Grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord

En delkonferens som tilltalar mig här i Cochabamba handlar om de så kallade Basic-länderna – Sydafrika, Indien, Brasilien och Kina. Företrädare för de tre första länderna pratar om sina regeringars ställning i klimatfrågan. Den kinesiska delegationen infinner sig ej. De fyra gick ihop inför Köpenhamn och bildade en grupp för att utöva inflytande. Man stödjer Köpenhamnsdokumentet och vill ej ha någon fortsättning på Kyotoavtalet. Banden till USA är starka i frågan. Soumya Dutta, som representerar en indisk miljöorganisation, gör starkt intryck på mig. Han berättar bland annat att den indiska regeringen presenterade en handlingsplan för klimatfrågan för två år sedan. I handlingsplanen har satsningar på stora vattenkraftverk och kärnkraftsparker med sex till åtta reaktorer i varje park en central roll för energiförsörjningen. Soumaya vill se mer småskaliga projekt i form av vattenhjul och vindsnurror som kan driva små maskiner utan att gå omvägen över elektricitet. Dessa kan produceras lokalt och även underhållas lokalt, vilket ej är fallet med mer avancerade lösningar som solpaneler. Han går även in på etanol och biodiesel. Grödor som ger föda åt människor ersätts av grödor som ger föda åt bilar. Matpriserna skjuter i höjden och stora områden urskog avverkas för att ge plats åt industriodlingar av oljepalmer och andra grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord. Han ifrågasätter energiutväxlingen för etanol och hävdar att det går åt mer energi för att tillverka den än vad man får ut när man häller den i tanken. Jag funderar i termer av att det vi tar för snygga lösningar inte alltid är det. Om vi häller miljöbränslen i tanken så borde dessa rimligen vara såväl Kravmärkta som Rättvisemärkta. Låter kanske som kaka på kaka och bakåtsträvade, men man måste se bakom de till synes miljömässigt rätta lösningarna. Det finns sociala och miljömässiga konsekvenser där det odlas.

Såväl inom huvudkonferensen som på kringearrangemangen talas det mycket om skuld och klimaträttvisa. Skulden de rikare länderna skapat genom att basera sin utveckling på miljömässigt ohållbara lösningar som nu drabbar oskyldiga människor i andra delar av världen. Rättvisan i att hjälpa dem som drabbas samt att sluta med utsläppen. ”Lösningar” i form av utsläppsrätter och att implementera projekt i andra länder för att kunna fortsätta i samma spår i de rikare länderna går ej hem. Ett av de starkaste förslagen som kommer att lyftas fram inför Mexikomötet är inrättandet av en internationell domstol för klimat- och miljöfrågor. Det andra väldigt konkreta förslaget som har mycket anhängare på konferensen är genomförandet av en global folkomröstning som skall visa på att världens regeringar ej representerar sina folks åsikter i klimatfrågan.

Om du vill veta mer om konferensens slutsatser kan du gå in på den spanska webbplatsen eller den engelska.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Folkets eller regeringens konferens?

Jag kallade häromdagen konferensen i Cochabamba för klimatkonferens, vilket var ett försök att förenkla en aning. I själva verket går den längre än så då titeln är ”World People's Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth”. Bakgrunden är fiaskot i Köpenhamn varefter Bolivias president, Evo Morales, inbjöd till en ”Folkens konferens” i Bolivia. Det har varit ett väldigt ambitiöst projekt att organisera en internationell konferens på så kort tid. Bakgrunden till att man valt Tiquipaya, en liten ort nästan sammanväxt med staden Cochabamba, är dels dess infrastruktur, men även av historiska skäl. Det var nämligen i Tiquipaya ”Vattenkriget” startade år 2000. Den dåvarande regeringen hade ingått ett kontrakt om vattendistribution med ett multinationellt konsortium. Kort därefter steg priset på vatten och ett regelverk som bland annat innebar ett förbud mot att samla regnvatten infördes. Tillsammans med ”Gaskriget” i El Alto innebar dessa rörelser slutet för den dåvarande regeringen och öppnade vägen för Evo Morales. Vattnet avprivatiserades igen.

Det har ifrågasatts hur mycket folkets och hur mycket regeringens konferens detta egentligen är. Organisatörerna rapporterar om mer än 20 000 deltagare, men självklart varierar graden av engagemang. En stor del är lokala universitetsstudenter och andra boende i Cochabamba som kommer hit eftersom det är en happening och även en form av marknad och folkfest. Det hindrar dock inte att det har varit en väldigt aktiv och kreativ medverkan från många deltagare. Jag träffar framförallt folk från Nordamerika och Europa och även från andra länder, främst i Sydamerika. Bland föreläsarna finns även asiater och afrikaner. Konferensen är uppbyggd kring ett huvud-event som själva konferensen anordnar, med en del internationella experter och personligheter. Parallellt görs ett arbete i 17 olika tematiska grupper som konfererat via internet före konferensen och som nu arbetat intensivt för att diskutera rekommendationer för varje tema. Dessa avser man presentera som en input till det officiella klimatmötet i Mexico i december, som är nästa stora möte efter Köpenhamn. Behållningen för mig har dock varit den tredje komponenten – nämligen konferenser anordnade av olika organisationer och folkrörelser. Det är här kreativiteten och mångfalden fått komma till uttryck. Läs mer här på bloggen imorgon...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Våra liv är satta inom parenteser - i väntan på vadå?

Här på klimatmötet i Köpenhamn råder en långsam väntan. Förhandlingarna pågår i slutna rum idag och plenum är tills vidare uppskjuten.

Det slår mig vad kaotisk apparat detta är. De sista versioner av texter vi fick i lördags består av hakparentes efter hakparentes kring de frågor som kommer bli avgörande för mänskligheten: Antingen minskar vi ustläppen med minst [50] [85] eller [90] procent til 2050, enligt textutkastet. (Enligt vetenskapen borde de ner till närmast 0 år 2050). Och de kommande dagarna kommer världens ledare i ett förmodligen pressat läge att avgöra vilket de blir. De kommer därmed att avgöra skillnaden mellan liv och död för människor och ekosystem. Det känns absurt.

Enligt den dagliga tidningen ECO, som ges ut av NGOer här på mötet har det till och med lagts fram en textversion med att skydda "moder jord" inom hakparentes. Brasiliens delegat hade då gjort invändningen att "Ni kan inte sätta moder jord inom hakparentes". Vi som storögt följer detta förhandlingsspel kan bara instämma...

I väntan på en fortsättning och förhoppningsvis ett lyckligt slut, med Moder Jord satt i centrum, ej inom parenteser.

Penny Davies
på plats för Diakonia i Köpenhamn