Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

• Hur ser han på biståndet?
  Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).
  
  Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.
  

• Hur ser han då på vapenexporten?
  Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.
  
  Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”
  
  Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

1. Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.




2. Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.




3. Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.




4. Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.




5. Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

• Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
  Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,
  
  I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
  prövade”.
  
  När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.



Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?


Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"

Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.

Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.

Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.

Kan en kvinna förtryckas mer än så?

Ja, då är vi här igen - Internationella kvinnodagen. Vilken nytta har vi av den? Har kvinnors utsatthet, marginali-sering från besluts-fattande organ samt politiskt förbättrats för att vi firar den 8 mars? Eller är det bara ett kommersiellt jippo, som Mors eller Fars Dag, då vi köper blommor och ler och får gott fika och tackas för vår omsorg och vårdande funktion i samhället?
Har den 8 mars någon funktion i vår strävan efter ett rättvist demokratiskt samhälle för allas lika värde oavsett kön, politisk eller religiös tillhörighet, sexuell orientering, social och ekonomisk status, etnicitet etc, etc?

Det är klart att jag uppskattar blommor och erkännande av min eventuella vårdande och sociala kapacitet. Jag uppskattar själv gärna manliga vänner och kollegor för samma sak. Men när får dessa för människan så basala och viktiga kompetenser en likvärdig erkänsla i maktens korridorer? När kan de vara del av stora globala beslut om vår överlevnad som i klimatfrågan?

Ja, jag är otålig. Man får göra det i en blogg. En av de mest grymma och förnedrande sätt att förtrycka kvinnor är kvinnlig könsstympning (FGM). Det görs dessutom i religionens namn – i tolkningen av en religion. Det är ett extremt verkligt problem för flickor och kvinnor runt om i världen. 100-140 miljoner flickor och kvinnor i världen har enligt UNICEF genomgått FGM och mer än 3 miljoner riskerar den närmaste tiden att utsättas för denna grymma sed. Beroende på vilken typ av omskärelse det rör sig om, utgör den en risk för kvinnans psykiska och fysiska hälsa och kan i värsta fall leda till döden. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar FGM bland annat riskfyllda och svåra förlossningar, ibland med dödlig utgång för barn eller mor eller båda. En omskuren kvinna har ständiga smärtor, ofta infektioner som kan orsaka barnlöshet, oförmåga att hålla sin urin, olika former av cystor och varbölder samt oförmåga till ett positivt sexuellt liv.

Kan en kvinna förtryckas mer än så? Hur ska en kvinna kunna resa sig ur detta och bli en likvärdig samhällsmedlem och ta aktiv del i utvecklingsprocesser och beslutsfattande? Vad har inte världen förlorat av erfarenhet och kunskap i och med att dessa kvinnor är uteslutna från att bidra till en positiv social och ekonomisk utveckling i sina samhällen?

Vi inom Diakonia har förmånen att få ta del av och stödja våra partners outtröttliga dagliga kamp, att stoppa förtryck och grymma förnedrande traditioner. Just ett sådant arbete, som ger hopp, gäller kvinnlig könsstympning.

I Egypten har 91 % av kvinnor i åldern 15-49 år utsatts för FGM och 80 % av dessa var i åldern 15-19 år. 2008 infördes en lag i Egypten som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagen har dock inte implementerats på ett effektivt sätt. Därför arbetar Diakonias fantastiska samarbetsorganisation BLACD med att informera och mobilisera mot kvinnlig könsstympning. De har engagerat olika grupper i samhället; religiösa och traditionella ledare, män, kvinnor, flickor, vårdpersonal och politiker. Och det har gett resultat. Speciellt viktigt har varit att stärka flickors kunskap och styrka att kunna säga nej och hänvisa till sina rättigheter. Och - män deltog aktivt – representanter för makt och beslut. I de samhällen BLACD arbetar har andelen som utövar kvinnlig könsstympning sjunkit till under 20 % vilket är ett stort framsteg. Resterande del är mobiliserade och på god väg att avsluta denna sed. På FN:s dag för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning genomfördes en protestmarsch där över 1 000 flickor demonstrerade och krävde att lagen följs.

Jag vet inte om internationella kvinnodagen firas i Egypten, men låt oss ta tillfället att påminna oss om förtryck och att lika värde inte är verklighet för majoriteten av kvinnor i vår värld. Låt oss lova oss själva och varandra att bli ytterligare aktiva i denna kamp för en rättvis värld för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare