Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Biståndet räddar liv i Zimbabwe

Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.

1. Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
   
2. Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
   
3. Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
   

Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.

Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.

Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia

Stödet till demokratikämpar är inte egenintresse

Snart kommer regeringens beslut om landkoncentrationen och hur man vill effektivisera det svenska biståndet. Vi ser fram emot dessa beslut med stor förväntan. Samtidigt som vi förväntar oss en fortsatt diskussion om hur stödet till demokrati och MR-insatser i de länder vi fasar ut ur ska säkerställas utifrån Politik för Global Utvecklings målsättningar om fattigdomsbekämpning och demokrati och mänskliga rättigheter.

I väntan på dessa beslut har det i sommar förts en debatt om biståndets ineffektivitet och från vissa debattörer till och med förslag om att lägga ner biståndet helt. Debatten har präglats av okunnighet, svepande generaliseringar och i vissa fall direkta kränkningar.

Som när Anders Isaksson skriver på DN:s ledarsida att stödet till Zimbabwes civila samhälle egentligen bara är en förevändning för svenska organisationer att tala i eget intresse. Ett uttalande som kränker de advokater, jurister och representanter från det civila samhällets organisationer som dagligen bokstavligen ger sina liv för att åstadkomma en förändring i Zimbabwe. Människor som arresteras, torteras och i vissa fall avrättas på grund av sitt mod att vilja förändring.

Diakonias arbete är ett stöd i den dagliga kampen för människors rätt att leva under värdiga förhållanden. Att stödja de krafter som vill förändring utifrån demokratins grunder och som är beredda att försvara de mänskliga rättigheterna är enligt Isakssons argumentation bara egenintresse!

I ett land som Zimbabwe handlar Sveriges bistånd inte om att stödja den sittande regimen. Jag satt i Sidas styrelse 2000 när man som första land beslöt att fasa ut det bilaterala biståndet på grund av den politiska utvecklingen. Men ett fortsatt stöd till civila samhället och oppositionen var en självklarhet.

Isaksson bör vara försiktig med att hävda att växling av pengar stöder den sittande regimen eftersom han kanske inte har hela bilden. En fråga som inte Isaksson berör är hur svenska företags ökade handel bidrar till att stärka regimen? Mellan 2005 – 2006 ökade handeln med svenska företag med 49 procent.

Att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna är en del av den svenska utrikespolitiken och utvecklingssamarbetet i samverkan med vår diplomati är ett av de mest verkningsfulla instrumenten vi har för att stödja utsatta människor i ett land som Zimbabwe. Ett avbrutet internationellt bistånd till Zimbabwes folk skulle lämna ett antal aktörer som i dag djärvt vågar höja sin röst utan stöd. Robert Mugabe skulle sannolikt bara välkomna det eller rycka på axlarna.

Vi hoppas och tror att regeringens förslag om landkoncentration ska innehålla förslag på hur Sverige ska kunna ge ett fortsatt stöd till aktörer som verkar för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter, även om vi fasar ut regering-till-regeringssamarbetet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, landkoncentration, Politik för Global Utveckling, Zimbabwe

Förenkla inte diskussionen om biståndet!

Den 12 maj skriver Bengt Nilsson på Expressens debattsida att Sida:s bistånd förstör för Afrikas fattiga. Argumentationen är att Sida:s bistånd stärker korrupta regimer och som en följd av detta får vi ta emot mer flyktingar som belastar vår statsbudget.

Det vore väl underbart om det fanns så enkla, tydliga samband och förklaringar som Bengt Nilsson antyder. Snabba problemförklaringar – snabba svar. Tyvärr leder den typen av diskussioner bara till missförstånd och misstroenden. Bengt Nilsson missar det mål som jag hoppas att han delar med mig. Att bygga en bättre värld.

Jag har i mina inlägg försökt lyfta demokratins förutsättningar utifrån ett internationellt perspektiv med vikten av människors delaktighet i samhällsbyggandet, möjligheten att utkräva politiskt ansvar och deltagandet i framtagandet av alternativa långsiktiga utvecklingsmodeller.

För det första: om man vill förklara biståndets konsekvenser med den förklaring som Bengt Nilsson ger bortser man från Europas och USA:s exploatering av denna kontinent under århundraden. Vem har korrumperat Afrikas ledare i rovdriften på alla de rikedomar Afrika har i form av råvaror?

Under mina sex år i Kongo i början av åttiotalet fick jag förmånen att samtala om situationen i landet med USA:s ambassadör under några minuter i samband med ett cocktailparty. Det han sa med ett glas i handen var: ”Jag har skrivit hem till min regering att nu kan vi inte stödja denna korrupta regering längre utan att vår egen moral kommer att urholkas och sammanblandas med Mobutu regimens korrupta intressen och sönderfall av etik”.

Stödet fortsatte under flera årtionden och pågår förmodligen än idag på grund av politiska och framför allt ekonomiska intressen. Oljan, diamanterna, kopparn, kobolten och alla de unika metaller som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner finns i Afrika. Granska Frankrikes ELF:s intressen, mobilföretagens intressen, gruvindustrins intressen, d v s Europas och USA:s fortsatta exploatering av kontinenten.

Då sticker det i ögonen när man läser Bengt Nilssons artikel att Sidas bistånd leder till korruption. Vidga perspektiven: Sidas stöd till utbildning, hälsa, freds- och demokratiinsatser etc är ett försök till att återbetala den skuld vi har till denna kontinent.

Dessutom finns det mängder av rapporter från Världsbanken, UNDP och andra internationella organ som jag håller högre i trovärdighet och kunskap än Bengt Nilsson, som visar på biståndets resultat och effektivitet.

För det andra: en konstruktiv diskussion måste ta fasta på vad svenskt modernt bistånd handlar om idag.

En svensk profilfråga i utvecklingssamarbetet är demokrati och mänskliga rättigheter, ett arbete som grundar sig på den av Sveriges riksdag fastslagna ”Politik för global utveckling”.

Svenska folkrörelser arbetar idag med att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Genom folkbildning, organisering av människor och kapacitetsutveckling av lokala organisationer bidrar detta arbete till:

• att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption
• att säkerställa att ett juridiska reformarbete sker i landet i enlighet med internationell standard och internationella avtal
• att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten
• att initiera debatter och framtagande av alternativa utvecklingsmodeller i syfte att påverka politiken på lokal, nationell och internationell nivå

Vi har mängder av exempel på hur detta arbete varit framgångsrikt som till exempel framtagandet av en lagstiftning om kvinnors rättigheter i Mocambique, utbildningsinsatser inför förra årets val i Kongo-Kinshasa (landets första demokratiska val på över 40 år!), ökat kvinnligt valdeltagande i Zambia etc.

Det är ett helt annat arbete än det Bengt Nilsson försöker måla upp.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, Expressen, Kongo, mänskliga rättigheter, Politik för Global Utveckling

Skrämmande okunskap på DN:s ledarsida

På ledarsidan i söndagens Dagens Nyheter fanns rubriken ”Bolag bättre än bistånd”. Sedan följde en text som vi som arbetat hela livet med demokratibistånd inte förstod någonting av.

Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?

Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.

Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.

Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.

Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.

Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.

I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.

Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.

Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser