Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.
Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.
I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.
Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.
Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.
- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.
Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.
Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.
Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.
Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.
Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo