Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.



Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?


Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

David Kato: en modig kämpe för mänskliga rättigheter i Uganda

David Katos våldsamma och för tidiga död är en förlust i kampen för mänskliga rättigheter. Han var en modig försvarare av de homo-bi-transsexuella i Uganda.

En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.

David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.

Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia

Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!

Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.

Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.

Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.

När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.

Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.

Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?

Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.

I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.

Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Europarådets nya resolution kastar oss tillbaka till 1743

Vad händer med kvinnors rättigheter när Europarådet nu har antagit en resolution som går emot FN:s millenniemål om jämställdhet och kamp mot mödradödlighet? Den 7 oktober togs en resolution går emot både FN-stadgan om alla människors lika värde, millenniemålen och vissa medlemsländers nationella lagar. En resolution som hotar kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

År 1743 stadgade lagen i Sverige dödsstraff för fosterutdrivning. Ansvaret lades helt på den kvinnliga parten. Med Europarådets nya resolution kastas vi tillbaka till 1743 då kvinnor nekades medicinsk laglig och säker abort. Ordet rättigheter i begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter” gäller inte alla. Kvinnor ska kunna nekas medicinsk laglig abort utan hänsyn till deras rätt till hälsa, oavsett om graviditeten tillkommit genom övergrepp eller om den hotar hennes överlevnad.

Om heder och skam skriver Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap vid högskolan i Kristianstad, i Trelleborgs Allehanda. ”Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, ofta från Mellanöstern, och med hedersvåld,” skriver Berggren.
”Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan”, skriver Berggren och påminner om seder som kyrktagning av ogifta mödrar, tvångsmjölkning av pigornas bröst, straff för abort och gammaltestamentliga straff för otukt.

Sverige lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Den svenska regeringen var till exempel först i världen med att anta en policy för sitt utvecklingssamarbete på detta område.

Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från existerande internationella överenskommelser. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård. Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kring det reproduktiva systemet och inte bara frånvaro av sjukdom. Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma. Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.

Vad har Sverige egentligen för genomslag när det gäller SRHR-relaterade frågor? Vad gör vi, Sverige, i EU och i vårt internationella samarbete, när en resolution som strider mot FN:s mänskliga rättigheter antas?

Den av er som är utan synd ska kasta första stenen, sa Jesus när en kvinna anklagades för äktenskapsbrott. Det tycker jag pekar på jämställdhet i synen på de bägge könen och ansvaret för sexualiteten. Männen som tänkt straffa kvinnan släppte sina stenar, en efter en, med början av de äldste. Moderna demokratier med större frihet för kvinnor har snarare präglats av kristet arv och åskådning, där det inte finns grund för att döma kvinnor annorlunda än män. Men fortfarande brister samhället i respekt inför människan överlag och speciellt då kvinnan.

”En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige”, som Berggren skriver.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Hur många fler hemlösa nätter?

På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.

Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.

Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.

Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.

Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.

Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.

Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.

25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.

Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.

Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC

Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Rättigheter för vem och när?

I den bästa av världar skulle alla människor, oavsett etnicitet, religion, politisk eller sexuell preferens, fattig eller rik, missbrukare eller i fängelse, boende på landsbygd eller i stad ha samma tillgång till diagnos och rådgivning, behandling och utbildning. Vi vet att så är inte fallet.

Trots kunskapen om de ödesdigra konsekvenserna för ett samhälles möjlighet till social och ekonomisk utveckling som hiv och aids innebär så tas inte adekvata beslut om prioriteringar av ledare runt om i världen. Strävandet efter kortsiktiga ekonomiska vinster är avgörande.

Detta blev tydligt på den artonde internationella aidskonferensen i Wien i somras i samband med EU:s beslut att reglera produktionen av så kallade generika för aidsbehandling. Generika är läkemedel som är en kopia av ett originalläkemedel och som innehåller samma verksamma substans och ger likvärdig effekt, men till ett betydligt lägre pris. Detta beslut gynnar i första hand kortsiktigt läkemedelsföretagen, som är bland de största vinstbärande företagen i världen. Fattiga länder har råd att utöka behandlingen av hivsmittade medborgare genom att bland annat köpa billigare läkemedelskopior från Indien.

Förutom att en rätt behandlad patient kan återgå till arbete, studier, försörja och ta hand om familj och barn så finns ett nytt mycket viktigt förebyggande perspektiv på behandling. Det presenterades ett fantastiskt forskningsresultat på konferensen: Rätt behandling gör den hivsmittade i princip virusfri. Resultatet blir då en kraftigt minskad spridning av viruset.

Deltagare på konferensen uttryckte stor ilska mot EU:s beslutsfattare för detta svek att sätta stopp för dessa kopior som många gånger är livsnödvändiga. Till detta lades oron för bristande bidrag från de rika länderna till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria som FN inrättade under år 2001. När banker spelade med människors tillgångar på ett omoraliskt sätt kom regeringar springande för att rädda dem, men inte i detta fall, löd ett av argumenten.

Vår framtid - dagens unga - kommer att ställa oss till svars för att vi inte stoppade denna dödliga och förödande sjukdom när vi hade möjligheten. Så rättigheter för alla – när och hur?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare


Fotnot: Diakonia deltog i den internationella aidskonferensen i Wien i år. Vi fick möjligheten att presentera två projekt inom Lake Victoria-programmet och som gäller förebyggande hiv/aids-arbete:
1. Projekt riktat till paralegals (barfota-jurister)
2. Projekt riktat till religiösa ledare – interreligiöst; kristna, muslimer etc.

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Faran inte över i Thailand

Under de senaste veckorna har nyhetsflödet från Thailand ökat. Rödskjortor har protesterat mot den sittande regeringen och mötts av militär. Den mediala bevakningen i Sverige har präglats av våldet i Bangkok. Det är inte lätt att begripa de förenklade bilderna av turistparadiset som förvandlades till en krigszon. Och plötsligt är faran över?

För Diakonia är Thailand - framför allt staden Chiang Mai i norra delen av landet - ett regionalt center för vår personal och verksamhet i Asien. Under föregående vecka kände även Chiang Mai av sammandrabbningar. Diakonias personal kom till kontoret men gick hem tidigt. De bunkrade upp med mat och kontanter inför en potentiellt förvärrad situation. Det var utegångsförbud på nätterna. Vardagen fortsatte men det var tryggt att samlas på kontoret och samtala om det som hände. Oron för hur landet och dess invånare drabbas framöver kvarstår.

För Diakonia är Thailand också en utgångspunk för arbetet med Burma. Genom medlemskap i Thailand Burma Border Consortium (TBBC) stödjer Diakonia burmesiska flyktingar i Thailand. Stödet går till flyktingläger men TBBC försöker också påverka den thailändska regeringen att ta sitt ansvar för flyktingarna och utvecklingen i Burma. Arbetet försvåras av att Thailand inte skrivit under FN:s flyktingkonvention.

Diakonia stödjer även andra organisationer i Thailand, vars arbete är viktigt för Burma. Diakonias samarbetsorganisation Thai Labour Campaign (TLC) arbetar för migranters arbetsrätt. Ett inslag i SVT:s Rapport visade nyligen hur TLC uppmärksammat hur thailändska migranter utnyttjas av svensk bärindustri. På hemmafronten i Thailand försöker samma organisation påverka sin regerings reglering av inhemska företags oetiska rekryteringsmetoder.

Thailand är en bräcklig demokrati. Oavsett vilken regering som styr har den ett långsiktigt arbete framför sig. Människor, vars rättigheter inte respekteras, skapar en grogrund för populism och organisering med våld som medel. Faran är inte över för att våldet avtar. Människors arbete för att förstärka demokrati och mänskliga rättigheter i Thailand fortsätter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

En surrealistisk dröm går i uppfyllelse!

Jag vill berätta att i går kväll, arrangerade kulturministeriet i El Salvador premiärvisningen av en fransk dokumentärfilm om Monseñor Romero. Den ansvarige för arrangemanget arbetade på den radiostation som brukade sända Monseñor Romeros predikningar. Radiostationen utsattes för flera bombattentat och sprängdes i luften tre gånger.

Dokumentärfilmen presenterades på stadens finaste teater, Teatro Presidente, som var fullsatt. Inträdet var gratis. Där fanns människor från alla samhällsklasser, sida vid sida, alla vi som betraktar Monseñor Romero som profet och vittne. Där fanns bönder, före detta gerillasoldater, folk från de kristna basgrupperna, universitetsstuderande, folk från medel- och överklassen, ministrar från regeringen och andra personer som nu innehar höga befattningar inom stat och regering. Ytterligare en surrealistisk dröm som går i uppfyllelse!

Dokumentärfilmen förflyttade oss på nytt till den svåra tiden under åren av repression på 70-talet och senare under kriget. Det var så smärtsamt att minnas den svåra politiska kontexten under de där åren, när dödsskvadronerna sådde terror på order av kaffeoligarkin; och mitt i allt detta, se hur hatet mot Monseñor Romero växte ända tills de försökte tysta honom genom att mörda honom. Genom allt han sa och gjorde (också genom att kämpa mot det han själv en gång kallade ”sin egen rädsla för en våldsam död”), var Monseñor trogen Gud, som brände honom som en eld inombords (som med Jeremias), för att Monseñor skulle vittna om den terror, det våld och vansinne som rådde…

Och de dödade honom, de som vi känner till… Men de räknade inte med att han i dag är mer levande än någonsin.

Dokumentärfilmen avslutas med att en gammal kvinna från Copapayo, överlevande från en massaker, sjunger och läser ur en gammal, sliten psalmbok, en sång av hopp, med ett brett leende över sin tandlösa mun, och säger: Monseñor Romero lever och de som mördade honom hade fel, för idag är han mer levande än någonsin.

Pedro García, Diakonias landchef i El Salvador, med anledning av 30-årsdagen av mordet på ärkebiskop Romero, eller ”Monseñor”, som han kallas i El Salvador.

En modig röst som aldrig tystnat

Idag är det på dagen 30 år sedan ärkebiskop Oscar Romero mördades i El Salvador. Några år senare besökte jag den kyrka i San Salvador där han sköts. Jag stod på den plats där biskop Romero stod då skottet föll. Han sköts genom kyrkfönstret, mitt under nattvardsgudstjänsten, då han var i färd med att dela ut bröd och vin.

Brödet var i Romeros fall inte bara en symbol, det präglade bokstavligt hans gärning. Han krävde bröd åt folket. Och ett stopp för krig och förtryck. Något som uppfattades som så hotfullt att man mördade honom.

Kort innan Monseñor Romero mördades mottog han ett pris av Diakonia för sina insatser för mänskliga rättigheter. Tackbrevet han skrev till Diakonia är daterat den 20 mars 1980, endast ett par dagar före hans död. Diakonia var alltså på plats. Idag, 30 år senare, är vi fortfarande kvar och mycket har hänt.

De organisationer som redan då kämpade för mänskliga rättigheter finns kvar. De fortsatte att arbeta under hela kriget och många av dem fick sätta livet till i kampen för rättvisa. Efter kriget stöttade våra samarbets-organisationer processen med Sanningskommissionen. Ett par dagar efter kommissionens offentliggörande stiftades en amnestilag som omöjliggör lagförandet av skyldiga till MR-övergrepp. Den regering som då satt vid makten vägrade konstant att uppfylla rekommendationerna och de domar som den interamerikanska MR-domstolen har utfärdat mot den salvadoranska staten. Istället har en byst rests över mannen som tog beslutet om mordet på biskop Romero och ett armémuseum har uppkallats efter den man som lät massakrera cirka tusen personer i El Mozote.

Det civila samhället samlade in pengar och erhöll stöd från organisationer som Diakonia för att bygga den mur som i dag namnger mer än 25 000 civila offer för kriget. Detta är idag en viktig plats för dem som inte vet vart deras anhöriga tog vägen och inte har någon grav att gå till.

Med den regering som tillträdde den 1 juni 2009 har det äntligen börjat hända saker. Nu finns ett viceministerium som ska se till att staten uppfyller MR-domarna, krigsskadade ska få pensioner, en kommission ska officiellt utreda de försvunna barnens öde och presidenten har bett om förlåtelse för statens övergrepp.

Mordet på ärkebiskop Romero kan tyckas meningslöst. Att det är så enkelt att tysta en röst. Men man kunde inte tysta Oscar Romero. han krävde bröd och rättvisa åt folket. Han tog ställning för de fattiga och förtryckta. Han stod för den kristna grundsyn som Diakonia vill verka i och känner stor gemenskap med. Som han själv sade, i mars 1980, när han berättade att han mottagit dödshot:

"Om de dödar mig kommer jag att återuppstå bland det salvadoranska folket.
Om hoten skulle bli verklighet, erbjuder jag Gud mitt blod för El Salvadors frälsning och återuppståndelse från detta ögonblick.
Martyrskapet är Guds nåd, som jag inte tror mig förtjäna.
Men om Gud accepterar att mitt liv offras, vill jag att mitt blod ska utgöra
fröet till friheten och ett tecken på att hoppet snart ska bli verklighet.
Min död, om Gud accepterar den, blive för mitt folks frihet och som ett vittnesbörd om hopp inför framtiden.
Ni kan säga, om de dödar mig, att jag förlåter och välsignar dem som gör det.
På det sättet kommer de att bli övertygade om att de slösar bort sin tid.
En biskop dör, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö."

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling

Kan en kvinna förtryckas mer än så?

Ja, då är vi här igen - Internationella kvinnodagen. Vilken nytta har vi av den? Har kvinnors utsatthet, marginali-sering från besluts-fattande organ samt politiskt förbättrats för att vi firar den 8 mars? Eller är det bara ett kommersiellt jippo, som Mors eller Fars Dag, då vi köper blommor och ler och får gott fika och tackas för vår omsorg och vårdande funktion i samhället?
Har den 8 mars någon funktion i vår strävan efter ett rättvist demokratiskt samhälle för allas lika värde oavsett kön, politisk eller religiös tillhörighet, sexuell orientering, social och ekonomisk status, etnicitet etc, etc?

Det är klart att jag uppskattar blommor och erkännande av min eventuella vårdande och sociala kapacitet. Jag uppskattar själv gärna manliga vänner och kollegor för samma sak. Men när får dessa för människan så basala och viktiga kompetenser en likvärdig erkänsla i maktens korridorer? När kan de vara del av stora globala beslut om vår överlevnad som i klimatfrågan?

Ja, jag är otålig. Man får göra det i en blogg. En av de mest grymma och förnedrande sätt att förtrycka kvinnor är kvinnlig könsstympning (FGM). Det görs dessutom i religionens namn – i tolkningen av en religion. Det är ett extremt verkligt problem för flickor och kvinnor runt om i världen. 100-140 miljoner flickor och kvinnor i världen har enligt UNICEF genomgått FGM och mer än 3 miljoner riskerar den närmaste tiden att utsättas för denna grymma sed. Beroende på vilken typ av omskärelse det rör sig om, utgör den en risk för kvinnans psykiska och fysiska hälsa och kan i värsta fall leda till döden. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar FGM bland annat riskfyllda och svåra förlossningar, ibland med dödlig utgång för barn eller mor eller båda. En omskuren kvinna har ständiga smärtor, ofta infektioner som kan orsaka barnlöshet, oförmåga att hålla sin urin, olika former av cystor och varbölder samt oförmåga till ett positivt sexuellt liv.

Kan en kvinna förtryckas mer än så? Hur ska en kvinna kunna resa sig ur detta och bli en likvärdig samhällsmedlem och ta aktiv del i utvecklingsprocesser och beslutsfattande? Vad har inte världen förlorat av erfarenhet och kunskap i och med att dessa kvinnor är uteslutna från att bidra till en positiv social och ekonomisk utveckling i sina samhällen?

Vi inom Diakonia har förmånen att få ta del av och stödja våra partners outtröttliga dagliga kamp, att stoppa förtryck och grymma förnedrande traditioner. Just ett sådant arbete, som ger hopp, gäller kvinnlig könsstympning.

I Egypten har 91 % av kvinnor i åldern 15-49 år utsatts för FGM och 80 % av dessa var i åldern 15-19 år. 2008 infördes en lag i Egypten som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagen har dock inte implementerats på ett effektivt sätt. Därför arbetar Diakonias fantastiska samarbetsorganisation BLACD med att informera och mobilisera mot kvinnlig könsstympning. De har engagerat olika grupper i samhället; religiösa och traditionella ledare, män, kvinnor, flickor, vårdpersonal och politiker. Och det har gett resultat. Speciellt viktigt har varit att stärka flickors kunskap och styrka att kunna säga nej och hänvisa till sina rättigheter. Och - män deltog aktivt – representanter för makt och beslut. I de samhällen BLACD arbetar har andelen som utövar kvinnlig könsstympning sjunkit till under 20 % vilket är ett stort framsteg. Resterande del är mobiliserade och på god väg att avsluta denna sed. På FN:s dag för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning genomfördes en protestmarsch där över 1 000 flickor demonstrerade och krävde att lagen följs.

Jag vet inte om internationella kvinnodagen firas i Egypten, men låt oss ta tillfället att påminna oss om förtryck och att lika värde inte är verklighet för majoriteten av kvinnor i vår värld. Låt oss lova oss själva och varandra att bli ytterligare aktiva i denna kamp för en rättvis värld för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare