Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Klimatförhandlingarna är ingen barnmusikal, men...

När jag var liten var jag med i en musikal. En sedelärande historia om två vänner som efter ett uppslitande bråk avslutar vänskapen och sätter sig och muttrar i varsitt hörn. De två före detta vännerna skyller bråket på varandra och situationen blir helt låst. Men som vanligt i barnmusikaler löser sig det mesta med en sång, denna gång var det denna klämkäcka refräng som tinade upp den iskalla relationen: ”Den som inte tar första steget kan bli stående på ett ben hela livet. Vad är det för mening, för mening med det? Va?”. Klimatförhandlingarna är långt ifrån en barnmusikal, men visst finns det likheter. Det finns ingen mening att stå på ett ben, vacklande vänta på att andra ska ta initiativ. Klimatförhandlingarna måste lösas, någon måste agera. EU kan vara den som tar första steget.

För några dagar sedan gick den kända ekonomen Nicholas Stern ut och kritiserade de rika ländernas arrogans under förhandlingarna i Köpenhamn. Han menade att de rika länderna inte hade förmågan att förstå utvecklingsländernas positioner och förståelse av vad klimatfrågan handlar om. Stern har rätt. De fattiga länderna baserade sina positioner på klimatkonventionens principer om att de som släppt ut mest och har den ekonomiska kapaciteten ska ta mest ansvar. Men de rika länderna hade inte förmågan att omsätta dessa principer i praktiken och utvecklingsländerna gav inte efter för svaga löften.

Inför Europeiska rådets möte i nästa vecka, 25-26 mars, är Diakonia med i en europeisk e-postkampanj. Här kan du skicka brev till herrarna Reinfeldt och Van Rompuy och uppmana EU:s ledare att i ett första steg öka sina åtaganden på hemmaplan. Att öka sina åtaganden är inte bara nödvändigt utifrån vad klimatforskningen säger, det är också strategiskt smart. EU:s taktik att vänta och skylla på andra var en flopp i Köpenhamn. Det finns ju ingen mening med att stå på ett ben och balansera, vänta på att andra ska ta ett kliv. EU kan ta första steget.