Rättvisa detaljer i Cancun

Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.

Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.

Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.

Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.

Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??

Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.

Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.

Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.

Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun

>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)

Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Otydliga klimatlöften i Bonn

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Pengar nu, men sen då?

Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.

Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.

Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.

Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.