Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Ingen förstod varför naturen förändras

Igår skrev jag om kreativiteten och mångfalden på de sidokonferenser som arrangerats av olika organisationer och folkrörelser. Flera av Diakonias partners har varit väldigt aktiva i olika diskussioner.

På en av dessa träffar jag min vän Alivio från Diakonias samarbetsby Khapi, som även är en del av Diakonias kampanj ”Himlen har ett tak”. Jag frågar honom hur det går med jordbruket. Han berättar att han just satt potatis, men att all sättpotatisen är maskangripen – något som ej hände tidigare. Därför har han satt ett antal potatisar på varje ställe och hoppas att någon av dem skall ta sig. Innan klimatförändringarna satte man bara en gång om året och lagrade därefter potatisen för konsumtion under resten av året. Men, eftersom det går mask i den försöker man nu att sätta flera gånger om året – detta med risken att skörden förstörs av frost och hagel eftersom vi nu går in i vinterperioden. Alivio berättar om sitt liv på seminariet och det är många som är intresserade av att höra hur klimatförändringarna drabbar individer som inte orsakat dem. Till för inte så länge sedan hade ingen någon aning om varför naturen i deras omgivning håller på att förändras...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

Vad skulle Jesus ha gjort?!

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!


Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Nedskärningar i biståndet slår hårt mot de fattiga

Tidigare under sommaren aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som skulle beröras var då inte offentligt, men mycket pekade på att folkrörelsebiståndet skulle drabbas. Idag berättade Sida i Dagens Eko att alla svenska folkrörelser bör räkna med omkring 15 procents nedskärningar av sitt bistånd. Detta trots att den ekonomiska krisen slår hårdast mot världens fattiga.

Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.

Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.

Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?

Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.

Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.

Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?

----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats

More than words is what you have (to make it real)

The conference hall in Bonn fills up slowly with something of a beehive, the quick, tense and invisible movements of delegates up and down the aisles, and the buzzing sound of hundreds of short conversations. When most of the chairs are full, in very slow international English, we are all welcomed and the table, all white men, is introduced. Introductory speeches begin: Sudan, representing the G77 plus China, Lesotho, representing the Least Developed Countries, Czech Republic, on behalf of the EU, and the list gets longer. All got the punch line from the same shop: we are here with the intention of doing our best for a good deal. It’s suspicious that there’s hardly any excitement in the room, but that’s about to change. Todd Stern, the US head of delegation takes his turn. They purchased in the same punch line outlet, but they did not get it complete, just the beginning, “we are here” and the delegate is interrupted by an applause. A long, firm, steady applause. The prodigal son is back; the family is now complete. We can start to work.

For delegates and observers, aggregate mitigation target from developed countries are one of the key and most expected outcomes of this meeting. The EU proposes to reduce 20% from 1990 levels by 2020, and is willing to increase it to 30% if signals for a higher commitment are sent; Sweden published some weeks ago the most ambitious target: 40% reduction, one third of it in other countries; the United States commits 15% reduction from today’s level, that is around no reduction from 1990 levels.

Is this enough? Or put differently, are we governed by sensible leaders or are they gambling? Diakonia is one of the many organizations proposing the adoption of The Greenhouse Development Rights (GDR). The GDR is a framework for climate stabilization that shares effort according to capacity and responsibility, while at the same time exempts poor people from it. They depart from the increase of 2 degrees, that the IPCC has indicated as where to halt global warming to calculate Greenhouse gas emission reduction target, before its consequences get almost unmanageable. According to the GDR and others, our best is a global reduction target for industrialized countries of around 40% in domestic reductions by 2020. Science says that this represents 30% of chances of shooting out the 2 degrees ceiling. This is gambling, and quite-likely-that-you-lose kind of gambling, as likely as getting shot by playing Russian roulette with two bullets. Newer research argues about the 2 degrees ceiling being brought down to 1.5. This raises the likelihood to lose.

The US opening speech reads that “our way forward should be steered by science and pragmatism”. We’ll leave aside the speaker; Stern was just saying what everybody else was thinking. The reduction target and the temperature rise ceiling cannot be separated, since the emission reduction aims at limiting the temperature rise. They are one and the same thing. The reduction target answers the question “wanting not to increase temperature more than 1.5, how much should we reduce our Greenhouse gas emissions?”. The current proposals are something like extending a 5 000 Swedish kronor check to buy a brand new four wheel drive. It wouldn’t be pragmatic to extend it for the full amount.

If one objective is to decrease temperature rise and another to reduce reductions, Todd Stern speech (and everyone else’s thoughts) should have read is that “our way forwards should be steered by science and/or pragmatism”, because what seems to be pragmatic is to add a couple of bullets to the chamber and hope for the best.

Domingo Torres Santos, Policy Officer on Climate Change, reporting from the Bonn Climate Change Talks

Därför är vegetarianism bra fattigdoms- och klimatarbete

Härom veckan arrangerades ett seminarium i riksdagen om köttkonsumtionens klimatpåverkan. Av seminariet framgick tydligt att köttkonsumtion har med global rättvisa att göra. Vår nuvarande konsumtion av kött, främst i den rika delen av världen, kan inte fortgå om vi menar allvar med att bekämpa klimatförändringarna och åstadkomma en rättvis fördelning av jordens resurser.

Idag lever vi i den rika delen av världen på bekostnad av fattiga människor och med förödande effekter för klimatet och miljön. Detta är för de flesta ingen nyhet, men alla kanske inte gjort kopplingen mellan köttätande och klimateffekter och globala rättvisefrågor. Detta samband blev tydligt i presentationen av Christina Engfeldt från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Presentationen refererade till FAO-rapporten Livestock’s long shadow. Den visar att boskapssektorn är "en av de två eller tre största bidragarna till de allra allvarligaste miljöproblemen på alltifrån lokal till global nivå" och att åtgärder krävs.

Siffrorna talar för sig själva: Hela produktionskedjan för boskapssektorn står för 18 procent av våra växthusgasutsläpp omräknat till koldioxid, det vill säga mer än den globala transportsektorn (16 procent). Bakom dessa siffror döljer sig olika aspekter av produktionen; markanvändning, avskogning orsakad av expansion av betesmark och odlingsmark för djurfoder, åtgång av fossila bränslen för olika ändamål inklusive odlandet av foder etc.

Nötköttet är den största klimatboven. Vi fick lära oss att vid konventionell matproduktion går det åt 16 gånger mer fossila bränslen för att producera en viss mängd kalorier från nötkött än det går åt för att producera motsvarande mängd kalorier från grönsaker och spannmål.

Kött är generellt ett mycket energiineffektivt sätt att producera föda på jämfört med vegetabilisk kost. Till detta kommer andra miljöaspekter, som att det går åt enormt mycket vatten. Det går åt hela 13 000–16 000 liter för att producera ett kilo nötkött jämfört med 160 liter vatten för odling av samma mängd potatis! Enligt FAO är handeln med boskap en av de mest skadliga faktorerna för jordens alltmer begränsade vattentillgångar och bidrar bland annat till vattenföroreningar, övergödning och till förstörelsen av korallrev.

Hur ska man då tänka kring dessa siffror? Ja, det står helt klart att våra matvanor och hur vi producerar föda utgör en enorm utmaning för den globala fördelningen av resurser och hur vi ska föda en växande befolkning. I takt med att välståndet ökar i folkrika länder som Kina och Indien, så ökar också efterfrågan på kött.

Fortfarande är det dock så att det är vi människor i den rika delen av världen som äter mest kött, och därmed tar mest vatten, land och energi i anspråk för att upprätthålla vår livsstil. I Indien äter man bara 5 kg kött per person och år, i Sverige omkring 80 kg per person och år och i USA 123 kg. Men enligt FAO beräknas den globala produktionen av kött dubbleras till år 2050. Detta innebär att de negativa miljöeffekterna från boskapsuppfödningen skulle behöva halveras bara för att ligga kvar på sin redan nu ohållbara nivå, enligt FAO. Inte bra med andra ord…

Vad blir då slutsatsen? Om vi ska uppnå en rättvis fördelning av jordens resurser och lyfta människor ur fattigdom så måste vi tänka om. Vi behöver ett modernt smart samhälle med hållbara lösningar, inom transport och energisektorn, som det pratas mycket om, men även vad gäller hur vi producerar och konsumerar mat. En tydlig slutsats är att vi måste minska på köttkonsumtionen om ekvationen ska gå ihop. Vissa förbättringar kan göras vad gäller att minska köttets negativa klimat- och miljöpåverkan, och det är skillnad på kött och kött, det finns miljömärkt. Men samtidigt går inte att bortse ifrån att kött är ett mycket ”klimatosmart” sätt att producera föda på, och att det inte är hållbart ur ett globalt perspektiv. Konsumtionen måste minska.

Är då fisk ett givet positivt alternativ? Samma dag som seminariet i riksdagen ägde rum, visade SVT ett program om utfiskningen av världshaven, och hur det går åt mer än två kilo vildfångad fisk för att producera ett kilo odlad norsk lax, som lyfts fram som ett bra alternativ till vildfångad fisk. Ett otroligt slösaktigt sätt att tillgodogöra sig föda på. Det är också ett sorgligt faktum att 75 procent av våra världshav antingen är pressade till max, överfiskade eller utfiskade. Fiskeflottor dammsuger världshaven, ofta på bekostnad av lokala fiskare i utvecklingsländer för att möta efterfrågan från människor i rikare länder. Det finns visserligen miljömärkt fisk, men även när det gäller fisk måste vi minska vår konsumtion om alla ska kunna leva som vi i den rika delen av världen, annars räcker fisken inte till. Om drygt en miljard indier och 1,3 miljarder kineser inte kan följa vår livsstil, så kanske det är vi som ska ändra på oss innan vi pekar finger…

Slutsatsen av många vetenskapliga rapporter och prognoser för befolkningsutvecklingen blir att vegetarisk kost är att föredra. I alla fall om vi ska lämna över en planet som är någorlunda frisk till våra barn. Detta kan tyckas vara en drastisk åtgärd, men man kan ta det i små steg.

Diakonia har nyligen antagit en miljöpolicy med målet att vi ska minska vår klimatpåverkan. Den slår fast att när vi använder Diakonias pengar (som till stor del kommer från statens biståndsbudget) till exempelvis en bjudlunch, så ska vegetarisk kost vara normen. Med andra ord har vi vänt på vad som är normalt, det brukar vara tvärtom. Det ska tilläggas att det inte är ofta vi använder organisationens pengar till bjudmat, men när det händer vill vi försäkra oss om att vi, baserat på fakta som finns, inte bidrar till de olika negativa effekter som följer av kött- och fiskätande, jämfört med vegetarisk kost. Det handlar om global rättvisa. Vi efterfrågar givetvis också ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går.

Själv är jag av olika skäl vegetarian sen många år och vet att diskussioner om matvanor är känsligt. Men det är helt klart inte en privatsak, givet de effekter våra matvanor får på de globala utmaningar mänskligheten delar. Vi står alla inför i en absurd situation där vi sakta men säkert hållet på att undergräva framtida generationers möjligheter till ett värdigt liv, enligt klimatforskningen. Den gigantiska strukturella omställning som krävs måste främst vara våra beslutsfattares ansvar, och för detta arbetar Diakonia nu för fullt i vår klimatkampanj. Men vi kan alla bidra i vår vardag. Valet är ditt nästa gång du går och handlar.

• Läs mer om köttets klimatpåverkan på www.faonorden.se/start.asp?sida=8530 Där finns rapporten Livestock’s long shadow och presentationen som Christina Engfeldt, informationsansvarig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) i de nordiska länderna, höll i riksdagen den 25:e februari.
  
• Läs rapporten Hur den fattiges fisk hamnar på den rikes bord, om EUs fiskeripolitik, Diakonia mfl står bakom, visserligen ett par år gammal nu...(2002)
  
• Tips: en affär med ekologisk, vegetarisk fantasifull kost utan onödiga tillsatser är Good Store, Skånegatan 92 i Stockholm (även leverans).

Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen

Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…

Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.

Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.

Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.

Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...

Tove Zetterström

Baptistsamfundet vågar utmana!

I Kristi Himmelsfärdshelgen medverkade jag i Baptistsamfundets årskonferens i Helsingborg under temat – Vem bryr sig? Baptistsamfundet är en av Diakonias huvudmän. I fokus fanns klimatförändringarna i relation till fattigdomen och de globala rättvisefrågorna.

Vilken spännande konferens!

Det sägs ofta att folkrörelserna inklusive kyrkan är på utdöende. Så är inte fallet. Här finns ett intresse och framför allt ett engagemang som söker nya former. Med representanter från lokala församlingar diskuterades en helhetssyn på de globala utmaningarna utifrån teologi, faktaredovisning om klimatförändringar och dess relationer till FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015.

Temat diskuterades i seminarier, behandlades i förhandlingar och upplevdes i gudstjänster
Exempel på frågor som diskuterades:

• Det är ett faktum att naturkatastroferna har ökat i antal under de senaste årtiondena. Det är framför allt katastrofer som är relaterade till översvämningar och torka enligt FN och Internationella Röda Korset. I länder som t ex Moçambique och Bangladesh försvinner årligen odlingsbar jord på grund av översvämningar medan torkan i delar av Sudan, Afrikas Horn och Kenya omöjliggör för människor att få mat och vatten för dagen.
• Den rika världen som släpper ut i särklass mest koldioxid och som förorsakar klimatförändringarna märker än så länge inte så mycket av problemen. Den fattiga delen av världen, som t ex delar av Afrika får – som så många gånger tidigare – betala priset för att vi ska uppehålla vår välfärd.
• Antalet klimatflyktingar ökar och utgör idag en majoritet av världens flyktingar. De står vid EU:s gräns och inga barriärer kommer att kunna hindra dem när de söker mat och vatten för dagen.
• WTO:s handelsavtal, biståndet och miljöpolitiken måste samordnas för att vi ska kunna möta utmaningarna och hitta lösningar.
• Vad kan jag göra som enskild, vad gör vi som kyrka och hur påverkar vi politiken på nationell och regional och globala nivå så att kloka beslut fattas?

Spännande diskussioner med stort engagemang resulterade i ett antagande av en policy för samfundet i klimatfrågan samt en uppmaning till församlingarna att arbeta vidare med att ta fram lokala handlingsplaner.

Själv fick jag vara med om något nytt när jag dialogpredikade med en av Sveriges främsta kontrabasister i en jazzgudstjänst under temat klimatförändringar och global rättvisa.

Det finns verkligen hopp när man ser människors engagemang, vilja, kompetens och visioner.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Baptistsamfundet, folkrörelser, klimatförändringar, fattigdomsbekämpning