Samma måttstockar måste gälla för allt bistånd

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.

Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?

Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.

I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.

Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.

Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.

Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.

Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.

I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.

Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.

Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."

Skärpning!

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Diakonias redovisning av verksamheten prisad

Det är med stor glädje jag kan berätta att Diakonia, efter att ha gått till final sex år i följd, vunnit priset för ”Bästa årsredovisning inom ideella sektorn 2007”, som delas ut av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers och Swedbank.

Syftet med priset är att uppmärksamma ideella föreningar och stiftelser som rapporterar sin verksamhet på ett öppet, tydligt och pedagogiskt sätt.

Hur folkrörelserna använder och redovisar insamlade medel och skattepengar är naturligtvis av stor betydelse för allmänhetens förtroende och biståndsengagemanget.

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i media om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit Riksrevisionens rapport, gjord utifrån en granskning av ett par enskilda organisationers arbete.

En annan aktör som aktivt ifrågasätter folkrörelsebiståndet i debatten är den nyliberala tankesmedjan Timbro. Ett par rapporter har publicerats under hösten. Den första sammanfattar lite föraktfullt det biståndsengagemang som finns i folkrörelse Sverige som en ”biståndsindustri” där enskilda organisationer bara talar i egen sak och smörjer sig själva.
Den andra rapporten handlade om biståndet via enskilda organisationer till Irak.

I denna debatt har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet. Beträffande rapporten från Riksrevisionen ifrågasätter nu berörda parter kvalitén. Sida har tillsatt en oberoende granskning för att säkerställa rapportens kvalitet. I Timbros fall förekommer direkta lögner och insinuationer.

Det är tragiskt att den massmediala debatten, med understöd av ledarskribenter och debattörer på några av de större dagstidningarna, underblåser kritiken utan att granska kvalitén och de fakta som rapporterna bygger sina resonemang på. Skadan är redan skedd och misskrediteringen gjord. Nu fortsätter debatten utifrån demokratins grundläggande värden.

Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men om det finns brister i kvalitén i granskningen från Riksrevisionen och utifrån de grova generaliseringar i debatten som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av visioner, engagemang och vilja till att bygga en bättre värld så måste en seriös diskussion lyftas om verklighetsförankring, relevans, kostnadseffektivitet och vilka intressen som egentligen driver debatten.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tiotusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen försökt åstadkomma förändringar genom ett engagemang i Diakonia eller någon annan enskild organisation. Arbetat på sin fritid, tagit initiativ till att inspirera och organisera andra medmänniskor, skapat studiecirklar, gjort egna insamlingar, arrangerat temagudstjänster, konserter, kulturkvällar etc. Människor som utgör demokratins grundval men som i ett slag ifrågasätts utifrån en mycket märklig massmedial debatt.

När jag talar om öppenhet, relevans och verklighetsförankring utifrån ett demokratiperspektiv så handlar det om frågan– ”silar vi mygg och sväljer kameler?” Se mitt tidigare blogginlägg, med denna rubrik.

Diakonia har under många år utifrån sitt mandat att bekämpa fattigdomen arbetat med att stärka människors delaktighet i samhällsutvecklingen. Vi har arbetat med att utveckla mål och resultat i verksamheten och i relation till det byggt administrativa system som vi tror är relevanta för att säkerställa den kontroll vi behöver.

Det finns självklart förbättringar att göra vilket vi ständigt arbetar med i samtal med våra finansiärer och revisorer.

Mitt i denna debatt fick Diakonia priset för bästa årsredovisning.

Juryn har arbetat efter ett antal olika kriterier, bland annat att organisationen följt gällande redovisningsföreskrifter och att de uppfyller sitt ändamål. Årsredovisningen ska ge en allsidig och sanningsenlig bild av organisationen så att den enskilde medlemmen kan få en tydlig bild av organisationens verksamhet.

Juryns motivering:

”Diakonias årsredovisning beskriver verksamheten överskådligt och tydligt i text och grafik. Den ger en god överblick inte enbart över de projekt som organisationen bedriver tillsammans med sina samarbetspartners över hela världen, utan också över den aktuella situationen i de länder där verksamheten bedrivs.

Årsredovisningen är samtidigt något av en skönhetsupplevelse med fantastiska foton, som präglas av hopp, livslust och framtidstro utan att för ett ögonblick förringa problemen och svårigheterna för världens fattiga. Text och foton tillsammans förmedlar på ett inspirerande sätt det starka engagemang, som bär organisationen.

Tvåspråkigheten ökar årsredovisningens användbarhet.

Diakonia har varje år funnits med bland våra finalister vilket bekräftar att den höga kvaliteten är ett uttryck för ett gediget, uthålligt och ambitiöst redovisningsarbete”.

Diakonia arbetar vidare med att stärka demokratin i olika delar av världen, i öppenhet och med drivkraften att ständigt förbättra kvalitén i vårt arbete.

Bo Forsberg

PS: Vår årsredovisning för 2006 och tidigare år finns på www.diakonia.se/arsbok

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokrati, resultat, redovisning, årsberättelse, årsbok, Riksrevisionen

Att sila mygg och svälja kameler i biståndsdebatten

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i massmedia om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit riksrevisionens rapport om enskilda organisationers arbete med understöd av ledarskribenter på några av de större dagstidningarna. Utifrån detta har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet.

Utan att någon egentligen granskar fakta och sakligt kommenterat vad det handlar om. Vilka är problemen och vilken storleksordning handlar det om i pengar? Hur ser underlagen ut för alla påståenden som florerar? Hur stora är eventuella problem jämfört med andra avslöjanden inom offentlig sektor och näringsliv? Vilka samband och fram för allt vilka intressen ligger bakom alla rapporter och försök att skapa debatt och opinion? Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men finns det brister i kvalitén av granskning och utifrån det grova generaliseringar som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av ett samhällsengagemang måste en seriös diskussion lyftas om relevans, verklighetsförankring, kostnadseffektivitet och vilka intressen som driver debatten.

Riksrevisionen presenterade sin rapport om enskilda organisationers oansvarsfulla sätt att hantera Sida medel. Forum Syd och Svenska Missionsrådet blev granskade med några av de organisationer som de förmedlar pengar till. De organisationer som valdes ut i total öppenhet från de bidragsgivande organisationerna var organisationer där man kunde ana att det fanns brister på grund av försenade rapporteringar etc.

I rapporten har jag förstått att det utifrån ett femtontal organisationer fanns fem där man kunde misstänkliggöra eventuella oegentligheter. I dessa fem fall handlar det om bidrag motsvarande ca tre miljoner. Det vill säga några hundratusen per insats. Men debatten och kritiken har fått enorma proportioner och handlat om att biståndet och folkrörelserna inte är effektiva med antydningar om att här finns ett område som är genomkorrumperat.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen och sitt engagemang försökt att åstadkomma förändringar. Människor som engagerat sig i Diakonia eller någon av de andra biståndsorganisationerna, som skapat vänskapsföreningar eller till exemepl engagerat sig som läkare på västkusten för att bidra till aidsarbetet i Sydafrika eller vad det nu kan vara för att ge uttryck för detta engagemang. Arbetat på sin fritid, gjort egna insamlingar och mobiliserat andra människor för att kunna driva verksamheten utifrån de uppsatta målen. Ofta under mycket svåra omständigheter i de länder de varit verksamma. Ett enormt nätverk i Sverige och globalt som bidrar till att bygga förståelse för internationaliseringen och i förlängningen fördjupa respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Om riksrevisionens generaliseringar i rapporten handlar om att ifrågasätta dessa människors engagemang utifrån misstag som kan förklaras – som att man inte hunnit med eller inte tänkt på att ett revisionsintyg måste bifogas en slutrapport eller inte följt upp i detalj eventuella bokföringsmisstag – är det saker som går att rätta till eller förbättra. Det är då man frågar sig vilka proportioner detta får ta i den massmediala debatten? Vilka är jämförelserna?

I slutet av 1970 talet byggde Asea en kraftstation i Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa. Jag bodde och arbetade själv under denna period i Zaire. Alla visste att ledaren och diktatorn Mobutu var genomkorrumperad, såg till sina egna intressen och mördade alla oppositionella. Asea ger sig in i ett riskprojekt och ser till att man får garantier från svenska staten och exportkreditnämnden. Mobutu betalade naturligtvis aldrig. Han investerade i slott och herrgårdar i Frankrike och Belgien och dog som en av världens rikaste män. Asea som vinstdrivande företag fick betalt för sitt risktagande från exportkreditnämnden utan att ta någon risk. Där har skulden funnits under några årtionden tills det förra året efter finansdepartementet uppräkningar skrevs av på biståndsbudgeten med skattemedel motsvarande 1,2 miljarder kronor. Det motsvarar förmodligen ca fem procent av den ursprungliga skulden. De fattiga i nuvarande Kongo har aldrig berörts, förstått eller ens anat att detta storpolitiska och ekonomiska spel pågår.

Det handlar precis om det som biståndsminister Gunilla Carlsson brukar säga: Hur förvaltar vi skattebetalarnas pengar för att bibehålla förtroendet för svenskt bistånd?

Jag skulle kunna lägga till Jasförsäljningen och den svenska vapenexporten och alla anklagelser om korruption som finns från till exempel Sydafrika, Indien och så vidare, där vi alltid har hört att ”byken ska tvättas”. Miljonerna rullar av skattemedel utan några klarlägganden.

Silar vi mygg och sväljer kameler så är det naturligtvis ett problem för demokratin. Vilket inflytande finns för vanliga medborgare att förstå var och hur skattemedlen används? Skattebetalarna är till stor del själva engagerade i de svenska folkrörelserna med ett stort hjärta, engagemang och med kunskap om de globala utmaningarna och kommer i framtiden att utkräva ett politiskt ansvar från de förtroendevalda.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, effektivitet, korruption, Riksrevisionen