Solen skiner över Visby och Almedalsveckan. Diakonia är i vanlig ordning på plats för att försöka lyfta frågor som delvis befinner sig i mediaskugga och människoöden som är allt annat än solskenshistorier.
Idag har vi lanserat en rapport, Kapitalflykt – Fattigdomsbekämpningens svarta hål, som belyser det faktum att fattiga länder varje år dräneras på mellan 850–1000 miljarder dollar per år. Största delen består av att företag och individer på laglig och olaglig väg försöker minimera skatt. Detta sker till exempel genom en intern manipulerad prissättning och via slutna skatteparadis som finns runtom i Europa.
Rent konkret innebär det att fattiga länder dräneras på resurser som skulle kunna göra dem mindre biståndsberoende och mindre sårbara för finanskrisen. Pengarna behövs verkligen. Enligt Världsbanken kommer den globala finanskrisen resultera i att 90 miljoner fler människor i världen hamnar under fattigdomsstrecket i år.
Kapitalflykt och skatteparadis har med den finansiella krisen plötsligt hamnat högt upp på den politiska dagordningen. G20 länderna har prioriterat detta, eftersom kapitalflykten också drabbar rika länder. Små steg har tagits mot ett mer öppet och ansvarsfullt finansiellt system. Men mycket mer kan göras.
Mer om detta kan du läsa i Diakonias rapport på vår hemsida. Du kan också se ett inslag på SVT:s Rapport som uppmärksammar vår rapport.
Penny Davies, Diakonia, Policy Officer utvecklingsfinansiering, på plats i Almedalen
Visar inlägg med etikett skatteparadis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skatteparadis. Visa alla inlägg
måndag 29 juni 2009
fredag 3 april 2009
Resultatet av G20-mötet - genombrott eller fixande på marginalen?
Det sedvanliga ”familjefotot” med lättade leenden från toppmötet är nu avklarat. Enligt tidningsrubrikerna har G20-länderna, som tillsammans står för ca 85-90 procent av världens BNP, nu enats om en plan för att rädda världsekonomin. Mötet har beskrivits som historiskt i omfång och utmaningar. En ny finansiell världsordning har fötts, nästan av misstag enligt en brittisk minister, på grund av krisen.
Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:
Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.
Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.
Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.
G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.
Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.
En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.
I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.
Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.
Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.
Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)
Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:
Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.
Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.
Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.
G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.
Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.
En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.
I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.
Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.
Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.
Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
