I finanskrisens skugga - Diakonia i Washington

De blommande körsbärsträden i Washington står i bjärt kontrast till allvaret i de frågor som diskuteras inför de stundande IMF- och Världsbanksmötena i helgen. När de officiella delegationerna träffas på 2009-års vårmöten för de båda institutionerna är det den globala finanskrisen som står i centrum.

På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.

Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.

G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.

Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.

Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).

Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.

Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…

Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia

Resultatet av G20-mötet - genombrott eller fixande på marginalen?

Det sedvanliga ”familjefotot” med lättade leenden från toppmötet är nu avklarat. Enligt tidningsrubrikerna har G20-länderna, som tillsammans står för ca 85-90 procent av världens BNP, nu enats om en plan för att rädda världsekonomin. Mötet har beskrivits som historiskt i omfång och utmaningar. En ny finansiell världsordning har fötts, nästan av misstag enligt en brittisk minister, på grund av krisen.

Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:

Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.

Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.

Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.

G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.

Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.

En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.

I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.

Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.

Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.


Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)

Hiv-uppropet möter politikerna

Diakonias aktivist Samuel Öhlin provar Anders Borgs kavaj

Namnlistorna till Anders Borg

Efter många intressanta samtal på gator och torg, i kyrkor och på festivaler var det äntligen dags att tala med politikerna om hiv, utveckling och Internationella valutafonden. Och vad de har med varandra att göra. Jag måste erkänna att detta inte alltid varit helt lätt att förklara för hungriga festivalbesökare eller stressade lördagsshoppare. Men det går! Diakonias aktivister som engagerat sig för detta har gjort ett fantastiskt jobb. Och när människor förstår att Sverige stöder institutioner som försvårar för fattiga länder att bekämpa hiv så är de mer än villiga att skriva under uppropet mot det.

Hur som helst – till mötet med politikerna:
Uppropet vänder sig främst till finansminister Anders Borg, men han hade inte möjlighet att träffa oss.
Däremot var vi väldigt glada att ha fått ett möte med Mats Odell som ju är kommun- och finansmarknadsminister. Vi träffade en lugn och intresserad minister som lyssnade på vår beskrivning av problemet, nämligen att IMF ofta prioriterar avbetalning av skulder och att bygga upp valutareserver istället för satsningar på sjuk- och hälsovård. Och vilka konsekvenser det får för hiv-positiva i fattiga länder. Flera rapporter finns som visar på detta problem, både från IMF:s egen utvärderingsenhet och från WHO.
Odell sa att han delar vår bild och att han menar att Sveriges hållning har förbättrats i frågan. Han sa också att hans parti ”sätter människovärdet framför penningvärdet” och uppmuntrar oss att fortsätta ta upp detta.
Det låter ju bra så långt. Men personligen kan jag ändå tycka att Sverige borde kunna göra mer, trycka på hårdare, lägga mer handling bakom orden. Vi har inte tid för långsamma förbättringar av Sveriges hållning. Jag vill att IMF ska förändra sina villkor nu. 5 700 personer dör av aids idag. 5 700 kommer att dö imorgon. 5 700 i övermorgon. Och så vidare. Det är, åtminstone för mig, mer än nog för att motivera drastiska åtgärder och en politik som möjliggör sjukvård till alla hivpositiva som behöver det.

Sen var det dags för överlämning av den kavaj som så många engagerade svenskar satt sitt tumavtryck på till stöd för uppropet och namninsamlingen med 2 800 namn som Diakonias aktivister och andra engagerade samlat in. Mats Odell kunde inte ta emot kavajen eller namnlistorna eftersom denna del av IMF-frågorna inte är hans bord egentligen. Vi lämnade dem till sekreteraren istället, för vidareförmedling till Anders Borg. Jag hoppas fortfarande att Borg tar på sig kavajen. Den skulle passa honom så väl!

Julia Daniels, Ungdomssekreterare Diakonia

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Demokrati är folkligt engagemang och en öppen debatt

I slutet av förra veckan medverkade jag i en rad debatter, konferenser och möten som alla handlade om demokrati, men utifrån väldigt olika aspekter och nivåer.

På onsdagen träffade vi tillsammans med Mr Francis som arbetar för Economic Justice Network (ett nätverk bestående av 11 nationella ekumeniska kyrkoråd i Södra Afrika) representanter från olika partier i riksdagen. Syftet med dessa möten var att förklara konsekvenserna av de regionala handelsavtal som EU diskuterar med länderna i Södra Afrika.

Huvudpunkterna var:

• Hur kan vi säkerställa att de afrikanska länderna kan driva en egen ekonomisk politik, kan skydda sitt eget jordbruk i konkurrensen med EU:s skattesubventionerade politik och snedvridande av jordbruksmarknaden?
• Hur säkerställer vi den demokratiska processen i förhandlingarna så att beslut och avtal är förankrade?

När Francis förklarade att problemet är att parlamentariker i Södra Afrika inte vet och känner till konsekvenserna av WTO/EPA förhandlingarna – var svaret från våra svenska parlamentariker: ”Det vet inte vi heller!”

På torsdag kväll medverkade vi i ett samtal som blev en livlig debatt i Uppsala Missionskyrka under temat ”Finns det något hopp för Afrika”? Svante Weyler, journalist och författare, hävdade att Afrikas problem handlar om beroendet och solidariteten inom den afrikanska familjen och klanen. Den leder till nepotism och korruption. Demokratin, konkurrensen och ansvarstagande för helheten undergrävs av detta faktum. Vi, som Diakonia, beskylls för att inte våga ta upp detta tema utan hela tiden lägga skulden på andra utomstående aktörer som Världsbanken, IMF och WTO.

Det finns ett stråk av sanning i det Svante Weyler påstår. Det vet jag efter mina sex år i Kongo. Men det sätt han säger det på är örongodis för den som inte vill se sanningen i vitögat och ta ansvar för de missgärningar vi i nord har utsatt de afrikanska folken för: slavhandel, kolonialism, exploatering av råvaror, stöd till diktaturer utifrån eget intresse och så vidare.

Jag väntar t ex på en genomgripande utredning om oljebolaget ELF:s och den franska regeringens ekonomiska och politiska spel i Afrikas konflikter – då talar vi om demokrati.

En dag kommer vi att få betala priset för det vi orsakat i Afrika. Då kommer inte den afrikanska familjens sammanhållning att stå i centrum för problemformuleringen.
Den ena sanningen utesluter inte den andra. Frågan är väl hur vi kan stödja Afrika att delta i den globala utvecklingen genom att på lokalplanet folkbilda och inspirera, och på det globala planet avslöja de onda strukturerna som bara tjänar de rikas egenintressen.

På fredag deltog jag i en konferens arrangerad av Nykterhetsrörelsens bildningsförbund om alkoholen och hälsan i ett globalt perspektiv. Alkohol skapar sjukdomar och ohälsa i sig själv, det är vi medvetna om.

Vi vet att 70 procent av spridandet av hiv/aids sker under alkohol eller drogmissbruk Våldet mot kvinnor och kriminaliteten är direkt kopplat till missbruk. Kunskapen finns där! Men den räcker uppenbarligen inte till för att förändra villkoren. Därför att det finns så starka ekonomiska intressen från producenterna i nord som lägger miljoner och åter miljoner på marknadsföring i utvecklingsländerna och lobbying på regeringarna här hemma.

Fundera och titta t ex på hur varumärket ABSOLUT eller CARSLBERG marknadsförs nästa gång du är ute och reser.

Det diskussionen handlar om är:

• Kapitalismen är som en tiger. Den har stor kraft och potential, men måste tyglas och tämjas utifrån humanitära intressen, annars river den sönder allt
• I Sverige och många andra länder tyglar vi den genom skattelagstiftning, konkurrenslagstiftning, social- alkohol- och hälsolagstiftning, etc.
• Men var finns reglerna som tyglar de ekonomiska intressena på global nivå. Där är ”tigern fri”. Där räcker inte demokratins spelregler till.
• WHO:s mandat om internationell hälsa kontra WTO-intressen om fri handel.
  

Så till Umeå Missionskyrka lördag och söndag med Diakonias kampanj – Var går gränsen?

Det var ett stort engagemang med seminarium om konflikten mellan Israel och Palestina.
Frågeställningen var om vi tror på att fysiska murar skapar trygget, frihet och fred eller att det handlar om att rasera murar av fördomar, hat och hämnd genom dialog och förtroendebyggande åtgärder. Efter det en underbar konsert med kör och orkester med en blandning av svensk och musik från Mellanöstern.

Och så avslutningen – en gudstjänst om den teologiska utmaningen i området. En fråga som blivit så svår i kyrkliga kretsar men påverkar engagemanget och arbetet med fred i området.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, biståndspolitik, EPA, folkhälsa, Israel/Palestina, Världsbanken, IMF, WTO