Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

• Hur ser han på biståndet?
  Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).
  
  Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.
  

• Hur ser han då på vapenexporten?
  Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.
  
  Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”
  
  Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

1. Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.




2. Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.




3. Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.




4. Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.




5. Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

• Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
  Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,
  
  I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
  prövade”.
  
  När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.



Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?


Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!

Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.

Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.

Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.

När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.

Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.

Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?

Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.

I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.

Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia