Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:
Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.
Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.
Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.
Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!
Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.
Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!
/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat
Visar inlägg med etikett Greenhouse Development Rights. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Greenhouse Development Rights. Visa alla inlägg
torsdag 18 november 2010
måndag 30 mars 2009
More than words is what you have (to make it real)
The conference hall in Bonn fills up slowly with something of a beehive, the quick, tense and invisible movements of delegates up and down the aisles, and the buzzing sound of hundreds of short conversations. When most of the chairs are full, in very slow international English, we are all welcomed and the table, all white men, is introduced. Introductory speeches begin: Sudan, representing the G77 plus China, Lesotho, representing the Least Developed Countries, Czech Republic, on behalf of the EU, and the list gets longer. All got the punch line from the same shop: we are here with the intention of doing our best for a good deal. It’s suspicious that there’s hardly any excitement in the room, but that’s about to change. Todd Stern, the US head of delegation takes his turn. They purchased in the same punch line outlet, but they did not get it complete, just the beginning, “we are here” and the delegate is interrupted by an applause. A long, firm, steady applause. The prodigal son is back; the family is now complete. We can start to work.
For delegates and observers, aggregate mitigation target from developed countries are one of the key and most expected outcomes of this meeting. The EU proposes to reduce 20% from 1990 levels by 2020, and is willing to increase it to 30% if signals for a higher commitment are sent; Sweden published some weeks ago the most ambitious target: 40% reduction, one third of it in other countries; the United States commits 15% reduction from today’s level, that is around no reduction from 1990 levels.
Is this enough? Or put differently, are we governed by sensible leaders or are they gambling? Diakonia is one of the many organizations proposing the adoption of The Greenhouse Development Rights (GDR). The GDR is a framework for climate stabilization that shares effort according to capacity and responsibility, while at the same time exempts poor people from it. They depart from the increase of 2 degrees, that the IPCC has indicated as where to halt global warming to calculate Greenhouse gas emission reduction target, before its consequences get almost unmanageable. According to the GDR and others, our best is a global reduction target for industrialized countries of around 40% in domestic reductions by 2020. Science says that this represents 30% of chances of shooting out the 2 degrees ceiling. This is gambling, and quite-likely-that-you-lose kind of gambling, as likely as getting shot by playing Russian roulette with two bullets. Newer research argues about the 2 degrees ceiling being brought down to 1.5. This raises the likelihood to lose.
The US opening speech reads that “our way forward should be steered by science and pragmatism”. We’ll leave aside the speaker; Stern was just saying what everybody else was thinking. The reduction target and the temperature rise ceiling cannot be separated, since the emission reduction aims at limiting the temperature rise. They are one and the same thing. The reduction target answers the question “wanting not to increase temperature more than 1.5, how much should we reduce our Greenhouse gas emissions?”. The current proposals are something like extending a 5 000 Swedish kronor check to buy a brand new four wheel drive. It wouldn’t be pragmatic to extend it for the full amount.
If one objective is to decrease temperature rise and another to reduce reductions, Todd Stern speech (and everyone else’s thoughts) should have read is that “our way forwards should be steered by science and/or pragmatism”, because what seems to be pragmatic is to add a couple of bullets to the chamber and hope for the best.
Domingo Torres Santos, Policy Officer on Climate Change, reporting from the Bonn Climate Change Talks
For delegates and observers, aggregate mitigation target from developed countries are one of the key and most expected outcomes of this meeting. The EU proposes to reduce 20% from 1990 levels by 2020, and is willing to increase it to 30% if signals for a higher commitment are sent; Sweden published some weeks ago the most ambitious target: 40% reduction, one third of it in other countries; the United States commits 15% reduction from today’s level, that is around no reduction from 1990 levels.
Is this enough? Or put differently, are we governed by sensible leaders or are they gambling? Diakonia is one of the many organizations proposing the adoption of The Greenhouse Development Rights (GDR). The GDR is a framework for climate stabilization that shares effort according to capacity and responsibility, while at the same time exempts poor people from it. They depart from the increase of 2 degrees, that the IPCC has indicated as where to halt global warming to calculate Greenhouse gas emission reduction target, before its consequences get almost unmanageable. According to the GDR and others, our best is a global reduction target for industrialized countries of around 40% in domestic reductions by 2020. Science says that this represents 30% of chances of shooting out the 2 degrees ceiling. This is gambling, and quite-likely-that-you-lose kind of gambling, as likely as getting shot by playing Russian roulette with two bullets. Newer research argues about the 2 degrees ceiling being brought down to 1.5. This raises the likelihood to lose.
The US opening speech reads that “our way forward should be steered by science and pragmatism”. We’ll leave aside the speaker; Stern was just saying what everybody else was thinking. The reduction target and the temperature rise ceiling cannot be separated, since the emission reduction aims at limiting the temperature rise. They are one and the same thing. The reduction target answers the question “wanting not to increase temperature more than 1.5, how much should we reduce our Greenhouse gas emissions?”. The current proposals are something like extending a 5 000 Swedish kronor check to buy a brand new four wheel drive. It wouldn’t be pragmatic to extend it for the full amount.
If one objective is to decrease temperature rise and another to reduce reductions, Todd Stern speech (and everyone else’s thoughts) should have read is that “our way forwards should be steered by science and/or pragmatism”, because what seems to be pragmatic is to add a couple of bullets to the chamber and hope for the best.
Domingo Torres Santos, Policy Officer on Climate Change, reporting from the Bonn Climate Change Talks
fredag 3 oktober 2008
Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen
Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…
Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.
Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.
Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.
Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...
Tove Zetterström
Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.
Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.
Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.
Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...
Tove Zetterström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
