måndag 30 november 2009

Aidsdagen – behövs den?

Så var det dags igen: Den 1 december är det Internationella Aidsdagen. Behövs det en sådan? I Sverige och andra i-länder är ju sjukdomen inte längre en dödsdom – och knappast något som uppmärksammas. Men jo, det behövs en dag som sätter fokus på hiv och aids. Detta är nämligen en fullt utvecklad pandemi, och den drabbar människor i fattiga länder hårdast:

  • 14 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids
  • I södra Afrika är aids den enskilt största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder

De dominerande orsakerna till att sjukdomen fortfarande sprids är fattigdom och ojämlikhet:

  • De som är fattigast i världen är kvinnor och flickor
  • De som fattar beslut som rör kvinnors och flickors hälsa – på alla nivåer - är oftast män

Kvinnor, etniska minoriteter, HBT-personer och funktionshindrade saknar generellt sett makt och får inte bestämma över sin sexuella reproduktivitet och hälsa. Med andra ord: De kan inte skydda sig mot hiv.

Statistiken talar sitt tydliga språk
I den senaste statistiken från Kenya, där Diakonia finns på plats med många samarbetsorganisationer, slås det fast att 4 procent av alla män mellan 15-24 år har hiv. Bland kvinnorna är samma siffra 11 procent.

Bland våra samarbetsorganisationer och kollegor i Kenya och andra länder är konsekvenserna av hiv och aids tydliga och skrämmande. Ländernas produktivitet och utveckling hämmas, klyftorna mellan grupper ökar… Inom Diakonia arbetar vi på många olika plan för att stötta de som drabbats av pandemin. Det handlar både om utbildning, stöd till hälsovård och psykosocialt stöd och – inte minst - om att påverka globala handelsvillkor som sätter käppar i hjulen för fattiga länder som vill ge sin befolkning tillgång till mediciner.

Lev upp till era löften!
Budskapet som UNAIDS och många folkrörelser världen över hade vid förra årets internationella aidsdag kvarstår: KEEP THE PROMISES. Regeringar och ansvariga runt om i världen har inte hållit sina löften om utlovade resurser för bekämpning av spridningen av hiv samt för att mildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Och nu hotar den finansiella krisen ytterligare de ekonomiska prioriteringarna när det gäller hiv och aids.

Den 1 december 2009 kommer jag att tända flera ljus:

  • Ett ljus för alla föräldralösa barn och unga vars föräldrar gåt bort i aids.
  • Ett ljus för alla de som förlorat en nära anhörig eller vän.
  • Ett ljus för de miljontals drabbade som, förutom sjukdomen, utsätts för stigmatisering och diskriminering.
  • Ett ljus för alla de som inte har makten över sina egna liv – och därmed inte kan skydda sig mot sjukdomen.
  • Och såklart: Ett ljus för världens makthavare så att de lever upp till sina löften om resurser och insatser för att bekämpa hiv och aids.

fredag 27 november 2009

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

torsdag 12 november 2009

En liten stickad katt från Gaza


Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

onsdag 11 november 2009

El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?

Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:

Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.

Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.

På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.

Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.

Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.

Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.

Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa

måndag 9 november 2009

Kvinnor och män sida vid sida för ett bättre liv


Förra veckan var jag på ett seminarium om jämställdhet/jämlikhet och mänskliga rättigheter i Dakha, Bangladesh. Jag noterade med glädje att hälften av deltagarna var män och hälften kvinnor. Här hemma ser jag mycket få män delta på seminarier som handlar om jämställdhet.

Deltagare var representanter för Diakonias samarbetsorganisationer i Burma, Kambodja, Thailand och Bangladesh. Under seminariet framkom en delad erfarenhet vad det gällde arbetet för jämställdhet inom de olika organisationerna. Det var lättare att påverka, få positivt gensvar från och genomföra jämställdhetsprojekt bland fattiga och lågutbildade. Ju mer utbildning deltagarna i ett projekt hade - desto svårare var det att engagera dem för jämställdhet! Precis samma erfarenhet finns även i andra delar av världen där Diakonia arbetar.

Jag besökte även två byutvecklingsprojekt på landsbygden, som drivs av vår partnerorganisation SARA. SARA:s personal är gränsöverskridande vad det gäller etnicitet och religion och genus. Hinduer, kristna, muslimer, män och kvinnor arbetar sida vid sida för att stödja social och ekonomisk utveckling på landsbygden. Den ena byn jag besökte var kristen och den andra muslimsk.

Ett byprojekt handlade om hur män och kvinnor kan öka sitt sociala och ekonomiska välmående genom att jobba jämlikt tillsammans. Där samtalade vi om hur projektet hade ökat mäns och kvinnors kunskap om vad deras respektive roller innebar praktiskt. Män uttryckte både förvåning och respekt över hur mycket arbete som låg på kvinnornas ansvar. Kvinnorna kontrade med att männen var alldeles för blygsamma i hur de hade förändrat sina attityder och delaktighet i olika ansvarsområden. Numera badade de och matade sina barn och tog ansvar för praktiskt arbete i hushållet. Män och kvinnor i byn planerade för fullt hur de skulle anpassa sina grödor efter förändrat klimat. De gick ut på fälten tillsammans och odlade och skördade och testade nya inkomst- och försörjningsmöjligheter.

Den ökade förståelsen och samarbetet mellan män och kvinnor gav också som resultat att konflikter inom familjen minskade. Barnen fick bättre hälsa och välmående, med föräldrar som samarbetade och grälade mindre.

I den andra byn besökte vi ett så kallat flickprojekt med syfte att öka flickors möjligheter när det gällde att få gå i skolan och att slippa ingå barnäktenskap. Flickorna hade en förening med olika aktiviteter som ökade deras kunskaper om bland annat hälsa, sexualitet, rättigheter och hushåll. Med dessa kunskaper kunde de förhandla med föräldrarna om hur viktigt det var att de kunde fullfölja sin skolgång. Ofta avbryts den annars av arrangerade äktenskap när flickorna nått de tidiga tonåren; 13-14 år. Vi samtalade om riskerna med tidiga graviditeter. Kroppen är inte tillräckligt utvecklad för att föda barn. Flickan kan få men för livet och kanske drabbas av sorgen att inte kunna få fler barn. En annan risk är att barnet föds sjukt. Flickor kan till och med avlida av förlossningsskador. Dessutom tjänar hela familjen, både socialt och ekonomiskt, på om döttrarna har utbildning.

Flickorna kunde också diskutera med och påverka de unga männen i byn med sina nya kunskaper.

Byäldsten stödde projektet och upplät ett rum där flickorna kunde samlas.

Flickorna spelade upp en pjäs för hela byn under vårt besök. Den handlade om hur ett arrangerat barnäktenskap planerades och genomfördes men avbröts av att en ”myndighetsperson” kom och avslöjade att bruden bara var 13 år och brudgummen 16 år. Därefter diskuterade ”myndighetspersonen” med åhörarna om att det var straffbart med barnäktenskap och ville få bekräftelse av dem att de inte skulle fortsätta arrangera barnäktenskap. Det var en fröjd att se dessa flickor spela alla rollerna med stor inlevelse; speciellt de manliga och klädda som män. Flickorna var trygga i sina förvärvade kunskaper och hade mod att konfrontera hela byn.

Det är sådana här besök som ger hopp för en bättre framtid och motivation för att arbeta med folkrörelsebistånd runt om världen.

tisdag 3 november 2009

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.