Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

• Hur ser han på biståndet?
  Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).
  
  Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.
  

• Hur ser han då på vapenexporten?
  Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.
  
  Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”
  
  Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

1. Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.




2. Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.




3. Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.




4. Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.




5. Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

• Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
  Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,
  
  I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
  prövade”.
  
  När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!

Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..

Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.

Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:

• Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
• Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.

Det finns dessutom goda anledningar att tro att bättre hälsa och satsningar på utbildning har effekter på tillväxten, genom att fattiga människor förmåga att delta i produktiva ekonomiska aktiviteter stärks.

Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.

Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.

Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.

Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.

En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.

Magnus Walan, Diakonia

>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill


>> Besök vår nya sajt Därför bistånd

Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.



Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Samma måttstockar i valet?

”Ni bara backar upp oppositionen” heter det ibland när Diakonia kritiserar sakfrågor i biståndsdebatten. Jag minns förra valet 2006. Då publicerade Diakonia uppgifter om hur regeringen Persson använde biståndet till saker som inte handlade om fattigdomsbekämpning. Detta använde Reinfeldt i en av de sista slutdebatterna. Han hade sett en rapport som visade att ”bistånd gått till saker som det inte skulle gå till”. Efter detta var det många som hörde av sig och var arga för vi gett ammunition till ”Reinfeldt och borgarna”. Frågan gällde då användandet av biståndspengar till migrationskostnader, utländska studenter och exportkreditskulder. En rapport i maj 2006 visade att ungefär 30 procent av hela EU:s bistånd stannade i EU-länderna.

I Diakonias rapport Dragkampen om biståndet 2008 presenterade vi siffror och tendenser för både socialdemokratiska regeringar och den nya alliansregeringen. Siffrorna för hur mycket av biståndsbudgeten som används till andra saker än bistånd varierade, från cirka 8 procent 2003 till 4,5 procent under 2005. Dessa siffror har sedan dess ökat kraftigt.

Användandet av biståndspengar till migrationskostnader i Sverige har exempelvis ökat med 100 procent, trots att antalet asylsökande inte alls har ökat i motsvarande takt. Biståndsfinansieringen av UD:s administration har även den fördubblats, bland annat genom ett nytt system för att delfinansiera svenska ambassader i industriländer med bistånd. Som exempel kan nämnas Canberra 657 000 SEK, Tokyo 2 654 000 SEK, Reykjavik 248 000 SEK, London 1 696 000 SEK och så vidare. Vi vet också att regeringen använt sig av närmast kreativ bokföring för att blåsa upp värdet av de exportkreditskulder som man biståndsfinansierat under 2007 och 2008. Det bokförda och kommersiella värdet var några procent av de 2 miljarder man skrev av från biståndet.

Vi uppskattar i grunden alliansregeringens betoning på resultat och transparens. Men när svaret blir att industriländernas regelverk för hur bistånd får användas tillåter detta går trovärdigheten förlorad. När Diakonia använder 100 miljoner svenska biståndskronor avkrävs vi redovisningar och rapporter som kan fylla bokhyllor. Det är bra! Vi skall ha koll på pengarna och kunna redovisa varje resultat. Men när regeringen själva använder miljarder av bistånd på detta sätt, utan krav på att det skall kunna utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp, förlorar man i trovärdighet.

Det blir fel när ministrarna klagar på att biståndet – svenska skattemedel – inte ger bättre resultat i Afrika, om man inte samtidigt bejakar problemet med att givarna trixar med biståndet i givarländerna. Det är bra att regeringen har behållit – och lovar att behålla - enprocentsnivån, det vill säga att Sverige ska ge 1 procent av BNI i bistånd. Det är bra att man lovar att öka anslaget till enskilda organisationer, vars andel sjunkit kraftigt under den senaste mandatperioden. Det är bra att man betonar transparens och jobbar mer med mål och resultatstyrning i biståndet. Men för trovärdighetens skull: sluta trixa med biståndet! Gör som i Storbritannien – stifta en lag som tvingar fram utvärdering av allt bistånd utifrån biståndets mål.

Så, vad säger vi på Diakonia när de rödgröna nu lovar att minska avräkningarna och att allt bistånd skall kunna utvärderas gentemot biståndets mål? Vi säger "bra!", men också att vi lovar att vi kommer att fortsätta granskningen av det svenska biståndet och politiken för global utveckling - oavsett vem som sitter vid makten efter den 19 september. Det har vi lovat våra samarbetspartner i Syd.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

The best game

There is an aspect of Wednesday’s world cup semifinal scarcely captured in today’s newspapers. During the match hardly any faults were committed. Germany and Spain played an astonishing clean game, to the point that one wonders why there are so many faults in the average match. The fault is not a simple accident, not the evidence of how evil a footballer is either. Most faults are tactical. They can be done to, for example, overcome a deficiency. If a forward dribbles a defender and gets in a better position to run heading the goal, the defender has two options: compete and chase the player or commit a fault. Another use of the fault is to reset a situation that plays against you. Your opponent has taken the ball from you in the middle of an attack. Most of your team mates are not in defensive position. You kick the opponent with the ball in the ankle and gain half a minute for your players to trot, retrench and wait for the attack, but now organized. These two uses are in a way non competitive. To actually compete in the first case would mean to chase the forward and the fastest player would eventually get the price. You get him or her, good for you. You don’t, well, that’s the game. A fault would in this view be a resource to even out a situation where one of the teams has an advantage.

Yesterday we did not see faults because both Germany and Spain thought that they were the best teams in the world and only playing was enough to win. Xavi, Iniesta, Schweinsteiger, Özil are too good to use such a cheap resource. They just play. Twenty minutes went on without a fault, just forty meters passes, dribbling, one-twos… pure game. Pure competition. Pure joy.

The Swedish Government took the decision in autumn 2009 to do changes in the communication and opinion building support to Civil Society Organizations. Diakonia uses these funds to increase awareness of how global structures hinder development. The first change was to broaden the beneficiaries of the budget line from the frame development organizations to city councils and corporations. That is good. That is competition, that is game. To organizations like Diakonia it means a painful 50% budget cut on this line of financing because we are more to share the cake, but good, let’s play. The second change is to limit the content of what is financed with it to exposing, communicating. Opinion building cannot be financed with tax money. It is allowed to account for all the bridges, trainings, medicines, researches and schools that have been financed with development funds. But to question if these are the best options, to propose a different view to members of parliament, journalists, constituencies, it’s not. Now this is a fault. This is tactical. To allow us to write about the number of solar kitchens delivered but not about the politics of oil, the alpha male show off between China and the States in the climate change negotiation, is pushing us out of the core of the solution to development. And pushing us out not by outplaying civil society in an open and informed debate but by committing a fault. We make faults when we know we do not have the upper hand, or when we know we can lose it.

But here we get to the limit of the comparison. There are a difference between football and development. In football 32 teams compete for one trophy that one will win and the rest will not. Development, simplified, is one trophy but shared by all involved. This brings to the scene competition’s twin sister, collaboration. The different development stakeholders are both competitors and collaborators. There is an important competition among ways to deliver development, do not underestimate it. It is important because the most time and resources we waste the more people will continue leaving weakened, threatened or unprotected. But competition should not occupy such a space that makes collaboration of the different squads impossible. It might sound naïf given the context, but anyone working to do away with poverty is a hundred times more an ally than an enemy, so one wonders where all these faults come from.

Going back to football, the score last Wednesday could have been Germany 0- Spain 1- Football 3, being the sport itself the greatest winner. If it’s ok to get new age, rather than two teams playing football it was football itself playing through two teams. The German coach Joachim Löw, who loves the game, said after the match that Spain is the best team in the world. Diakonia promises to say that Gunilla Carlsson is the best Development Minister in the world if she thinks again who is really helping to limit the debate about development and acts accordingly. We also love the game.

Domingo Torres Santos

Kritisk diskussion den enda vägen

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

Kapitalflykt - politikerna medvetna men konkreta åtgärder behövs

I tisdags diskuterade Diakonia kapitalflykt med företrädare för de politiska partierna. Kapitalflykten från fattiga länder utgör ett gigantiskt utvecklingshinder. Varje år flödar 1000 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt, det vill säga cirka tio gånger det totala globala årliga biståndet. Den största delen, två tredjedelar, sker genom att företag på olika sätt undviker skatt. Diakonia lyfter just nu detta problem tillsammans med konkreta åtgärder i en vykortskampanj adresserad till finansminister Anders Borg.

I tisdagens samtal framkom att det råder en samsyn bland partier både från alliansen och den rödgröna oppositionen att kapitalflykten är ett utvecklingsproblem och att mer kan göras för att åtgärda detta. Större öppenhet och stöd till utvecklingsländer att bygga upp fungerande skattesystem lyftes fram som viktiga åtgärder.

Fredrik Malm (fp) menade att man borde ”bomma igen skatteparadisen”, och att när länder konkurrerar med låga skatter måste det ske på ett rimligt sätt. Rosita Runegrund (kd) tackade Diakonia särskilt för att ha tagit upp denna fråga på ett tydligt sätt och att mer kan göras, inklusive att höja medvetenheten om problemet även i utvecklingsländer.

Kent Härstedt (s) pekade på att Socialdemokraterna vill sätta stopp för att biståndspengar går till skatteparadis via svenska Swedfund. Hans Linde (v) pekade på vikten av fungerande institutioner i utvecklingsländer för att kunna ta tillvara information och på så sätt motverka kapitalflykt.

Detta var några av de perspektiv som lyftes i diskussionerna. Diakonia konstaterar med glädje att det finns stort intresse bland partierna att arbeta vidare med frågan. Men samtidigt står det klart att det behövs mer konkreta förslag på åtgärder. Inget parti har ställt sig bakom de krav som Diakonia framför i kampanjen: land för land rapportering av företags vinster och ett öppet samt automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå.

Penny Davies

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Biståndskritikerna har rätt. Vi talar för mycket om procenten. Om biståndets nivåer och pengar och för lite om innehållet

Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.

Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.

Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?

Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.

Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.

• Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
• Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
• Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
• Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.

Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.

Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.

Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.

Nedskärningar i biståndet slår hårt mot de fattiga

Tidigare under sommaren aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som skulle beröras var då inte offentligt, men mycket pekade på att folkrörelsebiståndet skulle drabbas. Idag berättade Sida i Dagens Eko att alla svenska folkrörelser bör räkna med omkring 15 procents nedskärningar av sitt bistånd. Detta trots att den ekonomiska krisen slår hårdast mot världens fattiga.

Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.

Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.

Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?

Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.

Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.

Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?

----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

Det krävs mer än militära lösningar i östra Kongo!

Den internationella pressen på Rwanda verkar ha gett vissa positiva resultat. Både Sverige och Holland fryste i december biståndet till Rwanda och krävde att man måste sluta att stödja rebellerna i östra Kongo. Läs Diakonias pressmeddelande från den 16 december 2008 med krav på frysning av det bilaterala biståndet till Rwanda.

Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.

Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.

Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.

Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel

Rapport från en vattenhink

En torsdagskväll i Ouagadougou

Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.

Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.

Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.

Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.

Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)

Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.

Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.

Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008

Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad

I Beijing och diskuterar ansvarsfull långivning

Jag befinner mig i Beijing tillsammans med 500 andra representanter för folkrörelser på Asia Europe People’s Forum (AEPF), som äger rum inför att regeringarna i Europa och Asien träffas inom det officiella samarbetsorganet ASEM.

Tema för konferensen är:

• Fred och säkerhet


• Hållbar utveckling och ekologisk rättvisa


• Deltagande demokrati och mänskliga rättigheter

Över 200 kinesiska organisationer deltar och det är intressant att utbyta idéer om t ex demokratiutveckling i Burma, klimatutmaningen, matsäkerhet och det civila samhällets roll i våra respektive länder.

Den pågående finansiella krisen löper som en röd tråd genom samtalen, och två kvällar i rad har vi spontant samlats för att diskutera hur folkrörelser i Asien och Europa ser på krisen och vilka lösningar som krävs.

Jag är inbjuden som talare för att presentera ett arbete som vi gjort inom ramen för Eurodad (European Network on Debt and Development), där Diakonia är medlem och jag är ordförande: Eurodad Charter for Responsible Financing.

”Chartern” är ett allomfattande förslag på vad som bör ingå i lånekontrakt mellan långivare och utvecklingsländer för att långivning/låntagning ska bli mer ansvarsfull än vad nuvarande ramverk fastslår. Det består av fem olika sektioner och innehåller bland annat principer för:

• att säkra respekt för mänskliga rättigheter och miljö


• öka öppenheten och det parlamentariska deltagandet


• skydd mot ockerräntor och så kallade ”gamfonder”


• ett förslag på en oberoende mekanism för att hantera situationer då betalningsproblem eller dispyter uppstår.

Diskussionen om ansvarsfull långivning är och har varit mycket livlig internationellt det senaste året. En drivkraft är ökad långivning från så kallade nya långivare, främst Kina som på gott och ont lånar ut stora summor till Afrika, men även Indien, Brasilien etc. Efter omfattande skuldavskrivningar är traditionella långivare måna om att undvika att nya ohållbara skulder byggs upp. Samtidigt behövs stora satsningar i infrastruktur etc, som kinesiska lån möjliggör i Afrika (mer om detta i Diakonias/Eurodads rapport om Kinas roll i Afrika).

Debatten är viktig. Men det finns också en hel del hyckleri där länder i väst pekat finger åt Kina när de själva inte lever upp till kriterier för att säkra att lån verkligen bidrar till rättvis och hållbar utveckling. Ej heller har de erkänt ansvar för tidigare långivning till diktatorer och destruktiva projekt, så kallade illegitima skulder.

Andra reaktioner har varit att ”vi måste sänka våra standards för att konkurrera med Kina”. Med andra ord behövs det verkligen en konstruktiv diskussion mellan traditionella långivare och Kina samt andra så kallade nya långivare, om gemensamma principer. Detta är inte omöjligt och steg har även tagits i Kina för att förbättra deras nuvarande kriterier. Men det kräver att alla parter är beredda att lära sig av varandra.

Eurodads charter har presenterats för Europeiska Kommissionen, Världsbanken, Parisklubben, politiker och tjänstemän i en rad länder i Europa (även Sverige) samt även i Afrika. Responsen har varit överraskande positiv. Det tydligaste uttalade stödet för Eurodads charter har kommit från nio finansministrar i så kallade HIPC-länder (fattiga, skuldsatta länder) som i en kommuniké i april ”välkomnar Eurodads charter” som de anser bör diskuteras på mötet om Finansiering för utveckling (FfD) i Doha i höst.

Förhoppningsvis kommer även rika långivarländer, inklusive Sverige, att uttrycka ett stöd för charter-dokumentet och de proaktiva idéerna.

Ordet "kris" på kinesiska betyder både fara och möjligheter. Stormen kring den finansiella krisen kan förhoppningsvis ses som en möjlighet att skapa nya ramverk för att långivning ska bli ansvarsfull på alla fronter.

Vill du veta mer?

• Eurodads Charter finns på: http://www.eurodad.org/whatsnew/reports.aspx?id=2060


• Diakonias och Eurodads rapport om Kinas samarbete med Afrika China and the end of poverty in Africa – towards mutual benefit? finns på: www.diakonia.se/china

Humanitär hjälp får inte ersätta politisk handling.

Mellanöstern-kvartetten, det vill säga EU, Ryssland, FN och USA, håller på att misslyckas utifrån sina egna mål. Det konstaterar Diakonia, Rädda Barnen, Christian Aid, Oxfam, Cafood med flera i en rapporten 'The Middle East Quartet: A Progress Report’ ( läs gärna mer på http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2663 )

Kvartetten inledde sitt arbete i samband med konferensen i Annapolis i november 2007, då gruppen lanserade sitt omfattande förslag för fred.
När kvartetten idag (25 November 2008) träffas i NewYork kan våra organisationer som jobbar på plats kan bara konstatera att den så kallade kvartetten varken skapat bättre förutsättningar för fred eller i någon större omfattning lyckats förbättra palestiniernas levnadsvillkor.
Under dagen idag har jag sett att rapporten citerats av nästan alla stora internationella media som CNN, BBC, Aljazeera, ABC m.fl och dessutom i ännu flera tidningar. Det är kul, men rapporten är verkligen ingen kul läsning.

Rapporten utgår från de mål som kvartetten själva ställde upp för sitt arbete och man kan konstatera att förutom några ökade anslag här och där så har utvecklingen stått stilla eller till och med förvärrats.
- Kvartetten har misslyckats med att stoppa Israels utbyggnad av bosättningar. Byggandet har i stället accelererat utan att de israeliska myndigheterna ställts till svars annat än genom uttalanden (hela 18 stycken, mycket snack lite verkstad..).
- Kvartetten har inte lyckats öka palestiniernas möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska vägspärrar och stängda vägar har ökat från 561 i november 2007 till 600 i augusti 2008.
- Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas har kvartetten inte lyckats lyfta blockaden av Gazaremsan. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är helt eller delvis beroende av bistånd från hjälporganisationer för att överleva. Fattigdomen ökar liksom desperationen.
- Begränsade framgångar har nåtts i stödet av reformeringen av den palestinska säkerhetstjänsten. (Läs gärna mer på http://www.alhaq.org/ där våra partners även varnar för det ökande interna palestinska våldet och brott mot de mänskliga rättigheterna.)

Vad betyder då detta?
För mig betyder det att fredssprocessen får allt mindre trovärdighet.
Och försvagas fredprocessen försvagas så fortsätter civilbefolkningen lidande på båda sidor. Israeler fortsätter leva med fruktan för våldsdåd, palestinierna får fortsätta leva med både våldsdåd, diskriminering och rättslöshet. Mark beslagtas, muren och vägspärrar inne på ockuperat område hindrar folk från att ta sig till arbete, skolor, sjukvård, släktingar. Man kan inte heller frakta, sälja eller exportera sina produkter och varor. Palestiniers ekonomi blir kvar i bidrag och biståndsberoende och får aldrig chans att växa på egna ben.

Det riskerar istället att stärka extremistgrupper som vill se Israel utplånas på den palestinska sidan, och de som vill fortsätta bosättningspolitik och ockupation på den israeliska sidan.


Vi kan se att kvartetten visserligen lyckats öka de humanitära anslagen, men det är ingen varaktig lösning.
Jag tror på bistånd som ett medel att förändra och förbättra, men det är omoraliskt att använda bistånd som substitut för politisk handling och reella påtryckningar på båda sidor.
I ord fördömer omvärlden ockupationen, men Sverige har inte ens avbrutit sitt militära samarbete med Israel.
Istället öser världssamfundet pengar över Fatahregimen trots att de inte lever upp till sina åtaganden, Israel struntar blankt i sina åtaganden också utan några som helst konsekvenser.

Men det är inte bara biståndsorganisationerna som tröttnar på dubbelmoralen. I våras mötte jag ilskna reaktioner inne i Gaza från folk som sa att de inte ville ha mer biståndspengar eller matpaket. – Om ni verkligen vill hjälpa oss så se till att era politiker tvingar Israel att låta våra fiskebåtar få komma ut på havet igen, och att vi får börja handla och exportera våra grönsaker och frukter...

Joakim Wohlfeil, policyofficer, Tema "Konflikt och Rättvisa"

Världstoppmötet i Accra - Små steg för ett bättre bistånd

Den 2-4 september samlades ministrar, presidenter, representanter för biståndsorganisationer och det civila samhället från hela världen till en gigantisk konferens i Ghanas huvudstad Accra. Över 1 000 personer deltog - ett möte av stor betydelse för att förbättra effektiviteten i biståndet, men som tyvärr fått mycket lite uppmärksamhet i svensk media.

Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.

I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.

Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.

Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:

• Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
• Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
• Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
• Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
• Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
  

Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.

För mer info se http://www.betteraid.org/

Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor