Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Spanien visar vägen – när följer Sverige efter?

Som vi tidigare har skrivit om är det djupt problematiskt att Världsbanken har och kan komma att få ännu mer kontroll över stödet till klimatanpassning i utvecklingsländerna. Hittills har banken inte visat sig vara någon klimatvänlig bank, den har ett odemokratiskt styrelsesätt och projekten som banken genomför har alltför ofta inslag av toppstyrning och villkorande.

Men för finansiering av klimatanpassning finns ett alternativ, en institution med det passande namnet Anpassningsfonden. Fonden är underställd Kyotoprotokollet och är därmed knuten till FN:s klimatkonvention. Hittills har fondens bidrag kommit från en avgift på 2 % från CDM-projekt. Även i Anpassningsfonden är dock Världsbanken inblandad, men bara som förvaltare av pengarna.

Anpassningsfonden har ett antal fördelar: i dess styrelse har mottagarländerna majoritet, fondens möten präglas av transparens och finansieringen kommer genom särskilda ”genomförandeorgan” på ett direkt sätt och i enlighet med ländernas egna prioriteringar att bidra till klimatanpassning för fattiga och utsatta människor. Under den senaste månaden har man godkänt de första nationella och multinationella ”genomförandeorganen”.

Det är alltså fullt möjligt att stödja Anpassningsfonden och det är väldigt glädjande att Spanien valt att göra just detta. EU:s ordförandeland väljer att ge 45 miljoner euro.

Spaniens beslut att stödja Anpassningsfonden är självklart bra eftersom fattiga människor redan nu drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser, men det sätter också press på andra rika länder att göra samma sak. Det sänder en stark signal om att man har tilltro till fonden och att Världsbanken inte är det enda alternativet. Dessutom kan det komma att öka förtroendet mellan rika och fattiga länder, som starkt föredrar finansiella institutioner som ligger under FN:s klimatkonvention.

Den svenska regeringen hävdar ofta i klimatsammanhang att man går före och visar vägen för andra. Nu har EU:s ordförandeland vågat ta ställning för en mer legitim institution för klimatstöd till fattiga människor. När följer Sverige?