Detta konstaterande är som toppen på den stora vulkanen som dominerar statsbilden i huvudstaden. Där ryms så mycket; som två val som vanns av oppositionen på 70-talet men inte respekterades av militärer och oligarki, så svår repression mot oliktänkande att landet placerades på FNs svarta lista för människorättsövergrepp, ett inbördeskrig där ca 75,000 människor dog och 8,000 "försvann" under de tolv år som kriget pågick.
Där ryms orättvisor så stora att de är svåra att ta in, det går ibland inte att föreställa sig att det går att överleva en del av de saker som har hänt. Där lidandet blivit en dygd, som används om främst kvinnorna; hon som har lidit så, som ett positivt omdöme.
Men minst lika stor plats tar det mod och den vilja som har drivit människor att under alla dessa år inte förlora hoppet om att rättvisa kan skipas. Ärkebiskop Romero är den mest kända av alla de som fick ge sitt liv just för att de kämpade för rätten till liv.
Från en lägenhet i Årsta följer 14-åringen och jag vad som händer under valdagen via internet. Radioutsändningar från El Salvador går att kombinera med World of Warcraft. Han och hans tioåriga syster har levt med de här processerna sedan de föddes, i El Salvador fram till i somras. Det går inte att komma undan, någonstans ligger alltid det där hoppet och bubblar och hittar sitt utlopp. Rättvisan måste kunna segra.
Utmaningarna är lika stora som San Salvador-vulkanen. Det som har hänt nu har aldrig hänt förr, några demokratiska traditioner finns det inte att luta sig mot, bara sköra stapplande steg som landet började ta 1992 när fredsavtalet undertecknades.
El Salvador skulle kunna symbolisera ordet polarisering, svart eller vitt, två sanningar, djup ömsesidig misstro. Och de som har väntat länge på detta, de fattiga, har med all rätt stora förväntningar, som dock för att kunna infrias kräver reformer som starka krafter motarbetar, som en skattereform. Regeringsduglighetens lina är slak och den finansiella krisen gör det inte lättare.
Den nyvalde presidenten Mauricio Funes talar om "försoning", ett laddat ord i El Salvador. Hur försona något som aldrig har varit i ett stycke? Jesuitorden som fick sex medlemmar mördade 1989 brukar säga: "Hur ska vi kunna förlåta när ingen har bett om förlåtelse?"
Samma månad som Sanningskommissionens rapport blev klar 1993 kom Amnestilagen, som omöjliggör att skyldiga till övergrepp ställs till svars. Vad ska hända med denna? Människorättsförsvarare, och den Interamerikanska MR-domstolen, har krävt att lagen avskaffas. Men starka intressen finns likaså för att bevara lagen. Den nya regeringen har heller inte egen majoritet i parlamentet.
Ja, utmaningarna är många. Den dag som i dag är får vi känna glädje tillsammans med "Amerikas Tummeliten", som El Salvador döptes till av Gabriela Mistral.
Jag tänker på Guadalupe Mejía, som jag pratade med på morgnarna vid trafikljuset i korsningen Bulevard Constitución och Avenida Juan Pablo II från det hon var sex år tills hon nu är tonåring. Jag hoppas att hon och så många andra barn snart får en chans att gå i skolan. Att hon är glad i dag.
Se en film (på spanska) från ett valobservatörsprojekt som Diakonia gett stöd till:
