Vad vi gör idag skapar vår framtid

Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.

Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.

51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.

När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.

Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?

Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.

Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.

Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.

Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Rättigheter för vem och när?

I den bästa av världar skulle alla människor, oavsett etnicitet, religion, politisk eller sexuell preferens, fattig eller rik, missbrukare eller i fängelse, boende på landsbygd eller i stad ha samma tillgång till diagnos och rådgivning, behandling och utbildning. Vi vet att så är inte fallet.

Trots kunskapen om de ödesdigra konsekvenserna för ett samhälles möjlighet till social och ekonomisk utveckling som hiv och aids innebär så tas inte adekvata beslut om prioriteringar av ledare runt om i världen. Strävandet efter kortsiktiga ekonomiska vinster är avgörande.

Detta blev tydligt på den artonde internationella aidskonferensen i Wien i somras i samband med EU:s beslut att reglera produktionen av så kallade generika för aidsbehandling. Generika är läkemedel som är en kopia av ett originalläkemedel och som innehåller samma verksamma substans och ger likvärdig effekt, men till ett betydligt lägre pris. Detta beslut gynnar i första hand kortsiktigt läkemedelsföretagen, som är bland de största vinstbärande företagen i världen. Fattiga länder har råd att utöka behandlingen av hivsmittade medborgare genom att bland annat köpa billigare läkemedelskopior från Indien.

Förutom att en rätt behandlad patient kan återgå till arbete, studier, försörja och ta hand om familj och barn så finns ett nytt mycket viktigt förebyggande perspektiv på behandling. Det presenterades ett fantastiskt forskningsresultat på konferensen: Rätt behandling gör den hivsmittade i princip virusfri. Resultatet blir då en kraftigt minskad spridning av viruset.

Deltagare på konferensen uttryckte stor ilska mot EU:s beslutsfattare för detta svek att sätta stopp för dessa kopior som många gånger är livsnödvändiga. Till detta lades oron för bristande bidrag från de rika länderna till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria som FN inrättade under år 2001. När banker spelade med människors tillgångar på ett omoraliskt sätt kom regeringar springande för att rädda dem, men inte i detta fall, löd ett av argumenten.

Vår framtid - dagens unga - kommer att ställa oss till svars för att vi inte stoppade denna dödliga och förödande sjukdom när vi hade möjligheten. Så rättigheter för alla – när och hur?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare


Fotnot: Diakonia deltog i den internationella aidskonferensen i Wien i år. Vi fick möjligheten att presentera två projekt inom Lake Victoria-programmet och som gäller förebyggande hiv/aids-arbete:
1. Projekt riktat till paralegals (barfota-jurister)
2. Projekt riktat till religiösa ledare – interreligiöst; kristna, muslimer etc.

Aidsdagen – behövs den?

Så var det dags igen: Den 1 december är det Internationella Aidsdagen. Behövs det en sådan? I Sverige och andra i-länder är ju sjukdomen inte längre en dödsdom – och knappast något som uppmärksammas. Men jo, det behövs en dag som sätter fokus på hiv och aids. Detta är nämligen en fullt utvecklad pandemi, och den drabbar människor i fattiga länder hårdast:

• 14 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids
• I södra Afrika är aids den enskilt största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder

De dominerande orsakerna till att sjukdomen fortfarande sprids är fattigdom och ojämlikhet:

• De som är fattigast i världen är kvinnor och flickor
• De som fattar beslut som rör kvinnors och flickors hälsa – på alla nivåer - är oftast män

Kvinnor, etniska minoriteter, HBT-personer och funktionshindrade saknar generellt sett makt och får inte bestämma över sin sexuella reproduktivitet och hälsa. Med andra ord: De kan inte skydda sig mot hiv.

Statistiken talar sitt tydliga språk
I den senaste statistiken från Kenya, där Diakonia finns på plats med många samarbetsorganisationer, slås det fast att 4 procent av alla män mellan 15-24 år har hiv. Bland kvinnorna är samma siffra 11 procent.

Bland våra samarbetsorganisationer och kollegor i Kenya och andra länder är konsekvenserna av hiv och aids tydliga och skrämmande. Ländernas produktivitet och utveckling hämmas, klyftorna mellan grupper ökar… Inom Diakonia arbetar vi på många olika plan för att stötta de som drabbats av pandemin. Det handlar både om utbildning, stöd till hälsovård och psykosocialt stöd och – inte minst - om att påverka globala handelsvillkor som sätter käppar i hjulen för fattiga länder som vill ge sin befolkning tillgång till mediciner.

Lev upp till era löften!
Budskapet som UNAIDS och många folkrörelser världen över hade vid förra årets internationella aidsdag kvarstår: KEEP THE PROMISES. Regeringar och ansvariga runt om i världen har inte hållit sina löften om utlovade resurser för bekämpning av spridningen av hiv samt för att mildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Och nu hotar den finansiella krisen ytterligare de ekonomiska prioriteringarna när det gäller hiv och aids.

Den 1 december 2009 kommer jag att tända flera ljus:

• Ett ljus för alla föräldralösa barn och unga vars föräldrar gåt bort i aids.
• Ett ljus för alla de som förlorat en nära anhörig eller vän.
• Ett ljus för de miljontals drabbade som, förutom sjukdomen, utsätts för stigmatisering och diskriminering.
• Ett ljus för alla de som inte har makten över sina egna liv – och därmed inte kan skydda sig mot sjukdomen.
• Och såklart: Ett ljus för världens makthavare så att de lever upp till sina löften om resurser och insatser för att bekämpa hiv och aids.

Hiv-uppropet möter politikerna

Diakonias aktivist Samuel Öhlin provar Anders Borgs kavaj

Namnlistorna till Anders Borg

Efter många intressanta samtal på gator och torg, i kyrkor och på festivaler var det äntligen dags att tala med politikerna om hiv, utveckling och Internationella valutafonden. Och vad de har med varandra att göra. Jag måste erkänna att detta inte alltid varit helt lätt att förklara för hungriga festivalbesökare eller stressade lördagsshoppare. Men det går! Diakonias aktivister som engagerat sig för detta har gjort ett fantastiskt jobb. Och när människor förstår att Sverige stöder institutioner som försvårar för fattiga länder att bekämpa hiv så är de mer än villiga att skriva under uppropet mot det.

Hur som helst – till mötet med politikerna:
Uppropet vänder sig främst till finansminister Anders Borg, men han hade inte möjlighet att träffa oss.
Däremot var vi väldigt glada att ha fått ett möte med Mats Odell som ju är kommun- och finansmarknadsminister. Vi träffade en lugn och intresserad minister som lyssnade på vår beskrivning av problemet, nämligen att IMF ofta prioriterar avbetalning av skulder och att bygga upp valutareserver istället för satsningar på sjuk- och hälsovård. Och vilka konsekvenser det får för hiv-positiva i fattiga länder. Flera rapporter finns som visar på detta problem, både från IMF:s egen utvärderingsenhet och från WHO.
Odell sa att han delar vår bild och att han menar att Sveriges hållning har förbättrats i frågan. Han sa också att hans parti ”sätter människovärdet framför penningvärdet” och uppmuntrar oss att fortsätta ta upp detta.
Det låter ju bra så långt. Men personligen kan jag ändå tycka att Sverige borde kunna göra mer, trycka på hårdare, lägga mer handling bakom orden. Vi har inte tid för långsamma förbättringar av Sveriges hållning. Jag vill att IMF ska förändra sina villkor nu. 5 700 personer dör av aids idag. 5 700 kommer att dö imorgon. 5 700 i övermorgon. Och så vidare. Det är, åtminstone för mig, mer än nog för att motivera drastiska åtgärder och en politik som möjliggör sjukvård till alla hivpositiva som behöver det.

Sen var det dags för överlämning av den kavaj som så många engagerade svenskar satt sitt tumavtryck på till stöd för uppropet och namninsamlingen med 2 800 namn som Diakonias aktivister och andra engagerade samlat in. Mats Odell kunde inte ta emot kavajen eller namnlistorna eftersom denna del av IMF-frågorna inte är hans bord egentligen. Vi lämnade dem till sekreteraren istället, för vidareförmedling till Anders Borg. Jag hoppas fortfarande att Borg tar på sig kavajen. Den skulle passa honom så väl!

Julia Daniels, Ungdomssekreterare Diakonia

Inför internationella aidsdagen 2008

Den 1 december är det internationella aidsdagen. Män och kvinnor tillsammans kan göra skillnad i hiv-epidemin!

Redan i början av år 2000 skrev FNs aidsorgan UNAIDS att män kan förändra hiv-epidemins inriktning. Det årets kampanjtema handlade om mäns aktiva deltagande i förebyggande av hiv-epidemins spridning. Kvinnor har sedan hivs intåg i människors privata och offentliga liv varit aktiva, både som offer och aktörer. Hiv och aids har blivit en ”kvinnofråga” på samma sätt som jämställdhet tenderar att vara det, på grund av övervikten av professionella kvinnor som engagerat sig i frågan.

Hur ser det då ut idag, åtta år senare? Har männen ändrat inriktningen på epidemin och har män ökat sitt aktiva deltagande? Det finns ingen statistik som kan ge oss svar på de frågorna.
Däremot så har hiv ökat bland kvinnor och flickor i förhållande till män sedan år 2000 (källa: UNAIDS).

Varför är det så viktigt att specifikt lobba för just mäns deltagande? Jo, för att den ojämnlika situationen mellan kvinnor och män är den största drivkraften för hiv-spridningen.

• Makten över den egna kroppen, sin sexualitet, familjeplanering och sexuella relationer ligger hos männen.
• Makten över sociala och ekonomiska prioriteringar som gäller hälso- sjukvård, utbildning, tillgång till samhällsservice, tillgång till arbetsmarknad och politiskt beslutsfattande ligger hos männen.

Sammanfattningsvis: Makt över prioriteringar och beslut som gäller sociala och ekonomiska faktorer, alltifrån familjenivå till samhälls-, nationell, och internationell nivå, ligger generellt sett hos männen i vår globala värld. Männen har makten att ta de rätta besluten och att släppa in kvinnor på beslutsfattande nivåer. Men framförallt – män och kvinnor tillsammans är en oslagbar kombination om vi vill förändra hivs ansikte och få kontroll över spridning och samhällsekonomiska konsekvenser.

Milleniummålet som handlar om jämställdhet, är alltså den viktigaste komponenten i kampen mot hiv. Är det så enkelt? Ja, jag tycker det.

Läs mer om Diakonias arbete med hiv- och aidsfrågor på kampanjsajten "Tro, hopp och hiv"

Mirjam Dahlgren,
Diakonias samordnare för hiv- och jämställdhetsfrågor