinnor var överrepresenterade bland de fruktade ”svarta tigrarna”, en elitstyrka inom LTTE som var pionjärer i och förfinade självmordsbombning som metod. (Att de flesta självmordsbombare var kvinnor ser jag som ett symptom på kvinnors underordning. Icke desto mindre tycker jag samtidigt att det talar mot att kvinnor på något sätt skulle vara mindre hänsynslösa och våldsbenägna än män).

Kanske menar de därför inte att kvinnor skulle vara mindre förmögna till våld men däremot att det skulle vara mindre passande för kvinnor att utöva och ge order om våld. Han som sade att ingen anständig kvinna vill in i parlamentet, menade säkert så. Men skulle då hot och våld – och för den delen fusk – vara mer oanständigt och oacceptabelt för kvinnor än för män? Är inte sådant beteende alltid oanständigt och oacceptabelt? Punkt, slut. Eller menar man verkligen att det på något sätt är mer okej när män gör sig skyldiga till brott mot vallagarna, hot och trakasserier?

Här vill jag inflika att folk i allmänhet är trötta på att politiken solkas av oschyssta metoder. Tusentals vanliga medborgare här i landet engagerar sig i valövervakningsorganisationer som dokumenterar och avslöjar tvivelaktigheter, brott mot vallagar, hot och våld i samband med valen. Det är absolut inte så att folk i allmänhet skulle tycka att sådant beteende är som det ska vara.

Själv har jag aldrig ansett att kvinnor av naturen skulle vara fredligare än män och jag anser att våld alltid är lika oacceptabelt vare sig det utövas av män eller kvinnor. Men det är ett statistiskt faktum att kvinnor mer sällan är förövare till våldsbrott. Det är också ett faktum att män och kvinnor socialiseras olika. Och ja, jag tror att den politiska kulturen skulle förändras om det kom in betydligt fler kvinnor i politiken. Med tanke på hur tydligt genus spelar in i våldsutövning och människors föreställningar och åsikter därom skulle det inte förvåna mig om vi då skulle få se en nedåtgående trend i öppna hot, våld och råbarkarfasoner inom politiken.

Det är en utbredd uppfattning i Sri Lanka att det politiska våldet är en viktig orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Kanske är även det omvända sant: att den oanständigt låga andelen kvinnor i valda organ bidrar till den relativt höga förekomsten av politiskt våld.

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

2010-04-05T07:42:00.012+02:00

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

De där människorna som saknar röst i den svenska politiken, men som påverkas av den…

2010-03-24T16:06:00.022+01:00

Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.

Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.

Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.

Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.

Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.

Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.

Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.

Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…

En surrealistisk dröm går i uppfyllelse!

2010-03-24T10:09:00.004+01:00

Jag vill berätta att i går kväll, arrangerade kulturministeriet i El Salvador premiärvisningen av en fransk dokumentärfilm om Monseñor Romero. Den ansvarige för arrangemanget arbetade på den radiostation som brukade sända Monseñor Romeros predikningar. Radiostationen utsattes för flera bombattentat och sprängdes i luften tre gånger.

Dokumentärfilmen presenterades på stadens finaste teater, Teatro Presidente, som var fullsatt. Inträdet var gratis. Där fanns människor från alla samhällsklasser, sida vid sida, alla vi som betraktar Monseñor Romero som profet och vittne. Där fanns bönder, före detta gerillasoldater, folk från de kristna basgrupperna, universitetsstuderande, folk från medel- och överklassen, ministrar från regeringen och andra personer som nu innehar höga befattningar inom stat och regering. Ytterligare en surrealistisk dröm som går i uppfyllelse!

Dokumentärfilmen förflyttade oss på nytt till den svåra tiden under åren av repression på 70-talet och senare under kriget. Det var så smärtsamt att minnas den svåra politiska kontexten under de där åren, när dödsskvadronerna sådde terror på order av kaffeoligarkin; och mitt i allt detta, se hur hatet mot Monseñor Romero växte ända tills de försökte tysta honom genom att mörda honom. Genom allt han sa och gjorde (också genom att kämpa mot det han själv en gång kallade ”sin egen rädsla för en våldsam död”), var Monseñor trogen Gud, som brände honom som en eld inombords (som med Jeremias), för att Monseñor skulle vittna om den terror, det våld och vansinne som rådde…

Och de dödade honom, de som vi känner till… Men de räknade inte med att han i dag är mer levande än någonsin.

Dokumentärfilmen avslutas med att en gammal kvinna från Copapayo, överlevande från en massaker, sjunger och läser ur en gammal, sliten psalmbok, en sång av hopp, med ett brett leende över sin tandlösa mun, och säger: Monseñor Romero lever och de som mördade honom hade fel, för idag är han mer levande än någonsin.

Pedro García, Diakonias landchef i El Salvador, med anledning av 30-årsdagen av mordet på ärkebiskop Romero, eller ”Monseñor”, som han kallas i El Salvador.

En modig röst som aldrig tystnat

2010-03-24T00:50:00.002+01:00

Idag är det på dagen 30 år sedan ärkebiskop Oscar Romero mördades i El Salvador. Några år senare besökte jag den kyrka i San Salvador där han sköts. Jag stod på den plats där biskop Romero stod då skottet föll. Han sköts genom kyrkfönstret, mitt under nattvardsgudstjänsten, då han var i färd med att dela ut bröd och vin.

Brödet var i Romeros fall inte bara en symbol, det präglade bokstavligt hans gärning. Han krävde bröd åt folket. Och ett stopp för krig och förtryck. Något som uppfattades som så hotfullt att man mördade honom.

Kort innan Monseñor Romero mördades mottog han ett pris av Diakonia för sina insatser för mänskliga rättigheter. Tackbrevet han skrev till Diakonia är daterat den 20 mars 1980, endast ett par dagar före hans död. Diakonia var alltså på plats. Idag, 30 år senare, är vi fortfarande kvar och mycket har hänt.

De organisationer som redan då kämpade för mänskliga rättigheter finns kvar. De fortsatte att arbeta under hela kriget och många av dem fick sätta livet till i kampen för rättvisa. Efter kriget stöttade våra samarbets-organisationer processen med Sanningskommissionen. Ett par dagar efter kommissionens offentliggörande stiftades en amnestilag som omöjliggör lagförandet av skyldiga till MR-övergrepp. Den regering som då satt vid makten vägrade konstant att uppfylla rekommendationerna och de domar som den interamerikanska MR-domstolen har utfärdat mot den salvadoranska staten. Istället har en byst rests över mannen som tog beslutet om mordet på biskop Romero och ett armémuseum har uppkallats efter den man som lät massakrera cirka tusen personer i El Mozote.

Det civila samhället samlade in pengar och erhöll stöd från organisationer som Diakonia för att bygga den mur som i dag namnger mer än 25 000 civila offer för kriget. Detta är idag en viktig plats för dem som inte vet vart deras anhöriga tog vägen och inte har någon grav att gå till.

Med den regering som tillträdde den 1 juni 2009 har det äntligen börjat hända saker. Nu finns ett viceministerium som ska se till att staten uppfyller MR-domarna, krigsskadade ska få pensioner, en kommission ska officiellt utreda de försvunna barnens öde och presidenten har bett om förlåtelse för statens övergrepp.

Mordet på ärkebiskop Romero kan tyckas meningslöst. Att det är så enkelt att tysta en röst. Men man kunde inte tysta Oscar Romero. han krävde bröd och rättvisa åt folket. Han tog ställning för de fattiga och förtryckta. Han stod för den kristna grundsyn som Diakonia vill verka i och känner stor gemenskap med. Som han själv sade, i mars 1980, när han berättade att han mottagit dödshot:

"Om de dödar mig kommer jag att återuppstå bland det salvadoranska folket.
Om hoten skulle bli verklighet, erbjuder jag Gud mitt blod för El Salvadors frälsning och återuppståndelse från detta ögonblick.
Martyrskapet är Guds nåd, som jag inte tror mig förtjäna.
Men om Gud accepterar att mitt liv offras, vill jag att mitt blod ska utgöra
fröet till friheten och ett tecken på att hoppet snart ska bli verklighet.
Min död, om Gud accepterar den, blive för mitt folks frihet och som ett vittnesbörd om hopp inför framtiden.
Ni kan säga, om de dödar mig, att jag förlåter och välsignar dem som gör det.
På det sättet kommer de att bli övertygade om att de slösar bort sin tid.
En biskop dör, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö."

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

Klimatförhandlingarna är ingen barnmusikal, men...

2010-03-19T12:04:00.007+01:00

När jag var liten var jag med i en musikal. En sedelärande historia om två vänner som efter ett uppslitande bråk avslutar vänskapen och sätter sig och muttrar i varsitt hörn. De två före detta vännerna skyller bråket på varandra och situationen blir helt låst. Men som vanligt i barnmusikaler löser sig det mesta med en sång, denna gång var det denna klämkäcka refräng som tinade upp den iskalla relationen: ”Den som inte tar första steget kan bli stående på ett ben hela livet. Vad är det för mening, för mening med det? Va?”. Klimatförhandlingarna är långt ifrån en barnmusikal, men visst finns det likheter. Det finns ingen mening att stå på ett ben, vacklande vänta på att andra ska ta initiativ. Klimatförhandlingarna måste lösas, någon måste agera. EU kan vara den som tar första steget.

För några dagar sedan gick den kända ekonomen Nicholas Stern ut och kritiserade de rika ländernas arrogans under förhandlingarna i Köpenhamn. Han menade att de rika länderna inte hade förmågan att förstå utvecklingsländernas positioner och förståelse av vad klimatfrågan handlar om. Stern har rätt. De fattiga länderna baserade sina positioner på klimatkonventionens principer om att de som släppt ut mest och har den ekonomiska kapaciteten ska ta mest ansvar. Men de rika länderna hade inte förmågan att omsätta dessa principer i praktiken och utvecklingsländerna gav inte efter för svaga löften.

Inför Europeiska rådets möte i nästa vecka, 25-26 mars, är Diakonia med i en europeisk e-postkampanj. Här kan du skicka brev till herrarna Reinfeldt och Van Rompuy och uppmana EU:s ledare att i ett första steg öka sina åtaganden på hemmaplan. Att öka sina åtaganden är inte bara nödvändigt utifrån vad klimatforskningen säger, det är också strategiskt smart. EU:s taktik att vänta och skylla på andra var en flopp i Köpenhamn. Det finns ju ingen mening med att stå på ett ben och balansera, vänta på att andra ska ta ett kliv. EU kan ta första steget.

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

2010-03-10T13:15:00.007+01:00

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling

Kan en kvinna förtryckas mer än så?

2010-03-08T00:01:00.005+01:00

Ja, då är vi här igen - Internationella kvinnodagen. Vilken nytta har vi av den? Har kvinnors utsatthet, marginali-sering från besluts-fattande organ samt politiskt förbättrats för att vi firar den 8 mars? Eller är det bara ett kommersiellt jippo, som Mors eller Fars Dag, då vi köper blommor och ler och får gott fika och tackas för vår omsorg och vårdande funktion i samhället?
Har den 8 mars någon funktion i vår strävan efter ett rättvist demokratiskt samhälle för allas lika värde oavsett kön, politisk eller religiös tillhörighet, sexuell orientering, social och ekonomisk status, etnicitet etc, etc?

Det är klart att jag uppskattar blommor och erkännande av min eventuella vårdande och sociala kapacitet. Jag uppskattar själv gärna manliga vänner och kollegor för samma sak. Men när får dessa för människan så basala och viktiga kompetenser en likvärdig erkänsla i maktens korridorer? När kan de vara del av stora globala beslut om vår överlevnad som i klimatfrågan?

Ja, jag är otålig. Man får göra det i en blogg. En av de mest grymma och förnedrande sätt att förtrycka kvinnor är kvinnlig könsstympning (FGM). Det görs dessutom i religionens namn – i tolkningen av en religion. Det är ett extremt verkligt problem för flickor och kvinnor runt om i världen. 100-140 miljoner flickor och kvinnor i världen har enligt UNICEF genomgått FGM och mer än 3 miljoner riskerar den närmaste tiden att utsättas för denna grymma sed. Beroende på vilken typ av omskärelse det rör sig om, utgör den en risk för kvinnans psykiska och fysiska hälsa och kan i värsta fall leda till döden. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar FGM bland annat riskfyllda och svåra förlossningar, ibland med dödlig utgång för barn eller mor eller båda. En omskuren kvinna har ständiga smärtor, ofta infektioner som kan orsaka barnlöshet, oförmåga att hålla sin urin, olika former av cystor och varbölder samt oförmåga till ett positivt sexuellt liv.

Kan en kvinna förtryckas mer än så? Hur ska en kvinna kunna resa sig ur detta och bli en likvärdig samhällsmedlem och ta aktiv del i utvecklingsprocesser och beslutsfattande? Vad har inte världen förlorat av erfarenhet och kunskap i och med att dessa kvinnor är uteslutna från att bidra till en positiv social och ekonomisk utveckling i sina samhällen?

Vi inom Diakonia har förmånen att få ta del av och stödja våra partners outtröttliga dagliga kamp, att stoppa förtryck och grymma förnedrande traditioner. Just ett sådant arbete, som ger hopp, gäller kvinnlig könsstympning.

I Egypten har 91 % av kvinnor i åldern 15-49 år utsatts för FGM och 80 % av dessa var i åldern 15-19 år. 2008 infördes en lag i Egypten som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagen har dock inte implementerats på ett effektivt sätt. Därför arbetar Diakonias fantastiska samarbetsorganisation BLACD med att informera och mobilisera mot kvinnlig könsstympning. De har engagerat olika grupper i samhället; religiösa och traditionella ledare, män, kvinnor, flickor, vårdpersonal och politiker. Och det har gett resultat. Speciellt viktigt har varit att stärka flickors kunskap och styrka att kunna säga nej och hänvisa till sina rättigheter. Och - män deltog aktivt – representanter för makt och beslut. I de samhällen BLACD arbetar har andelen som utövar kvinnlig könsstympning sjunkit till under 20 % vilket är ett stort framsteg. Resterande del är mobiliserade och på god väg att avsluta denna sed. På FN:s dag för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning genomfördes en protestmarsch där över 1 000 flickor demonstrerade och krävde att lagen följs.

Jag vet inte om internationella kvinnodagen firas i Egypten, men låt oss ta tillfället att påminna oss om förtryck och att lika värde inte är verklighet för majoriteten av kvinnor i vår värld. Låt oss lova oss själva och varandra att bli ytterligare aktiva i denna kamp för en rättvis värld för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

2010-02-19T13:58:00.005+01:00

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan

2010-02-12T10:58:00.018+01:00

Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.

Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.

Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.

Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.

Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.

Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.

Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.

Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.

OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.

Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt

Valövervakning i Sri Lanka

2010-01-28T10:11:00.002+01:00

I förrgår var det presidentval i Sri Lanka. Igår tillkännagavs resultatet: president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige.

Själv har jag tillbringat fyra dagar med ett valövervaknings-team från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections), som hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in.

För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valvövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap och betänk att själva valdagen betraktas som relativt lugn och fridfull (jämfört med kampanjperioden innan – det finns en karta på det också om du surfar vidare).

Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. När gerillan, LTTE, styrde denna del av Sri Lanka var Kilinochchi deras administrativa centrum. Om jag förstått det hela rätt var det en högst livaktig liten stad då. Det är svårt att tro nu. Kilinochchi är idag helt förött av kriget. En spökstad.

Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där. Detta hände för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.
Klocka 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster.

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och kommer fram till dem och berättar. De har också möjlighet att komma in i vallokaler och observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa lokala medborgarorganisationer utför.

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

2010-01-16T11:00:00.014+01:00

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Ett firande som ger regimen sura uppstötningar

2010-01-12T10:10:00.008+01:00

International Human Rights Day infaller den 10 december varje år. Det är en officiell helgdag i Kambodja och civilsamhället arrangerar möten och marscher över hela landet. Trots att det är en nationell helgdag, och trots Kambodjas blodiga erfarenhet av Röda khmerernas tyranni, är regimen helt tyst denna dag. Tillstånd från myndigheterna att marschera genom Phnom Penhs gator och fira kommer alltid bara någon dag före, och lämnar arrangörerna i ovisshet om arrangemangen kan genomföras enligt planerna.

Istället för att lyssna på högtidstal och marschera i Phnom Penh, gjorde jag ett fängelsebesök i Kampong Chhnang. Det hela var arrangerat av Diakonias samarbetsorganisation Licadho. Vi hade med oss bröd, anti-bakteriell tvål mot skabb och sojadryck att dela ut. Vi skulle också besöka en fånge som satt där på grund av att han gjort motstånd när en lokal makthavare försökte stjäla hans och grannarnas mark. Till honom tog vi med lite extra mat och gåvor. Hans familj följde med oss.

Om regimen på nationell nivå får sura uppstötningar av firandet den 10 december, så är atmosfären på provinsnivå mycket bättre. Fängelsechefen var kraftigt förkyld och såg ut som han egentligen borde legat i sängen. Men vi fick röra oss fritt i fängelset och rätt att fotografera vad vi ville. Vi var ungefär tio stycken: tre från Phnom Penh och kanske dubbelt så många från lokala organisationer.

Biträdande fängelsechefen visade oss runt. Det fanns 340 fångar i fängelset, ungefär 40 av dem var kvinnor. Fångarna bodde i gemensamma celler med plats för som mest 100 fångar. Varje cell hade endast en toalett. Hälsoläget var ytterst dåligt. Varje morgon fördes tre-fyra fångar till provinssjukhuset för behandling. Två "sjuksköterskor" hade ansvaret för hälsokontroller, men de hade inte ens febertermometrar. Sjukvårdsrummet saknade helt utrustning. Jag fick veta att ny utrustning försvinner väldigt fort. Antagligen säljs den för att dryga ut fängelsepersonalens låga löner.

Fångarna satt på marken under ett tak i långa led. De manliga fångarna hade kortklippt hår. Kvinnorna satt på ena kanten. Många såg väldigt unga ut. Alla hade blå bomullsuniformer med vita kragar. Vi höll tal. Det var inte alls lätt. Vad kan man som svensk säga till fångar i ett av världens mest primitiva fängelsesystem på Human Rights Day? Som enda utlänning var jag den mest prominenta gästen och något måste jag ju säga. Det är långt ifrån första gången jag håller tal till människor som lever i misär och det är aldrig lätt.

Efteråt delade vi ut brödet, tvålen och sojadrycken. Tysta och hukade gick fångarna förbi. Naly Pilorge som leder Licadho gav instruktioner att fångarna måste få ta emot sina gåvor själva. Det är en fråga om värdighet, men det signalerar också att fångarna själva erövrar sin mänskliga rättighet till mat och god hygien. Några av de kambodjaner som var i vår grupp hade svårt att förstå detta och blev passiva. De ser varje dag på teve hur premiärministerns fru delar ut gåvor till långa rader av oändligt tacksamma anonyma fattiga. Vi andra satte oss på huk så att fångarna absolut var tvungna att titta ner på oss.

Licadho har ett medicinskt team som hjälper sjuka fångar. När fångarna gick förbi tittade Naly på deras hälsotillstånd och bad sin personal ta namnet om de såg sjuka ut. Den dåliga maten gör att många har bristsjukdomar. De som såg minderåriga ut frågade hon om åldern. De ska inte vara där bland vuxna, som ju ofta är grova våldsbrottslingar.

Sedan satte vi oss runt vår samvetsfånge. Men vi lät familjen sitta och prata med honom. Det var deras stund och det kändes som en stor ynnest att vi fick vara med och dela den med dem. Normalt får de träffa honom bara någon halvtimme varannan månad. Nu fick de sitta i en och en halv timma.

På fängelsegården gick fångarna runt. I många fängelser är de inlåsta nästan hela dagen. Kanske var det för att vi var här som de fick vara ute? Vakterna stod och pratade med varandra. Vi såg hur en fånge gav pengar till en vakt för någon tjänst som han behövde få utförd. Stämningen var avspänd och några fångar skrattade lågmält i bakgrunden.

Vi åkte hem och pratade lättsamt om alla möjligheter och problem som finns i Kambodja. I Phnom Penh var spåren av firandet bortsuddat. Nästa dag skulle det vara vardag igen. Nästa år hoppas jag regimens högsta representanter också vill vara med. De är ju också människor med rättigheter.

Jens Rosbäck
Diakonias landrepresentant i Kambodja

För få snälla barn i Köpenhamn

2009-12-21T14:25:00.013+01:00

Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.

EU har med näbbar och klor kämpat för att föra fram bilden av sig själva som den mest ambitiösa parten. Men när man granskar vad EU verkligen lovat så blir bilden en annan. Det enda EU verkligen lovat är att minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket inte alls är tillräckligt enligt världens ledande klimatforskare. När det gäller klimatfinansiering har EU uppskattat kostnaderna för långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländerna till 100 miljarder euro årligen, utan att specificera hur och vem som ska betala. Och för de kortsiktiga åtgärderna tar man pengarna från biståndsbudgeten; pengar som behövs för t ex fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, arbete för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Sveriges och EU:s taktik under klimatförhandlingarna; att lova att vara ambitiösa med villkoret att andra länder agerar, har helt misslyckats. Det kanske största problemet i förhandlingarna har varit förtroendeklyftan mellan industri- och utvecklingsländer. Och EU:s icke-agerande har inte på något sätt minskat den klyftan.

När det gäller utvecklingsländernas kritik av förhandlingarna så handlar det om två saker. Först och främst det uppenbara; de rika ländernas bud på förhandlingsbordet har varit på en pinsamt låg nivå. Men det handlar också om att förhandlingarna inte varit transparenta. Det danska ordförandeskapet har haft en egen agenda, som bara ett fåtal andra rika länder fått ta del av och i desperation att få ut någonting av Köpenhamnsmötet har man inte tycks sig haft tid att konsultera utvecklingsländerna. Vissa menar att utvecklingsländerna har bråkat och velat förhala processen, och att det är därför mötet avslutades utan bindande avtal. Men att vilja ha en öppen förhandlingsprocess där alla länder deltar på lika villkor är inte att bråka, det är det som är sann demokrati.

Kina har i efterspelet kritiserats hårt och visst kunde man ha önskat mer från den asiatiska giganten. Dock kan man få viss förståelse om man för ett ögonblick ser saker ur ett annat perspektiv och tittar på grundläggande fakta om per capita-utsläpp och historiska utsläpp: Kina är fortfarande ett utvecklingsland, landets utsläpp av koldioxid per capita är exempelvis en fjärdedel av medborgare i USA, medan den genomsnittlige svensken släpper ut 25 % mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen. Som bland andra Stockholm Environment Institute (SEI) konstaterat så har medelamerikanen under ”de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines”. Dessutom satsar Kina gigantiska summor på energisäkerhet som bekämpar klimatutmaningen.

>> Läs om Kina och USA i Svenska dagbladet

Jag hoppas att Sveriges, EU:s och andra rika länders ledare tar sig tid att under julledigheten reflektera över vad de kunnat göra annorlunda. Här är något att fundera över:

- Läs FN:s klimatkonvention och Bali Action Plan. Där står det att ansvaret för klimatfrågan är gemensamt, och att de rika länderna ska gå före när det gäller utsläppsminskningar samt att åtgärder i utvecklingsländerna ska finansieras av de rika länderna.

- Fundera på hur man skapar förtroende. Utvecklingsländernas företrädare är inte dumma, de förstår förstås att ord inte är tillräckligt och accepterar inte brutna löften. Det behövs åtgärder i enlighet med klimatforskningen och det behövs en klimatfinansiering som inte tas från biståndet.

- Klimatanpassningar är inget som man kan skjuta på framtiden. Det går inte att leva kvar i en gammaldags värld med snäva geopolitiska perspektiv. De fattigas situation angår oss alla och de fattiga är redan drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser.

Till sist, alla ni som också är del av den globala folkrörelsen och som över allt annat önskade sig klimaträttvisa i julklapp. Vi kanske alla känner en viss hopplöshet efter Köpenhamnsmötet. Men resultatet – eller bristen på detta – från Köpenhamn visar att vi behövs mer än någonsin. Inför 2010 tar vi nya tag. Där världens ledare misslyckats kan vi ta vid och lyckas. En kraftfull opinion för klimaträttvisa innebär ett stort politiskt tryck på våra folkvalda. Och om vi dessutom alla i vår vardag klimatanpassar oss – ja, då ger vi våra vänner i syd ett klimatutrymme och rätt till utveckling.

Läs mer om SEI-modellen

Världens ledare anländer till klimatmötet - tiden knapp och knutarna många

2009-12-16T23:26:00.004+01:00

Idag började det hetta till på klimatmötet. Fortfarande är de flesta frågor olösta, trots att förhandlarna satt hela natten till idag och arbetade med texter. Många statschefer har nu anlänt och höll sina anföranden i plenum. Det blev tydligt att spänningarna är stora.

Många utvecklingsländer visade idag missnöje med hur processen skötts givet att Danmark utvecklat en egen text (som inte presenterats än) vid sidan av förhandlingstexterna. Detta upplevdes som ett icke transparent förfarande och väckte irritation. Kina sa att man kan inte lägga fram en text ”tagen från skyarna”, utan att konsultationer genomförts. Hela ”G77 plus Kina”-gruppen framförde att de vill se en öppen process med brett deltagande från alla parter. G77 plus Kina -gruppen tryckte på vikten av framgång i Köpenhamn och att det inte handlar om att obstruera processen, vilket de blivit anklagade för, utan tvärtom att respektera den. (Se tidigare blogg inlägg). För utvecklingsländerna handlar det om framförallt tre saker:

Att respektera Kyotoprotokollet, som är det enda bindande instrument vi har för utsläppsminskningar.
Att rika länder går med på bindande utsläppsminskningar i en andra åtagande period inom Kyoto, innan krav ställs på utvecklingsländer.
Att tillgodose långsiktigt finansierings stöd, ej bara kortsiktigt, till utvecklingsländer att anpassa sig och ställa om sina ekonomier.

Spänningarna kring dessa frågor kvarstår. G77 plus Kina- gruppen tryckte idag på vikten av att basera åtaganden på forskning och principer om rättvisa, gemensamt men olika ansvar som också beaktar det historiska ansvaret för utsläpp. Givet att rika länder går före, så är de beredda att ta också sitt ansvar. Detta är dock en stor del av problemet då rika länder inte levt upp till sina tidigare åtaganden, eller i fallet USA ej gjort några, samtidigt som de kräver att framförallt framväxande ekonomier tar ett större ansvar.

Här finns en stor förtroende klyfta där alla läger tycks sitta inne med sina kort. EU har sagt att de är beredda att höja sitt bud från 20 till 30 procents utsläppsminskningar till 2020, om andra parter (läsa USA och Kina) gör likvärdiga åtaganden. Men det finns inga tecken än på att de är villiga att gå före, vilket NGOer anser att EU borde, givet att EU det faktiskt behövs snarare minst 40% utsläppsminskningar till år 2020, enligt vetenskapliga rapporter. EU har lagt fram ett förslag till kortsiktigt finansieringsstöd, men än så länge inte presenterat någon konkret siffra på långsiktigt finansieringsstöd, vilket NGOer anser skulle kunna bryta en del av dödläget i förhandlingarna.

Det kan ibland verka som taktiken styr. Samtidigt handlar det bokstavligen om liv och död vilket statscheferna för små önationer påpekade idag i plenum: ”Detta handlar om vår rätt att existera”. ”Seal the deal to save our country”. De ställer högre krav på utsläppsminskningar (40% till 2020) än vad som ligger på förhandlingsbordet, och pekar på att temperaturen inte får stiga mer än 1.5 grader C, snarare än 2 grader C, vilket dominerat diskussionen men som fortfarande innebär ett stort risktagande.

Det börjar bli bråttom nu att nå en uppgörelse. Hela världen tittar på och förhoppningarna är höga på att Köpenhamn ska resutera i ett rättvist och ambitiöst avtal.

Inga nya svenska pengar till klimatinsatser

2009-12-16T16:55:00.009+01:00

Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort. Om inget stoppar den här utvecklingen kommer hundratusentals människor att tvingas flytta för att de saknar dricksvatten till sig själva, sin boskap och blir utan bevattningsmöjligheter för sina jordbruk.

Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.

Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.

Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.

Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn

COP 15: Access denied

2009-12-15T23:52:00.002+01:00

Klimatförhandlingarna i Köpenhamn går vidare. Eller gör de det? Ibland känns det som om förhandlingsspelet verkligen tar en ett steg framåt och två steg tillbaka. Texterna som förhandlas blir längre istället för mer exakta. Siffror som man trodde sig vara överens om sätts återigen inom parantes. På sätt och vis är det helt normalt för sådana här FN-förhandlingar, men tiden känns extra knapp den här gången. Ska förhandlarna och ministrarna verkligen kunna sy ihop någonting vettigt för stadsöverhuvuderna att skriva under på fredag? Klockan tickar...

Men den här gången kommer slutspelet av FN-mötet dock inte bli som vanligt. Runtom i världen har enskilda organisationer som Diakonia och våra partners mobiliserat folk och trycket har gjort att över 100 stadsöverhuvuden förväntas komma till Köpenhamn! En fantastisk bedrift som visar att vi lyckats föra upp klimatfrågan som topprioritet på många av världens ledares agendor.

Men det verkar inte det danska ordförandeskapet ha räknat med och inte FN-sekretariatet heller. Från och med idag har tillgången för frivilligorganisationer begränsats och man hänvisar till lokalens begränsningar/säkerhetsläget för toppolitikerna. Men hur kunde man INTE veta hur många som rymms i Bella Center? Eller att Obama & Co skulle komma? Hade de begränsat möjligheterna att anmäla sig redan från början hade det varit en sak, men att begränsa möjligheterna för folk när man väl är på plats skapar väldigt mycket frustration!

Idag tillät de bara 7000 deltagare från civila samhället (fast många av dem fick köa i timmar ute i kylan för att få komma in – lika dålig organisation idag som igår!),och imorgon gäller samma specialpass. På torsdag drar man ner det till 1000 deltagare och på mötets sista dag kommer endast 90(!) representanter från frivilligorganisationer att tillåtas komma in i byggnaden och än färre in i den stora salen där stadsöverhuvuderna kommer att hålla till. Så av de tusentals NGOer som är här bidde det knappt ens en tumme! Vi prioriterar att våra partnerorganisationer ska kunna komma in, men de sista dagarna kommer det vara väldigt svårt för någon av oss att följa händelseutvecklingen på nära håll.

Redan i Rio-deklarationen från 1992 erkändes den viktiga roll som civila samhället spelar i sådana här processer. Om man nu stänger dörrarna kommer det vara svårt för många av utvecklingsländernas delegationer som inte har så många förhandlare och vanligtvis förlitar sig på information och stöd från civila samhället. Stängda dörrar ger dessutom helt fel signaler och rykten om att förhandlingarna är riggade eller manipulerade kan lätt komma i omlopp. Öppenhet för civila samhället att delta i förhandlingarna är garanten för en rättvis överenskommelse i Köpenhamn!

Förhandlingsspelet i full gång i Köpenhamn

2009-12-14T22:12:00.004+01:00

Pressen har verkligen ökat här på klimatförhandlingarna. Det var inte bara hälften av deltagarna som höll på att bli mosade i morgonens kaotiska kö in till konferenscentret, utan även inne i förhandlingsrummen var det upprörda känslor, tuffa utspel och många informella konsultationer för att lösa knutarna. Förhandlingsspelet är i full gång.

Först försökte det danska ordförandeskapet för konferensen ännu en gång sig på att slå ihop de två förhandlingsspåren till ett. Detta tolkades av utvecklingsländerna som ett indirekt försök att ta död på Kyotoprotokollet som ju är det enda juridiskt bindande instrument som vi i nuläget har.

- Det har blivit tydligt att det danska ordförandeskapet – på ett väldigt odemokratiskt sätt – främjar de rika ländernas intressen på bekostnad av balansen mellan åtaganden för utvecklade och utvecklinsländer, sa den sudanesiske ambasadören Lumumba som är ordförande för G77-gruppen av utvecklingsländer.

Skulle allting läggas in i ett helt nytt avtal skulle det antagligen bli ännu lägre ambitionsnivå (för att försöka få med USA på båten) och det skulle ta ytterligare många år innan alla länder infört det i sin nationella lagstiftning så att det kan träda i kraft. Därför reagerade särskilt den afrikanska gruppen starkt och insisterade på att man skulle ha kvar båda förhandlingsspåren och fokusera på en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet först. Många från civila samhället arrangerade en snabbaktion i korridorerna där de visade stöd för den afrikanska positionen.

Sverige och EU tolkade det däremot som att utvecklingsländerna blockerade förhandlingarna.
- Den sudanesiske ordföranden för G77 har ställt en rad hinder i vägen för att gå vidare med arbetet. Det är en skam i ett läge när världen väntar sig reslutat, rapporterar media att miljöminister Carlgren ska ha sagt.

Men vem är det egentligen som bör skämmas här? EU och de andra rika länderna försöker ju flytta målstolparna genom att försöka ta död på Kyotoprotokollet istället för att genomföra det. Många av industriländerna har ju inte ens levt upp till sina åtaganden under den första perioden! Nu vill man dessutom frångå det man kom överens om på Bali för två år sedan. Har Sverige verkligen lyssnat på utvecklingsländerna och om inte – hur tänker man sig då att man ska kunna sy ihop en överenskommelse här i Köpenhamn?

Sveriges representant i förhandlingsgruppen om Kyotoprotokollet gjorde representanterna från utvecklingsländerna än mer upprörda genom att säga att det skulle vara orättvist mot svenska skattebetalare att blockera förhandlingarna eftersom Sverige som ordförandeland tagit hit så mycket folk. Inte en tanke på att EU kanske har en roll att förhandlingarna går som de går, och inte en tanke på vilka människor som faktiskt skulle drabbas värst om men inte lyckas få ett rättvist och ambitiöst avtal här i Köpenhamn.

Nu betalar jag ju inte skatt i Sverige längre (utan i Kenya där jag bor och vanligtvis jobbar), men jag har ändå svårt att tänka mig att det är det svenska skattebetalare skulle vara upprörda över! Nej, stora delar av det svenska folket och miljontals människor över hela världen har ju tydligt sagt att de vill ha ett rättvist och effektivt klimatavtal här i Köpenhamn! Kanske behöver Reinfelt höra det en gång till? Som Yve de Boer, chefen för FN:s klimatförhandlingarn sa i söndags när han tog emot de 500 000 namnunderskrifterna från Countdown to CO2penhagen-kampanjen:
- Det kommer bara bli verkligt om ni säger till världens ledare.

Så hjälp till genom att:
• Skriv insändare i din lokala tidning
• Skriv e-post till Statsmininstern
• Ring Regeringskansliet på 08-405 10 00

Senare under dagen har diskussionerna kommit igång igen och det danska ordförandeskapet sade tydligt att man jobbar på att få två resultat från förhandlingarna – både när det gäller Kyotoprotokollet och från förhandlingsgruppen om mer långsiktiga åtaganden. Följetongen om förhandlingsspelet fortsätter...

Tove Zetterström

Våra liv är satta inom parenteser - i väntan på vadå?

2009-12-14T16:21:00.013+01:00

Här på klimatmötet i Köpenhamn råder en långsam väntan. Förhandlingarna pågår i slutna rum idag och plenum är tills vidare uppskjuten.

Det slår mig vad kaotisk apparat detta är. De sista versioner av texter vi fick i lördags består av hakparentes efter hakparentes kring de frågor som kommer bli avgörande för mänskligheten: Antingen minskar vi ustläppen med minst [50] [85] eller [90] procent til 2050, enligt textutkastet. (Enligt vetenskapen borde de ner till närmast 0 år 2050). Och de kommande dagarna kommer världens ledare i ett förmodligen pressat läge att avgöra vilket de blir. De kommer därmed att avgöra skillnaden mellan liv och död för människor och ekosystem. Det känns absurt.

Enligt den dagliga tidningen ECO, som ges ut av NGOer här på mötet har det till och med lagts fram en textversion med att skydda "moder jord" inom hakparentes. Brasiliens delegat hade då gjort invändningen att "Ni kan inte sätta moder jord inom hakparentes". Vi som storögt följer detta förhandlingsspel kan bara instämma...

I väntan på en fortsättning och förhoppningsvis ett lyckligt slut, med Moder Jord satt i centrum, ej inom parenteser.

Penny Davies
på plats för Diakonia i Köpenhamn

Våga fatta de modiga besluten för klimaträttvisa!

2009-12-13T18:18:00.006+01:00

Söndagen blev en folkets manifestationsdag här i Köpenhamn. Då förhandlarna var lediga tog folket över. På Rådshusplatsen i centrala Köpenhamn överlämnade Desmond Tutu över en halv miljon namnunderskrifter till Klimatkonventionens chef, Ivo de Boer. Trots sin höga ålder är Desmond Tutu ett energiknippe som lyckades inspirera alla de människor som samlats till kamp för global klimaträttvisa.

Innan Desmond Tutu tog över scenen hade representanter från alla världsdelar berättat om hur klimatförändringarna påverkar deras kontinenter och hur de fattigaste drabbas av effekterna. Och det var de fattigaste och de fattiga länder som Desmond Tutu också satte i fokus. 300 000 människor dör varje år på grund av klimatförändringarna och den fattigdom den skapar.
Vi begär bara en liten sak, sa Desmond Tutu: 150 miljarder euro för att klara av klimatkrisen. Det är endast en liten del av alla de pengar som satsats på att rädda bankerna från finanskrisen och en liten del av vad det kostar att producera de vapen som vi använder för att döda våra bröder och systrar.

Ivo de Boer som tog emot namnunderskrifterna uppmanade folket att inte vara så modesta i sina krav, vad som behövs sägas till våra regeringar är att utsläppen måste minskas med 80 procent fram till 2050. Åk hem och ställ de kraven på era politiska ledare, uppmanade de Boer.

Manifestationen på Rådhusplatsen följdes av en gudstjänst i Vår Frues kirke, med 1 500 besökare, som direktsändes i dansk tv. Återigen så lyftes de fattigas och utsattas situation. Nu förväntar vi oss modiga djärva beslut av politikerna i slutet av veckan. Glöm inte bort att vi är många som väntar på detta rättvisa klimatavtal!

Uppdatering från klimatförhandlingarna – mycket jobb återstår

2009-12-13T00:02:00.003+01:00

Igår upptogs förhandlingarna i plenum igen. Det som man huvudsakligen diskuterade var förslag på texter som förhandlingarna ska utgå från, både inom förhandlingarna av Kyotoprotokollet och för de långsiktiga åtgärderna. Många texter har snurrat runt och mottexter har författats, men denna dag var fokus på texter som ordförandena i de två olika förhandlingsspåren tagit fram.

När de gäller förslaget på text för Kyotoprotokollet så kan man sammanfattningsvis och grovt säga att utvecklingsländerna gillade vad det såg, medan exempelvis EU, Japan och Kanada inte gjorde det. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokoll där industriländerna har starka krav på sig att sänka sina utsläpp kraftigt, och tyckte att den föreslagna texten var en bra utgångspunkt. Anledningen till att industriländer inte gillade denna text var att de vill se att de två förhandlingsspåren ska bli ett och att denna text inte i tillräckligt hög grad hade det innehållet. När det gäller förslaget på text för de långsiktiga åtgärderna var det samma logik, många utvecklingsländer stödde förslaget medan många industriländer, särskilt Japan vill ge mer ansvar till fler länder.

Nu är det många ministrar på plats i Köpenhamn och från och med onsdag kommer förhandlingarna ske på högsta politiska nivå. Tanken var att förhandlarna skulle göra politikernas jobb så lätt som möjligt, men det är ingen lätt uppgift som ligger framför dem. De olika texter som diskuteras domineras av parenteser, alternativ och skrivningar om att en fråga ska utvecklas vidare. Ett talande exempel är att det i ett utkast till text står att avtalets parter gemensamt ska minska sina utsläpp till 2050 jämfört med 1990 års nivåer med antingen 50, 85 eller 95 %. De alternativen ger fundamentalt olika förutsättningar för att klara 2-gradersmålet. Siffror som det bollas med här i Köpenhamn kommer att ha en avgörande betydelse för den här världen och särskilt för världens fattiga.

Politiker kommer att ta större plats under förhandlingarnas andra vecka och vi får hoppas att det känner pressen, stödet och kraven från alla vi som igår på Köpenhamns gator krävde att klimatåtgärderna är ambitiösa och respekterar fattiga människors rätt till utveckling.

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

2009-12-11T17:31:00.008+01:00

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Ta emot Fredspriset i Oslo - förtjäna det i Köpenhamn!

2009-12-10T18:24:00.003+01:00

Afrikanska organisationer som är här på klimatförhandlingarna arrangerade imorse en presskonferens för att överlämna ett öppet brev till President Obama, som idag tar emot Nobels fredspris i Oslo. Budskapet var tydligt: Kom till Köpenhamn och våga visa ledarskap! Låt inte ”Yes we can!”-andan bara gälla den amerikanska valrörelsen, utan även de internationalla klimatförhandlingarna. Vi kan få ett rättvist och effektivt avtal här i Köpenhamn om bara den politiska viljan finns!

Augustine Njamnshi som är talesperson för Pan-African Climate Justice Alliance inledde med att citera Martin Luther King Jr: Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisan överallt!

- Vi hoppas att President Obama lever upp till det han lovade utvecklingsländerna i sitt installationstal och kommer för att kämpa för klimaträttvisa när han kommer till Köpenhamn, fortsatte Augustine.

Brevet togs emot, på presidentens vägnar, av afroamerikanska Feclicia Davis från Black Women’s Roundtable.

- Situationen kräver att Amerika stiger fram och visar ledarskap genom att ta djärva steg för att minska utsläppen av växhusgaser och ledsaga oss in i en era av rättvisa globala avtal, sa Felicia.

Presskonferensen avslutades med en referens till Barack Obamas berömda bok ”Min far hade en dröm”.

- Vi vädjar till dig att inte krossa våra fäders drömmar. Visa att du är värd Fredspriset när du kommer till Köpenhamn!

Se bilder från presskonferensen

Tove Zetterström
Programhandläggare, Diakonia Östra och södra Afrika
På plats på klimatmötet i Köpenhamn

På den tredje dagen

2009-12-10T10:35:00.020+01:00

På den tredje dagen brukar ju som bekant omvälvande saker hända, så också i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Tyvärr handlade det inte om några glädjebud, utan snarare om utveckling i fel riktning.

Förhandlingarna sker i två olika spår:

Kyotoprotokollet
Långsiktiga åtgärder (Long-term cooperative action, LCA) ´

I LCA-förhandlingarna föreslog önationen Tuvalu att det ska skapas ett nytt legalt bindande protokoll som kompletterar Kyotoprotokollet, som också är legalt bindande. För detta ville man skapa en öppen diskussionsgrupp (contact group på ”förhandlingska”). Detta fick man inte gehör för bland så många andra än andra små önationer. En lång diskussion startade mellan Tuvalu och andra önationer på ena sidan och Kina, Indien och Saudiarabien på den andra. Anledningen till att de sistnämnda inte ville ha en sådan contact group är att de dels är mot Tuvalus förslag i sig och dessutom är rädda för att detta kan öppna upp för andra förslag på legal utformning av ett avtal, som i sin tur kan hota Kyotoprotokollets fortsatta existens. Själva diskussionen handlade dock inte om Tuvalus förslag, utan var istället en diskussion om hur man ska diskutera. Då det inte skapades någon contact group, ledde det hela till att Tuvalu begärde anstånd. Och vid dagens slut hade ingen lösning nåtts.

I förhandlingarna om Kyotoprotokollet annonserade Japan och Ryssland att de bud som de har lagt upp på bordet inte är tänkta att användas inom Kyotoprotokollets kommande åtagandeperiod. Då fastslog EU återigen att deras bud beror på om det blir en stor uppslutning kring ett bindande avtal. EU passade också på att visa en snitsig graf som visade att de bud som ligger på bordet är långt ifrån vad som krävs, vilket förhoppningsvis inte kom som en överraskning för någon.

Vad betyder nu detta? I fallet Tuvalu handlar det om ett av de länder i världen som drabbas hårdast av ett förändrat klimat. Oväder och höjda havsnivåer slår oerhört hårt mot en fattig befolkning. Utifrån klimatforskningens resultat så skulle troligen det förhandlingarna nått fram till hittills drabba landet på ett mycket olyckligt sätt. För dem handlar det om att få till ambitiösa och bindande åtaganden för världens länder som kan säkra deras framtid.

När det gäller Kyotoprotokollet så är dess framtid tyvärr i gungning efter att få länder har lagt upp ambitiösa bud. Japan och Rysslands agerande betyder att stödet för en fortsättning av protokollet är litet. Även om det finns brister med ambitionerna inom Kyotoprotokollet så har det sina fördelar: uppföljningsmekanismer, legal bindning och tydlig uppdelning i ansvar mellan i- och u-länder.

Alla ni som vill ha ett rättvist klimatavtal som respekterar fattiga människors rätt till utveckling, ta inte julledigt ännu. Gör som Tove tipsar om i bloggen nedan, visa att du också har förstått att ett rättvist klimatavtal är både nödvändigt och möjligt.

Läs mer på Diakonias webbplats om Kyotoprotokollet.

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

2009-12-09T01:27:00.007+01:00

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

Grön planet eller "gröna" rum?

2009-12-08T23:15:00.008+01:00

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA

Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA

Pengar nu, men sen då?

2009-12-08T09:59:00.003+01:00

Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.

Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.

Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.

Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.

Världens fattiga drabbas redan av klimatet!

2009-12-07T12:00:00.010+01:00

Denna vecka drar klimatförändringarna igång i Köpenhamn. Mycket står på spel, ja faktiskt människors och planetens överlevnad. Vad kan vara viktigare än så. När förhandlingarna startar är det detta delegationerna måste ha i åtanke, vilket innebär att de måste sätta snäva, kortsiktiga nationella intressen åt sidan och se till allas vårt gemensamma bästa.

Diakonias position är enkel men tydlig, vi behöver ett effektivt avtal ur klimatsynpunkt, men också ett rättvist avtal som tar hänsyn till fattiga människors behov. Fattiga människors rätt till utveckling är centralt. Fattiga människor drabbas redan nu av klimatförändringarna och det är de som bidragit minst till problemet, om alls.

Nyligen hade Diakonia besök av två av våra partner från Bangladesh och Bolivia, som just vittnade om hur klimatförändringarna redan är en del av deras vardag. Deras berättelser är hjärtslitande. Alivio, som lever vid foten av en glaciär på Bolivias högland, vittnade om hur glaciären snabbt smälter bort och hur deras försörjning hotas. Inom några år måste de troligen flytta från den by där de levt i generationer som ursprungsbefolkning. Redan nu är djuren sjuka och odlingarna dör på grund av effekter av klimatförändringarna En allt större del av deras lilla inkomst går åt till att köpa dyra mediciner och pesticidier, något de inte behövt tidigare. De är fattiga och lever på marginalen, och de tillhör de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna. De har inga resurser att anpassa sig. Alivio är mycket medveten om deras utsatthet men också om vad som skapat klimatföärndirngarna - att det är den rika delen av världen som har störst ansvar.

Det är Alivios öde och alla de fattiga människor som drabbas här och nu, som måste få en röst på klimatmötet i Köpenhamn. Enligt Global Humanitarian Forum, är över 325 miljoner människor redan nu hårt drabbade av klimatförändringarna genom att skördar slår fel, hem förstörs etc. Redan nu dör 300 000 människor per år på grund av klimatförändringarna.

Kort sagt världens fattiga kan inte vänta. Vi behöver ett effektivt och rättvist avtal i Köpenhamn som både ser till klimatförändringarna och fattigas rätt till utveckling och stöd för anpassning till klimatförändringarna. Om detta vädjar idag Diakonias partner från Bolivia och Bangladesh i Aftonbladet.

Diakonia finns redan påplats i Köpenhamn, och vi har massa aktiviteter planerade. Läs mer om detta på vår Köpenhamns-sida på www.diakonia,se

Läs också gärna min kollega Calles blogg frånKöpenhamn.

Penny Davies, Policy Officer med ansvar för frågor om utvecklingsfinansiering

Idag börjar Köpenhamnsmötet - hög tid för klimaträttvisa!

2009-12-06T23:34:00.005+01:00

Idag är det dags! COP15, klimatmötet där världens länder ska komma överens om hur vårt gemensamma klimat ska räddas tar sin början.

Diakonias arbete med klimatfrågor fokuserar på klimaträttvisa och rätten till utveckling. Konsekvenserna av ett förändrat klimat drabbar de fattiga och mest utsatta hårdast, de som har minst ansvar för klimatförändringarna och störst behov av utveckling och fattigdomsbekämpning.

För att bevara fattiga människors rätt till utveckling och ha klimaträttvisa som en viktig komponent i förhandlingarna är några punkter väldigt viktiga.

- Ambitiösa åtaganden för EU och andra industriländer
Om industriländerna menar allvar med att de följer klimatforskningens resultat och vill klara tvågraderstaket måste de höja sina åtaganden. I ett första steg bör de minska sina utsläpp med 40 % till 2020. Den mänskliga påverkan på klimatet är främst ett resultat av industriländernas utsläpp och det är de som måste visa ambition när det gäller utsläppsminskningar.

- Först pengar, sen åtaganden för utvecklingsländerna
För att klara av den globala klimatutmaningen måste även utvecklingsländernas utsläpp begränsas. Men i enlighet med FN:s klimatkonvention som säger att ansvaret för det globala klimatet är ”gemensamt men differentierat” har de rika länderna det största ansvaret. Minskningar i utvecklingsländerna ska finansieras av industriländerna.

- Kytoprotokollet måste behållas
Det behövs en juridiskt bindande överenskommelse i Köpenhamn, inte bara en politisk överenskommelse. Kyotoprotokollet måste byggas ut med en andra åtagandeperiod med bindande mål för industriländernas utsläppsminskningar för perioden efter 2012.
EU vill förhandla fram ett helt nytt avtal, som omfattar både Kyotoprotokollet och frågorna som förhandlas direkt under Konventionen. Ett sådant avtal riskerar att bli mycket svagare än Kyotoprotokollet och kommer att ta för lång tid att förhandla fram. Det kan varken klimatet eller världens fattiga vänta på.

- Klimatfinansiering
För att klara allt detta behövs finansiering. EU och andra industriländer måste stå för en finansiering som är tillräckligt stor och förutsägbar både på lång och kort sikt. EU:s så kallade klimatposition är otydlig och kan betyda att utvecklingsländerna ska stå för upp till hälften av finansieringen själva! Dessutom kan en stor del av industriländernas del av de statliga klimatpengarna komma från biståndsbudgetarna. Ur ett utvecklingsperspektiv är detta förstås helt orimligt.

De kommande två veckorna kommer att vara helt avgörande för att rädda klimatet och bevara fattiga människors rätt till utveckling. Nu är det dags för Sverige som EU:s ordförandeland att kliva fram och ta ansvar. Klimaträttvisa är möjlig.

Aidsdagen – behövs den?

2009-11-30T13:02:00.006+01:00

Så var det dags igen: Den 1 december är det Internationella Aidsdagen. Behövs det en sådan? I Sverige och andra i-länder är ju sjukdomen inte längre en dödsdom – och knappast något som uppmärksammas. Men jo, det behövs en dag som sätter fokus på hiv och aids. Detta är nämligen en fullt utvecklad pandemi, och den drabbar människor i fattiga länder hårdast:

14 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids
I södra Afrika är aids den enskilt största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder

De dominerande orsakerna till att sjukdomen fortfarande sprids är fattigdom och ojämlikhet:

De som är fattigast i världen är kvinnor och flickor
De som fattar beslut som rör kvinnors och flickors hälsa – på alla nivåer - är oftast män

Kvinnor, etniska minoriteter, HBT-personer och funktionshindrade saknar generellt sett makt och får inte bestämma över sin sexuella reproduktivitet och hälsa. Med andra ord: De kan inte skydda sig mot hiv.

Statistiken talar sitt tydliga språk
I den senaste statistiken från Kenya, där Diakonia finns på plats med många samarbetsorganisationer, slås det fast att 4 procent av alla män mellan 15-24 år har hiv. Bland kvinnorna är samma siffra 11 procent.

Bland våra samarbetsorganisationer och kollegor i Kenya och andra länder är konsekvenserna av hiv och aids tydliga och skrämmande. Ländernas produktivitet och utveckling hämmas, klyftorna mellan grupper ökar… Inom Diakonia arbetar vi på många olika plan för att stötta de som drabbats av pandemin. Det handlar både om utbildning, stöd till hälsovård och psykosocialt stöd och – inte minst - om att påverka globala handelsvillkor som sätter käppar i hjulen för fattiga länder som vill ge sin befolkning tillgång till mediciner.

Lev upp till era löften!
Budskapet som UNAIDS och många folkrörelser världen över hade vid förra årets internationella aidsdag kvarstår: KEEP THE PROMISES. Regeringar och ansvariga runt om i världen har inte hållit sina löften om utlovade resurser för bekämpning av spridningen av hiv samt för att mildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Och nu hotar den finansiella krisen ytterligare de ekonomiska prioriteringarna när det gäller hiv och aids.

Den 1 december 2009 kommer jag att tända flera ljus:

Ett ljus för alla föräldralösa barn och unga vars föräldrar gåt bort i aids.
Ett ljus för alla de som förlorat en nära anhörig eller vän.
Ett ljus för de miljontals drabbade som, förutom sjukdomen, utsätts för stigmatisering och diskriminering.
Ett ljus för alla de som inte har makten över sina egna liv – och därmed inte kan skydda sig mot sjukdomen.
Och såklart: Ett ljus för världens makthavare så att de lever upp till sina löften om resurser och insatser för att bekämpa hiv och aids.

Exportera Exportrådet till Norge

2009-11-27T13:06:00.007+01:00

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

En liten stickad katt från Gaza

2009-11-12T14:00:00.008+01:00

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?

2009-11-11T11:45:00.005+01:00

Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:

Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.

Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.

På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.

Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.

Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.

Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.

Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa

Kvinnor och män sida vid sida för ett bättre liv

2009-11-09T11:16:00.004+01:00

Förra veckan var jag på ett seminarium om jämställdhet/jämlikhet och mänskliga rättigheter i Dakha, Bangladesh. Jag noterade med glädje att hälften av deltagarna var män och hälften kvinnor. Här hemma ser jag mycket få män delta på seminarier som handlar om jämställdhet.

Deltagare var representanter för Diakonias samarbetsorganisationer i Burma, Kambodja, Thailand och Bangladesh. Under seminariet framkom en delad erfarenhet vad det gällde arbetet för jämställdhet inom de olika organisationerna. Det var lättare att påverka, få positivt gensvar från och genomföra jämställdhetsprojekt bland fattiga och lågutbildade. Ju mer utbildning deltagarna i ett projekt hade - desto svårare var det att engagera dem för jämställdhet! Precis samma erfarenhet finns även i andra delar av världen där Diakonia arbetar.

Jag besökte även två byutvecklingsprojekt på landsbygden, som drivs av vår partnerorganisation SARA. SARA:s personal är gränsöverskridande vad det gäller etnicitet och religion och genus. Hinduer, kristna, muslimer, män och kvinnor arbetar sida vid sida för att stödja social och ekonomisk utveckling på landsbygden. Den ena byn jag besökte var kristen och den andra muslimsk.

Ett byprojekt handlade om hur män och kvinnor kan öka sitt sociala och ekonomiska välmående genom att jobba jämlikt tillsammans. Där samtalade vi om hur projektet hade ökat mäns och kvinnors kunskap om vad deras respektive roller innebar praktiskt. Män uttryckte både förvåning och respekt över hur mycket arbete som låg på kvinnornas ansvar. Kvinnorna kontrade med att männen var alldeles för blygsamma i hur de hade förändrat sina attityder och delaktighet i olika ansvarsområden. Numera badade de och matade sina barn och tog ansvar för praktiskt arbete i hushållet. Män och kvinnor i byn planerade för fullt hur de skulle anpassa sina grödor efter förändrat klimat. De gick ut på fälten tillsammans och odlade och skördade och testade nya inkomst- och försörjningsmöjligheter.

Den ökade förståelsen och samarbetet mellan män och kvinnor gav också som resultat att konflikter inom familjen minskade. Barnen fick bättre hälsa och välmående, med föräldrar som samarbetade och grälade mindre.

I den andra byn besökte vi ett så kallat flickprojekt med syfte att öka flickors möjligheter när det gällde att få gå i skolan och att slippa ingå barnäktenskap. Flickorna hade en förening med olika aktiviteter som ökade deras kunskaper om bland annat hälsa, sexualitet, rättigheter och hushåll. Med dessa kunskaper kunde de förhandla med föräldrarna om hur viktigt det var att de kunde fullfölja sin skolgång. Ofta avbryts den annars av arrangerade äktenskap när flickorna nått de tidiga tonåren; 13-14 år. Vi samtalade om riskerna med tidiga graviditeter. Kroppen är inte tillräckligt utvecklad för att föda barn. Flickan kan få men för livet och kanske drabbas av sorgen att inte kunna få fler barn. En annan risk är att barnet föds sjukt. Flickor kan till och med avlida av förlossningsskador. Dessutom tjänar hela familjen, både socialt och ekonomiskt, på om döttrarna har utbildning.

Flickorna kunde också diskutera med och påverka de unga männen i byn med sina nya kunskaper.

Byäldsten stödde projektet och upplät ett rum där flickorna kunde samlas.

Flickorna spelade upp en pjäs för hela byn under vårt besök. Den handlade om hur ett arrangerat barnäktenskap planerades och genomfördes men avbröts av att en ”myndighetsperson” kom och avslöjade att bruden bara var 13 år och brudgummen 16 år. Därefter diskuterade ”myndighetspersonen” med åhörarna om att det var straffbart med barnäktenskap och ville få bekräftelse av dem att de inte skulle fortsätta arrangera barnäktenskap. Det var en fröjd att se dessa flickor spela alla rollerna med stor inlevelse; speciellt de manliga och klädda som män. Flickorna var trygga i sina förvärvade kunskaper och hade mod att konfrontera hela byn.

Det är sådana här besök som ger hopp för en bättre framtid och motivation för att arbeta med folkrörelsebistånd runt om världen.

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

2009-11-03T16:01:00.019+01:00

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

2009-10-16T14:54:00.031+02:00

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

Vad skulle Jesus ha gjort?!

2009-10-15T10:11:00.003+02:00

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!

Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Honduras: Landet “Här-händer-ingenting”

2009-09-25T13:45:00.011+02:00

Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om vår kollegas upplevelse av läget i Honduras. Försvarare av de mänskliga rättigheterna i landet är just nu oerhört utsatta. Av säkerhetsskäl publicerar vi därför inte vår kollegas namn.

I Honduras, där ”ingenting händer”, har vi under de senaste tre månaderna bevittnat:

En statskupp med militära drag, genom vilken den lagligt valde presidenten med våld fördes ut ur landet.

Skapandet av ”Nationella fronten för motstånd mot statskuppen”, vilken innefattar olika delar av de sociala rörelserna och medlemmar av det Liberala Partiet (vilket såväl den avsatte Zelaya som den nuvarande presidenten Micheletti tillhör).

Mer än åttio dagar av oavbrutna folkliga protester mot statskuppen.

Uppskattningsvis tio döda och hundratals skadade. Brutalt förtryck mot manifestationer. Två av ledarna inom motståndsrörelsen, en av dem oberoende presidentkandidat i de kommande valen, den andre riksdagsledamot, blev slagna så illa att de fick sina armar brutna på tre ställen.

Särskilt våld mot kvinnor inom motståndsrörelsen, kvinnor som har blivit våldtagna av grupper av poliser.

I slutet av juli rådde undantagstillstånd i de sydöstra delarna av landet under fem dagar i följd. Området var helt militäriserat, människor försvann och det förekom dödsfall.

Från den 21 september har det rått undantagstillstånd under tre dagar i följd, även om de som upprepar att ”här händer ingenting” kallar det utegångsförbud och hävdar att det tjänar till att "värna vila, affärer och liv" för landets medborgare. I onsdags hävdes det tillfälligt, men medan jag skriver detta får jag veta att det återinförs från och med kl. 17, till och med… ja, till dess att ”myndigheterna” aviserar via TV och radio att det hävs, för den här gången har det införts tills vidare!

De personer som motsätter sig statskuppen och som befann sig utanför Brasiliens ambassad, där Zelaya befunnit sig sedan han återvände till landet i måndags, avhystes med våld och med hjälp av tårgas, peppargas, gummikulor, slag och en högfrekvens-apparat som avger olidliga ljud. Inte att förglömma, militären hade också tagit till ett hemmagjort vapen; en lång träpinne med spikar längst fram. Men glöm inte… ”Här händer ingenting!”

Vi har sett exempel på förtryck i bästa 70- och 80-talsstil: Militär och polis använder en baseball-stadion som häkte för de som anhållits under manifestationerna. En högt uppsatt polischef deklarerade i TV att det är för att de anhållna ska ha det bekvämt!

Militären patrullerar i bostadsområden med provokativ och aggressiv attityd. Då invånarna försöker slänga ut dem börjar våldsamheterna. Militärt våld mot dem som protesterar mot statskuppen och för att återupprätta den konstitutionella ordningen.

Detta är bara några exempel på allt som händer i landet ”Här-händer-ingenting”. För det är bara vad denna självutnämnda ”regering” säger. Sanningen är att här händer allt möjligt!

Här ser vi ett kämpande folk, som har vaknat efter sekler av militär och politisk underkastelse, som har rest sig och protesterat under nya och annorlunda former på gatorna under mer än åttio dagar. I det här landet, där kuppens herrar vidhåller sitt mantra om att ”här-händer-ingenting”, har medvetenheten om att det är det fattiga folket som måste skapa sin egen förändring ökat. Det har tydligt visat sig att det inte är de traditionella politikerna eller de privata företagen med all sitt ”sociala ansvarstagande”, utan de som avverkat tusentals kilometer i demonstrationstågen som med blod, svett och tårar bygger ett Honduras värdigt sina förfäder.

Detta är det heroiska Honduras i Amerikas centrum!

---------------------------
Länkar:
Läs mer om brott mot de mänskliga rättigheterna i Honduras på Amnestys webbplats (på engelska)
Läs om Gilda Rivera, som jobbar i Honduras för Diakonias samarbetsorganisation CDM - Centro de Derechos de Mujeres. Nyligen besökte hon Sverige (15 september 2009)
Tidigare blogginlägg om Honduras: Ögonvittnesskildring från kuppdagen (3 juli 2009)
Diakonias partner vädjar om solidaritet (2 juli 2009)
Tidigare blogginlägg om kuppen: En olaglig handling kan inte ersätta en annan (1 juli 2009)

Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

2009-09-21T19:30:00.018+02:00

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:

Eurodads nya rapport inför G20 mötet: From London to Pittsburgh – assessing G20 action for developing countries

Diakonias rapport Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål

Eurodads förslag på ett nytt ramverk för ansvarfull långivning: Eurodad’s Charter on Responsible Financing

Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia

Dödshot och EU-avtal

2009-08-31T14:18:00.002+02:00

Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.

Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)

Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.

I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”

I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där framhålls att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)

Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.

Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hans familj och CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

2009-08-26T14:44:00.007+02:00

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

Biståndskritikerna har rätt. Vi talar för mycket om procenten. Om biståndets nivåer och pengar och för lite om innehållet

2009-08-24T11:53:00.005+02:00

Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.

Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.

Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?

Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.

Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.

Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.

Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.

Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.

Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.