måndag 21 september 2009

Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:


Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia