Klimatet är en ödesfråga – lär vi oss av våra misstag??

För ett litet tag sedan läste jag en artikel om Påsköarna – en fascinerande och skrämmande historia om hur befolkningen och dess ledare började göra de välkända statyerna och hur det ledde till en ekologisk och humanitär katastrof. Av någon anledning började man göra allt fler och allt större statyer, sannolikt på grund av konkurrens mellan ledarna för klaner och byar. Detta krävde träd för stegar, slädar och hävstänger, samt bark för rep. Skogen försvann, erosion bredde ut sig, och skördarna minskade. En befolkning på ca 15.000 minskade till slutet på 1800-talet till drygt 100. En förödande utveckling som ett resultat av en oförmåga hos ledarna att se konsekvenserna av att överexploatera naturresurserna. Känns detta möjligen igen????

Om några tusen Påskö-invånare lyckades förstöra sin miljö med bara stenverktyg och muskelkraft – vad blir då konsekvenserna idag med en global befolkning som räknas i miljarder, och som har moderna verktyg och maskiner?

Det vi ser idag vad gäller klimatförändringarna är just en sådan situation som kan få förödande konsekvenser för alla oss, män, kvinnor, gamla och unga, som lever på vår jord.

Låt mig slå fast:

Läget är inte hopplöst.

Utvecklingen går att vända.

Det är inte för sent.

Nästa år i december, på klimattoppmötet i Köpenhamn, har världens ledare en unik möjlighet att ta sitt ansvar för att skapa ett globalt regelverk för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Ett rättvist och uthålligt regelverk måste till, där de rika länderna tar en större andel av utsläppsminskningar än de fattiga.

Du kan vara med och påverka de svenska beslutsfattarna i rätt riktning. Skriv under klimatuppropet, som Diakonia ställt sig bakom. Uppropet syftar till att ge våra politiker mod att fatta tuffa men nödvändiga beslut, som innebär att Sverige ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, samt att Sverige ska ge omfattande stöd till klimatåtgärder i andra länder.

Läs mer om Diakonias klimatarbete på vår hemsida.

Leif Newman

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, klimatuppropet, rättvisa

Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen

Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…

Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.

Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.

Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.

Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...

Tove Zetterström