På den tredje dagen

På den tredje dagen brukar ju som bekant omvälvande saker hända, så också i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Tyvärr handlade det inte om några glädjebud, utan snarare om utveckling i fel riktning.

Förhandlingarna sker i två olika spår:

• Kyotoprotokollet
• Långsiktiga åtgärder (Long-term cooperative action, LCA) ´

I LCA-förhandlingarna föreslog önationen Tuvalu att det ska skapas ett nytt legalt bindande protokoll som kompletterar Kyotoprotokollet, som också är legalt bindande. För detta ville man skapa en öppen diskussionsgrupp (contact group på ”förhandlingska”). Detta fick man inte gehör för bland så många andra än andra små önationer. En lång diskussion startade mellan Tuvalu och andra önationer på ena sidan och Kina, Indien och Saudiarabien på den andra. Anledningen till att de sistnämnda inte ville ha en sådan contact group är att de dels är mot Tuvalus förslag i sig och dessutom är rädda för att detta kan öppna upp för andra förslag på legal utformning av ett avtal, som i sin tur kan hota Kyotoprotokollets fortsatta existens. Själva diskussionen handlade dock inte om Tuvalus förslag, utan var istället en diskussion om hur man ska diskutera. Då det inte skapades någon contact group, ledde det hela till att Tuvalu begärde anstånd. Och vid dagens slut hade ingen lösning nåtts.

I förhandlingarna om Kyotoprotokollet annonserade Japan och Ryssland att de bud som de har lagt upp på bordet inte är tänkta att användas inom Kyotoprotokollets kommande åtagandeperiod. Då fastslog EU återigen att deras bud beror på om det blir en stor uppslutning kring ett bindande avtal. EU passade också på att visa en snitsig graf som visade att de bud som ligger på bordet är långt ifrån vad som krävs, vilket förhoppningsvis inte kom som en överraskning för någon.

Vad betyder nu detta? I fallet Tuvalu handlar det om ett av de länder i världen som drabbas hårdast av ett förändrat klimat. Oväder och höjda havsnivåer slår oerhört hårt mot en fattig befolkning. Utifrån klimatforskningens resultat så skulle troligen det förhandlingarna nått fram till hittills drabba landet på ett mycket olyckligt sätt. För dem handlar det om att få till ambitiösa och bindande åtaganden för världens länder som kan säkra deras framtid.

När det gäller Kyotoprotokollet så är dess framtid tyvärr i gungning efter att få länder har lagt upp ambitiösa bud. Japan och Rysslands agerande betyder att stödet för en fortsättning av protokollet är litet. Även om det finns brister med ambitionerna inom Kyotoprotokollet så har det sina fördelar: uppföljningsmekanismer, legal bindning och tydlig uppdelning i ansvar mellan i- och u-länder.

Alla ni som vill ha ett rättvist klimatavtal som respekterar fattiga människors rätt till utveckling, ta inte julledigt ännu. Gör som Tove tipsar om i bloggen nedan, visa att du också har förstått att ett rättvist klimatavtal är både nödvändigt och möjligt.

Läs mer på Diakonias webbplats om Kyotoprotokollet.

Pengar nu, men sen då?

Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.

Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.

Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.

Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.