Enfaldig argumentation om biståndet

Det pågår en märklig debatt om biståndets effektivitet. Dagens Nyheters ledarsida har vid ett flertal tillfällen gjort utfall om hur misslyckat biståndet är och att det nu är dags att montera ner det. Bengt Nilsson har i Expressen och nu senast i Svenska Dagbladet fått utrymme att driva samma budskap.

Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.

Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.

Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.

Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.

Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.

Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.

Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.

Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.

Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:

• Europas och USA:s handelsrestriktioner på områden som den fattiga världen är konkurrenskraftiga på som t ex jordbruk och textil.

När ska Bengt Nilsson skriva och analysera hela WTO-processen och den maktkamp som pågår om hur den rika världen försöker att skydda sina intressen i namn av frihandel?

• Illegitima skulder

Jag arbetade sex år i Kongo-Kinshasa i början av åttiotalet. Vi alla, vanliga medborgare i Kongo och biståndsarbetare, insåg med vrede att en av världens mest korrupta ledare ”glatt” förhandlade med Världsbanken och stora internationella företag om lån, nya investeringar inklusive ABB etc. Det fanns då ingen ovisshet om att detta var en korrupt ledare och diktator. Pengarna är idag borta och Mobutu död. Hans familj har stora rikedomar och egendomar världen över.

Företagen får kompensation för sina risktaganden bland annat via den svenska biståndsbudgeten. Världsbanken driver in sina skulder. Men kvar finns det fattiga - i århundraden exploaterade folket i Kongo - som ska betala alla skulderna.

Det är naturligtvis biståndets fel – eller hur Bengt Nilsson?

• Korruption

Bengt Nilsson talar om korruption. Detta är en viktig fråga. Men gå till korruptionens källa!
Hur ser korruptionen ut i samband med alla vapenaffärer? Vi har t ex vid ett flertal tillfällen försökt utreda vad som hänt i samband med Jasförsäljning till Sydafrika, men inte lyckats på grund av stängda dörrar och hemliga dokument.

Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker Bengt Nilssons argumentation i sitt tal på Utrikespolitiska Institutet här om dagen när hon inleder med att säga att det nu har blivit legitimt att ifrågasätta biståndet och dess effektivitet. Lever hon i en annan värld? Biståndets effektivitet har diskuterats i relation till andra politikområden det senaste årtiondet i FN, IMF, WB, DAC, Sveriges Riksdag och inom det civila samhället. Vi kan skicka hundratals rapporter till den som är intresserad.

Svenskt bistånd har bidragit till utbildning, hälsoinsatser, demokratistöd, arbete för de mänskliga rättigheterna. Det sker alltid misstag i all form av verksamhet. Det sker inom biståndet, offentlig sektor, privata näringslivet, militära insatser etc. Men generalisera inte på det sätt som nu sker i debatten beträffande det svenska biståndet.

Presentera konkreta exempel på biståndets misslyckande så får vi en saklig diskussion.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Gunilla Carlsson, handelspolitik, illegitima skulder, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Bengt Nilsson

Skrämmande okunskap på DN:s ledarsida

På ledarsidan i söndagens Dagens Nyheter fanns rubriken ”Bolag bättre än bistånd”. Sedan följde en text som vi som arbetat hela livet med demokratibistånd inte förstod någonting av.

Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?

Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.

Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.

Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.

Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.

Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.

I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.

Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.

Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser