This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Otydliga klimatlöften i Bonn

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.

Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling

Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.

Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.

Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!