Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:

• Eurodads nya rapport inför G20 mötet: From London to Pittsburgh – assessing G20 action for developing countries


• Diakonias rapport Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål


• Eurodads förslag på ett nytt ramverk för ansvarfull långivning: Eurodad’s Charter on Responsible Financing

Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia

I finanskrisens skugga - Diakonia i Washington

De blommande körsbärsträden i Washington står i bjärt kontrast till allvaret i de frågor som diskuteras inför de stundande IMF- och Världsbanksmötena i helgen. När de officiella delegationerna träffas på 2009-års vårmöten för de båda institutionerna är det den globala finanskrisen som står i centrum.

På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.

Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.

G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.

Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.

Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).

Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.

Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…

Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia

Resultatet av G20-mötet - genombrott eller fixande på marginalen?

Det sedvanliga ”familjefotot” med lättade leenden från toppmötet är nu avklarat. Enligt tidningsrubrikerna har G20-länderna, som tillsammans står för ca 85-90 procent av världens BNP, nu enats om en plan för att rädda världsekonomin. Mötet har beskrivits som historiskt i omfång och utmaningar. En ny finansiell världsordning har fötts, nästan av misstag enligt en brittisk minister, på grund av krisen.

Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:

Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.

Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.

Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.

G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.

Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.

En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.

I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.

Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.

Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.


Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies