Rättvisa detaljer i Cancun

Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.

Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.

Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.

Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.

Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??

Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.

Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.

Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.

Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun

>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)

This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling

Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.

Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.

Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!

Klimatförhandlingarna är ingen barnmusikal, men...

När jag var liten var jag med i en musikal. En sedelärande historia om två vänner som efter ett uppslitande bråk avslutar vänskapen och sätter sig och muttrar i varsitt hörn. De två före detta vännerna skyller bråket på varandra och situationen blir helt låst. Men som vanligt i barnmusikaler löser sig det mesta med en sång, denna gång var det denna klämkäcka refräng som tinade upp den iskalla relationen: ”Den som inte tar första steget kan bli stående på ett ben hela livet. Vad är det för mening, för mening med det? Va?”. Klimatförhandlingarna är långt ifrån en barnmusikal, men visst finns det likheter. Det finns ingen mening att stå på ett ben, vacklande vänta på att andra ska ta initiativ. Klimatförhandlingarna måste lösas, någon måste agera. EU kan vara den som tar första steget.

För några dagar sedan gick den kända ekonomen Nicholas Stern ut och kritiserade de rika ländernas arrogans under förhandlingarna i Köpenhamn. Han menade att de rika länderna inte hade förmågan att förstå utvecklingsländernas positioner och förståelse av vad klimatfrågan handlar om. Stern har rätt. De fattiga länderna baserade sina positioner på klimatkonventionens principer om att de som släppt ut mest och har den ekonomiska kapaciteten ska ta mest ansvar. Men de rika länderna hade inte förmågan att omsätta dessa principer i praktiken och utvecklingsländerna gav inte efter för svaga löften.

Inför Europeiska rådets möte i nästa vecka, 25-26 mars, är Diakonia med i en europeisk e-postkampanj. Här kan du skicka brev till herrarna Reinfeldt och Van Rompuy och uppmana EU:s ledare att i ett första steg öka sina åtaganden på hemmaplan. Att öka sina åtaganden är inte bara nödvändigt utifrån vad klimatforskningen säger, det är också strategiskt smart. EU:s taktik att vänta och skylla på andra var en flopp i Köpenhamn. Det finns ju ingen mening med att stå på ett ben och balansera, vänta på att andra ska ta ett kliv. EU kan ta första steget.

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Uppdatering från klimatförhandlingarna – mycket jobb återstår

Igår upptogs förhandlingarna i plenum igen. Det som man huvudsakligen diskuterade var förslag på texter som förhandlingarna ska utgå från, både inom förhandlingarna av Kyotoprotokollet och för de långsiktiga åtgärderna. Många texter har snurrat runt och mottexter har författats, men denna dag var fokus på texter som ordförandena i de två olika förhandlingsspåren tagit fram.

När de gäller förslaget på text för Kyotoprotokollet så kan man sammanfattningsvis och grovt säga att utvecklingsländerna gillade vad det såg, medan exempelvis EU, Japan och Kanada inte gjorde det. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokoll där industriländerna har starka krav på sig att sänka sina utsläpp kraftigt, och tyckte att den föreslagna texten var en bra utgångspunkt. Anledningen till att industriländer inte gillade denna text var att de vill se att de två förhandlingsspåren ska bli ett och att denna text inte i tillräckligt hög grad hade det innehållet. När det gäller förslaget på text för de långsiktiga åtgärderna var det samma logik, många utvecklingsländer stödde förslaget medan många industriländer, särskilt Japan vill ge mer ansvar till fler länder.

Nu är det många ministrar på plats i Köpenhamn och från och med onsdag kommer förhandlingarna ske på högsta politiska nivå. Tanken var att förhandlarna skulle göra politikernas jobb så lätt som möjligt, men det är ingen lätt uppgift som ligger framför dem. De olika texter som diskuteras domineras av parenteser, alternativ och skrivningar om att en fråga ska utvecklas vidare. Ett talande exempel är att det i ett utkast till text står att avtalets parter gemensamt ska minska sina utsläpp till 2050 jämfört med 1990 års nivåer med antingen 50, 85 eller 95 %. De alternativen ger fundamentalt olika förutsättningar för att klara 2-gradersmålet. Siffror som det bollas med här i Köpenhamn kommer att ha en avgörande betydelse för den här världen och särskilt för världens fattiga.

Politiker kommer att ta större plats under förhandlingarnas andra vecka och vi får hoppas att det känner pressen, stödet och kraven från alla vi som igår på Köpenhamns gator krävde att klimatåtgärderna är ambitiösa och respekterar fattiga människors rätt till utveckling.