Jag vill berätta att i går kväll, arrangerade kulturministeriet i El Salvador premiärvisningen av en fransk dokumentärfilm om Monseñor Romero. Den ansvarige för arrangemanget arbetade på den radiostation som brukade sända Monseñor Romeros predikningar. Radiostationen utsattes för flera bombattentat och sprängdes i luften tre gånger.
Dokumentärfilmen presenterades på stadens finaste teater, Teatro Presidente, som var fullsatt. Inträdet var gratis. Där fanns människor från alla samhällsklasser, sida vid sida, alla vi som betraktar Monseñor Romero som profet och vittne. Där fanns bönder, före detta gerillasoldater, folk från de kristna basgrupperna, universitetsstuderande, folk från medel- och överklassen, ministrar från regeringen och andra personer som nu innehar höga befattningar inom stat och regering. Ytterligare en surrealistisk dröm som går i uppfyllelse!
Dokumentärfilmen förflyttade oss på nytt till den svåra tiden under åren av repression på 70-talet och senare under kriget. Det var så smärtsamt att minnas den svåra politiska kontexten under de där åren, när dödsskvadronerna sådde terror på order av kaffeoligarkin; och mitt i allt detta, se hur hatet mot Monseñor Romero växte ända tills de försökte tysta honom genom att mörda honom. Genom allt han sa och gjorde (också genom att kämpa mot det han själv en gång kallade ”sin egen rädsla för en våldsam död”), var Monseñor trogen Gud, som brände honom som en eld inombords (som med Jeremias), för att Monseñor skulle vittna om den terror, det våld och vansinne som rådde…
Och de dödade honom, de som vi känner till… Men de räknade inte med att han i dag är mer levande än någonsin.
Dokumentärfilmen avslutas med att en gammal kvinna från Copapayo, överlevande från en massaker, sjunger och läser ur en gammal, sliten psalmbok, en sång av hopp, med ett brett leende över sin tandlösa mun, och säger: Monseñor Romero lever och de som mördade honom hade fel, för idag är han mer levande än någonsin.
Pedro García, Diakonias landchef i El Salvador, med anledning av 30-årsdagen av mordet på ärkebiskop Romero, eller ”Monseñor”, som han kallas i El Salvador.
Visar inlägg med etikett El Salvador. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett El Salvador. Visa alla inlägg
onsdag 24 mars 2010
En modig röst som aldrig tystnat
Idag är det på dagen 30 år sedan ärkebiskop Oscar Romero mördades i El Salvador. Några år senare besökte jag den kyrka i San Salvador där han sköts. Jag stod på den plats där biskop Romero stod då skottet föll. Han sköts genom kyrkfönstret, mitt under nattvardsgudstjänsten, då han var i färd med att dela ut bröd och vin.
Brödet var i Romeros fall inte bara en symbol, det präglade bokstavligt hans gärning. Han krävde bröd åt folket. Och ett stopp för krig och förtryck. Något som uppfattades som så hotfullt att man mördade honom.
Kort innan Monseñor Romero mördades mottog han ett pris av Diakonia för sina insatser för mänskliga rättigheter. Tackbrevet han skrev till Diakonia är daterat den 20 mars 1980, endast ett par dagar före hans död. Diakonia var alltså på plats. Idag, 30 år senare, är vi fortfarande kvar och mycket har hänt.
De organisationer som redan då kämpade för mänskliga rättigheter finns kvar. De fortsatte att arbeta under hela kriget och många av dem fick sätta livet till i kampen för rättvisa. Efter kriget stöttade våra samarbets-organisationer processen med Sanningskommissionen. Ett par dagar efter kommissionens offentliggörande stiftades en amnestilag som omöjliggör lagförandet av skyldiga till MR-övergrepp. Den regering som då satt vid makten vägrade konstant att uppfylla rekommendationerna och de domar som den interamerikanska MR-domstolen har utfärdat mot den salvadoranska staten. Istället har en byst rests över mannen som tog beslutet om mordet på biskop Romero och ett armémuseum har uppkallats efter den man som lät massakrera cirka tusen personer i El Mozote.
Det civila samhället samlade in pengar och erhöll stöd från organisationer som Diakonia för att bygga den mur som i dag namnger mer än 25 000 civila offer för kriget. Detta är idag en viktig plats för dem som inte vet vart deras anhöriga tog vägen och inte har någon grav att gå till.
Med den regering som tillträdde den 1 juni 2009 har det äntligen börjat hända saker. Nu finns ett viceministerium som ska se till att staten uppfyller MR-domarna, krigsskadade ska få pensioner, en kommission ska officiellt utreda de försvunna barnens öde och presidenten har bett om förlåtelse för statens övergrepp.
Mordet på ärkebiskop Romero kan tyckas meningslöst. Att det är så enkelt att tysta en röst. Men man kunde inte tysta Oscar Romero. han krävde bröd och rättvisa åt folket. Han tog ställning för de fattiga och förtryckta. Han stod för den kristna grundsyn som Diakonia vill verka i och känner stor gemenskap med. Som han själv sade, i mars 1980, när han berättade att han mottagit dödshot:
"Om de dödar mig kommer jag att återuppstå bland det salvadoranska folket.
Om hoten skulle bli verklighet, erbjuder jag Gud mitt blod för El Salvadors frälsning och återuppståndelse från detta ögonblick.
Martyrskapet är Guds nåd, som jag inte tror mig förtjäna.
Men om Gud accepterar att mitt liv offras, vill jag att mitt blod ska utgöra
fröet till friheten och ett tecken på att hoppet snart ska bli verklighet.
Min död, om Gud accepterar den, blive för mitt folks frihet och som ett vittnesbörd om hopp inför framtiden.
Ni kan säga, om de dödar mig, att jag förlåter och välsignar dem som gör det.
På det sättet kommer de att bli övertygade om att de slösar bort sin tid.
En biskop dör, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö."
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia
Brödet var i Romeros fall inte bara en symbol, det präglade bokstavligt hans gärning. Han krävde bröd åt folket. Och ett stopp för krig och förtryck. Något som uppfattades som så hotfullt att man mördade honom.
Kort innan Monseñor Romero mördades mottog han ett pris av Diakonia för sina insatser för mänskliga rättigheter. Tackbrevet han skrev till Diakonia är daterat den 20 mars 1980, endast ett par dagar före hans död. Diakonia var alltså på plats. Idag, 30 år senare, är vi fortfarande kvar och mycket har hänt.
De organisationer som redan då kämpade för mänskliga rättigheter finns kvar. De fortsatte att arbeta under hela kriget och många av dem fick sätta livet till i kampen för rättvisa. Efter kriget stöttade våra samarbets-organisationer processen med Sanningskommissionen. Ett par dagar efter kommissionens offentliggörande stiftades en amnestilag som omöjliggör lagförandet av skyldiga till MR-övergrepp. Den regering som då satt vid makten vägrade konstant att uppfylla rekommendationerna och de domar som den interamerikanska MR-domstolen har utfärdat mot den salvadoranska staten. Istället har en byst rests över mannen som tog beslutet om mordet på biskop Romero och ett armémuseum har uppkallats efter den man som lät massakrera cirka tusen personer i El Mozote.
Det civila samhället samlade in pengar och erhöll stöd från organisationer som Diakonia för att bygga den mur som i dag namnger mer än 25 000 civila offer för kriget. Detta är idag en viktig plats för dem som inte vet vart deras anhöriga tog vägen och inte har någon grav att gå till.
Med den regering som tillträdde den 1 juni 2009 har det äntligen börjat hända saker. Nu finns ett viceministerium som ska se till att staten uppfyller MR-domarna, krigsskadade ska få pensioner, en kommission ska officiellt utreda de försvunna barnens öde och presidenten har bett om förlåtelse för statens övergrepp.
Mordet på ärkebiskop Romero kan tyckas meningslöst. Att det är så enkelt att tysta en röst. Men man kunde inte tysta Oscar Romero. han krävde bröd och rättvisa åt folket. Han tog ställning för de fattiga och förtryckta. Han stod för den kristna grundsyn som Diakonia vill verka i och känner stor gemenskap med. Som han själv sade, i mars 1980, när han berättade att han mottagit dödshot:
"Om de dödar mig kommer jag att återuppstå bland det salvadoranska folket.
Om hoten skulle bli verklighet, erbjuder jag Gud mitt blod för El Salvadors frälsning och återuppståndelse från detta ögonblick.
Martyrskapet är Guds nåd, som jag inte tror mig förtjäna.
Men om Gud accepterar att mitt liv offras, vill jag att mitt blod ska utgöra
fröet till friheten och ett tecken på att hoppet snart ska bli verklighet.
Min död, om Gud accepterar den, blive för mitt folks frihet och som ett vittnesbörd om hopp inför framtiden.
Ni kan säga, om de dödar mig, att jag förlåter och välsignar dem som gör det.
På det sättet kommer de att bli övertygade om att de slösar bort sin tid.
En biskop dör, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö."
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia
onsdag 11 november 2009
El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?
Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:
Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.
Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.
På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.
Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.
Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.
Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.
Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa
Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.
Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.
På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.
Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.
Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.
Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.
Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa
tisdag 17 mars 2009
Vulkanstora utmaningar för "Amerikas Tummeliten"
På nyheterna rapporteras att den före detta gerillan, nu politiska partiet FMLN, vann presidentvalet i går i El Salvador.
Detta konstaterande är som toppen på den stora vulkanen som dominerar statsbilden i huvudstaden. Där ryms så mycket; som två val som vanns av oppositionen på 70-talet men inte respekterades av militärer och oligarki, så svår repression mot oliktänkande att landet placerades på FNs svarta lista för människorättsövergrepp, ett inbördeskrig där ca 75,000 människor dog och 8,000 "försvann" under de tolv år som kriget pågick.
Där ryms orättvisor så stora att de är svåra att ta in, det går ibland inte att föreställa sig att det går att överleva en del av de saker som har hänt. Där lidandet blivit en dygd, som används om främst kvinnorna; hon som har lidit så, som ett positivt omdöme.
Men minst lika stor plats tar det mod och den vilja som har drivit människor att under alla dessa år inte förlora hoppet om att rättvisa kan skipas. Ärkebiskop Romero är den mest kända av alla de som fick ge sitt liv just för att de kämpade för rätten till liv.
Från en lägenhet i Årsta följer 14-åringen och jag vad som händer under valdagen via internet. Radioutsändningar från El Salvador går att kombinera med World of Warcraft. Han och hans tioåriga syster har levt med de här processerna sedan de föddes, i El Salvador fram till i somras. Det går inte att komma undan, någonstans ligger alltid det där hoppet och bubblar och hittar sitt utlopp. Rättvisan måste kunna segra.
Utmaningarna är lika stora som San Salvador-vulkanen. Det som har hänt nu har aldrig hänt förr, några demokratiska traditioner finns det inte att luta sig mot, bara sköra stapplande steg som landet började ta 1992 när fredsavtalet undertecknades.
El Salvador skulle kunna symbolisera ordet polarisering, svart eller vitt, två sanningar, djup ömsesidig misstro. Och de som har väntat länge på detta, de fattiga, har med all rätt stora förväntningar, som dock för att kunna infrias kräver reformer som starka krafter motarbetar, som en skattereform. Regeringsduglighetens lina är slak och den finansiella krisen gör det inte lättare.
Den nyvalde presidenten Mauricio Funes talar om "försoning", ett laddat ord i El Salvador. Hur försona något som aldrig har varit i ett stycke? Jesuitorden som fick sex medlemmar mördade 1989 brukar säga: "Hur ska vi kunna förlåta när ingen har bett om förlåtelse?"
Samma månad som Sanningskommissionens rapport blev klar 1993 kom Amnestilagen, som omöjliggör att skyldiga till övergrepp ställs till svars. Vad ska hända med denna? Människorättsförsvarare, och den Interamerikanska MR-domstolen, har krävt att lagen avskaffas. Men starka intressen finns likaså för att bevara lagen. Den nya regeringen har heller inte egen majoritet i parlamentet.
Ja, utmaningarna är många. Den dag som i dag är får vi känna glädje tillsammans med "Amerikas Tummeliten", som El Salvador döptes till av Gabriela Mistral.
Jag tänker på Guadalupe Mejía, som jag pratade med på morgnarna vid trafikljuset i korsningen Bulevard Constitución och Avenida Juan Pablo II från det hon var sex år tills hon nu är tonåring. Jag hoppas att hon och så många andra barn snart får en chans att gå i skolan. Att hon är glad i dag.
Se en film (på spanska) från ett valobservatörsprojekt som Diakonia gett stöd till:
Detta konstaterande är som toppen på den stora vulkanen som dominerar statsbilden i huvudstaden. Där ryms så mycket; som två val som vanns av oppositionen på 70-talet men inte respekterades av militärer och oligarki, så svår repression mot oliktänkande att landet placerades på FNs svarta lista för människorättsövergrepp, ett inbördeskrig där ca 75,000 människor dog och 8,000 "försvann" under de tolv år som kriget pågick.
Där ryms orättvisor så stora att de är svåra att ta in, det går ibland inte att föreställa sig att det går att överleva en del av de saker som har hänt. Där lidandet blivit en dygd, som används om främst kvinnorna; hon som har lidit så, som ett positivt omdöme.
Men minst lika stor plats tar det mod och den vilja som har drivit människor att under alla dessa år inte förlora hoppet om att rättvisa kan skipas. Ärkebiskop Romero är den mest kända av alla de som fick ge sitt liv just för att de kämpade för rätten till liv.
Från en lägenhet i Årsta följer 14-åringen och jag vad som händer under valdagen via internet. Radioutsändningar från El Salvador går att kombinera med World of Warcraft. Han och hans tioåriga syster har levt med de här processerna sedan de föddes, i El Salvador fram till i somras. Det går inte att komma undan, någonstans ligger alltid det där hoppet och bubblar och hittar sitt utlopp. Rättvisan måste kunna segra.
Utmaningarna är lika stora som San Salvador-vulkanen. Det som har hänt nu har aldrig hänt förr, några demokratiska traditioner finns det inte att luta sig mot, bara sköra stapplande steg som landet började ta 1992 när fredsavtalet undertecknades.
El Salvador skulle kunna symbolisera ordet polarisering, svart eller vitt, två sanningar, djup ömsesidig misstro. Och de som har väntat länge på detta, de fattiga, har med all rätt stora förväntningar, som dock för att kunna infrias kräver reformer som starka krafter motarbetar, som en skattereform. Regeringsduglighetens lina är slak och den finansiella krisen gör det inte lättare.
Den nyvalde presidenten Mauricio Funes talar om "försoning", ett laddat ord i El Salvador. Hur försona något som aldrig har varit i ett stycke? Jesuitorden som fick sex medlemmar mördade 1989 brukar säga: "Hur ska vi kunna förlåta när ingen har bett om förlåtelse?"
Samma månad som Sanningskommissionens rapport blev klar 1993 kom Amnestilagen, som omöjliggör att skyldiga till övergrepp ställs till svars. Vad ska hända med denna? Människorättsförsvarare, och den Interamerikanska MR-domstolen, har krävt att lagen avskaffas. Men starka intressen finns likaså för att bevara lagen. Den nya regeringen har heller inte egen majoritet i parlamentet.
Ja, utmaningarna är många. Den dag som i dag är får vi känna glädje tillsammans med "Amerikas Tummeliten", som El Salvador döptes till av Gabriela Mistral.
Jag tänker på Guadalupe Mejía, som jag pratade med på morgnarna vid trafikljuset i korsningen Bulevard Constitución och Avenida Juan Pablo II från det hon var sex år tills hon nu är tonåring. Jag hoppas att hon och så många andra barn snart får en chans att gå i skolan. Att hon är glad i dag.
Se en film (på spanska) från ett valobservatörsprojekt som Diakonia gett stöd till:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
