Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

Sanningen i krig

En minister här i Sri Lanka har sagt att kriget är över inom tre veckor. Och det sade han redan för en vecka sedan (31 mars). Detta var bara en i raden av dylika förutsägelser och en del av dem har redan kommit på skam (deras ”bäst före-datum” har gått ut). Hittills har rapporter om våldsamma strider fortsatt att strömma in från fronten, dag efter dag, förutsägelserna om det nära förestående slutet till trots. Det är omöjligt och olidligt att tänka sig vad de långdragna striderna innebär för de människor som befinner sig i krigsområdet och som har mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Men ändå. Allt tyder på att ett militärt skede av konflikten går mot sitt slut. När landets militär återtagit kontrollen över den sista landremsa, som ännu hålls av gerillan, blir det slut på de regelrätta strider mellan armé och gerilla, som rasat de senaste två åren. (Det betyder dock inte vare sig att konflikten är över eller att våldet nödvändigtvis är över).

Förutom striderna på slagfältet pågår en strid om sanningen. Mediafrihet och yttrandefrihet har begränsats till följd av kriget. Sri Lanka sjönk från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året – av sammanlagt 173 länder. Det betyder att Sri Lanka är den demokrati i världen som rankas sämst vad gäller pressfrihet, något som kan sättas i samband med kriget. Försvarsministern, presidentens bror, har som svar på en fråga i en intervju i BBC sagt att kritik mot regeringen i krigstid är att betrakta som förräderi. Just BBC upphörde i februari i år att sända över det nationella radionätet i Sri Lanka i protest mot att nyhetssändningarna censurerats. Detta tillkännagivande orsakade inget större rabalder i landet. Jag tror att det beror på att de flesta ändå redan kände till att det finns viss censur (och säkert en ännu större självcensur). Gissningsvis finns det också en hel del människor som tycker att man måste acceptera att det är så i ett land i krig.

Segraren skriver historia, brukar det heta. Nu när Sri Lankas militär håller på att vinna en avgörande seger på slagfältet ligger det en fara för regeringssidan i lockelsen att ensam skriva historia. Särskilt om det skulle komma att innebära att man håller fast vid krigspropagandans endimensionella sanning och låter den bli den dominerande historieskrivningen som ska bära in i framtiden. En sådan historieskrivning skulle så fortsatt split och splittring.

Yttrandefrihet, mediafrihet och civila samhällets mångfald är därför mycket viktiga för att öka chanserna till fred. Undanträngda sanningar behöver komma fram i ljuset och bearbetas i offentliga samtal. Mångfald måste respekteras. För att ge fred en chans är jag övertygad om att man också behöver ta tag i grundfrågorna i konflikten. Dessa finns nämligen kvar även om de nuvarande militära sammandrabbningarna skulle upphöra.

En av Diakonias partners, Center for Policy Alternative, uppmuntrar till medborgarjournalism på landets olika språk. På en av de webportaler, som de tagit initiativ till, ställdes frågan om vad som borde prioriteras i dagens avgörande skede i konflikten. Bland de olika synpunkter och förslag, som enskilda människor skickade in, saxar jag följande: att undvika triumfalism och hämnd, stärkande av minoriteters rättigheter, ett helt nytt demokratiskt system, likhet inför lagen och respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling av eftersatta regioner i landet samt att den tamilska minoritetens kamp får utrymme att fortsätta att utkämpas – nu i form av en ickevåldskamp. Det är till stora delar en uppmuntrande läsning – även om långt ifrån alla är särskilt optimistiska inför framtiden.

Det krävs mer än militära lösningar i östra Kongo!

Den internationella pressen på Rwanda verkar ha gett vissa positiva resultat. Både Sverige och Holland fryste i december biståndet till Rwanda och krävde att man måste sluta att stödja rebellerna i östra Kongo. Läs Diakonias pressmeddelande från den 16 december 2008 med krav på frysning av det bilaterala biståndet till Rwanda.

Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.

Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.

Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.

Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.

Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa