tisdag 13 juli 2010

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda

fredag 9 juli 2010

The best game

There is an aspect of Wednesday’s world cup semifinal scarcely captured in today’s newspapers. During the match hardly any faults were committed. Germany and Spain played an astonishing clean game, to the point that one wonders why there are so many faults in the average match. The fault is not a simple accident, not the evidence of how evil a footballer is either. Most faults are tactical. They can be done to, for example, overcome a deficiency. If a forward dribbles a defender and gets in a better position to run heading the goal, the defender has two options: compete and chase the player or commit a fault. Another use of the fault is to reset a situation that plays against you. Your opponent has taken the ball from you in the middle of an attack. Most of your team mates are not in defensive position. You kick the opponent with the ball in the ankle and gain half a minute for your players to trot, retrench and wait for the attack, but now organized. These two uses are in a way non competitive. To actually compete in the first case would mean to chase the forward and the fastest player would eventually get the price. You get him or her, good for you. You don’t, well, that’s the game. A fault would in this view be a resource to even out a situation where one of the teams has an advantage.

Yesterday we did not see faults because both Germany and Spain thought that they were the best teams in the world and only playing was enough to win. Xavi, Iniesta, Schweinsteiger, Özil are too good to use such a cheap resource. They just play. Twenty minutes went on without a fault, just forty meters passes, dribbling, one-twos… pure game. Pure competition. Pure joy.

The Swedish Government took the decision in autumn 2009 to do changes in the communication and opinion building support to Civil Society Organizations. Diakonia uses these funds to increase awareness of how global structures hinder development. The first change was to broaden the beneficiaries of the budget line from the frame development organizations to city councils and corporations. That is good. That is competition, that is game. To organizations like Diakonia it means a painful 50% budget cut on this line of financing because we are more to share the cake, but good, let’s play. The second change is to limit the content of what is financed with it to exposing, communicating. Opinion building cannot be financed with tax money. It is allowed to account for all the bridges, trainings, medicines, researches and schools that have been financed with development funds. But to question if these are the best options, to propose a different view to members of parliament, journalists, constituencies, it’s not. Now this is a fault. This is tactical. To allow us to write about the number of solar kitchens delivered but not about the politics of oil, the alpha male show off between China and the States in the climate change negotiation, is pushing us out of the core of the solution to development. And pushing us out not by outplaying civil society in an open and informed debate but by committing a fault. We make faults when we know we do not have the upper hand, or when we know we can lose it.

But here we get to the limit of the comparison. There are a difference between football and development. In football 32 teams compete for one trophy that one will win and the rest will not. Development, simplified, is one trophy but shared by all involved. This brings to the scene competition’s twin sister, collaboration. The different development stakeholders are both competitors and collaborators. There is an important competition among ways to deliver development, do not underestimate it. It is important because the most time and resources we waste the more people will continue leaving weakened, threatened or unprotected. But competition should not occupy such a space that makes collaboration of the different squads impossible. It might sound naïf given the context, but anyone working to do away with poverty is a hundred times more an ally than an enemy, so one wonders where all these faults come from.

Going back to football, the score last Wednesday could have been Germany 0- Spain 1- Football 3, being the sport itself the greatest winner. If it’s ok to get new age, rather than two teams playing football it was football itself playing through two teams. The German coach Joachim Löw, who loves the game, said after the match that Spain is the best team in the world. Diakonia promises to say that Gunilla Carlsson is the best Development Minister in the world if she thinks again who is really helping to limit the debate about development and acts accordingly. We also love the game.

Domingo Torres Santos

torsdag 8 juli 2010

Kritisk diskussion den enda vägen

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

onsdag 7 juli 2010

Kapitalflykt - politikerna medvetna men konkreta åtgärder behövs

I tisdags diskuterade Diakonia kapitalflykt med företrädare för de politiska partierna. Kapitalflykten från fattiga länder utgör ett gigantiskt utvecklingshinder. Varje år flödar 1000 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt, det vill säga cirka tio gånger det totala globala årliga biståndet. Den största delen, två tredjedelar, sker genom att företag på olika sätt undviker skatt. Diakonia lyfter just nu detta problem tillsammans med konkreta åtgärder i en vykortskampanj adresserad till finansminister Anders Borg.

I tisdagens samtal framkom att det råder en samsyn bland partier både från alliansen och den rödgröna oppositionen att kapitalflykten är ett utvecklingsproblem och att mer kan göras för att åtgärda detta. Större öppenhet och stöd till utvecklingsländer att bygga upp fungerande skattesystem lyftes fram som viktiga åtgärder.

Fredrik Malm (fp) menade att man borde ”bomma igen skatteparadisen”, och att när länder konkurrerar med låga skatter måste det ske på ett rimligt sätt. Rosita Runegrund (kd) tackade Diakonia särskilt för att ha tagit upp denna fråga på ett tydligt sätt och att mer kan göras, inklusive att höja medvetenheten om problemet även i utvecklingsländer.

Kent Härstedt (s) pekade på att Socialdemokraterna vill sätta stopp för att biståndspengar går till skatteparadis via svenska Swedfund. Hans Linde (v) pekade på vikten av fungerande institutioner i utvecklingsländer för att kunna ta tillvara information och på så sätt motverka kapitalflykt.

Detta var några av de perspektiv som lyftes i diskussionerna. Diakonia konstaterar med glädje att det finns stort intresse bland partierna att arbeta vidare med frågan. Men samtidigt står det klart att det behövs mer konkreta förslag på åtgärder. Inget parti har ställt sig bakom de krav som Diakonia framför i kampanjen: land för land rapportering av företags vinster och ett öppet samt automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå.

Penny Davies

tisdag 6 juli 2010

Religion en avgörande aspekt i utvecklingsarbetet

Världen är religiös och en sekulär svensk är ett ufo på de flesta ställen där Diakonia finns. Kanske är det bara i det religiöst illitterata Sverige som man kan se religion som antingen en källa till konflikt och elände eller en ren privatsak. För de allra flesta människor hänger religion samman med alla andra delar av livet. Därför måste religion ses som en avgörande aspekt av utvecklingsarbete.

Problemet är bara att det främst är de kristna biståndsorganisationerna i Sverige som försöker lyfta frågan. Idag får jag intrycket att SIDA och politiker först och främst tänker om religion och utveckling på följande sätt: det är OK om kristna organisationer genomför bistånd, bara man inte blandar ihop utveckling och evangelisation. Tänk så mycket mer spännande det vore om SIDA närmade sig tros-baserade organisationer med en annan inställning, nämligen: Hur ska vi utnyttja er specialkompetens på detta avgörande område. Hur ska vi använda era unika kontaktnät för att kunna driva utvecklingsarbete på bästa sätt. Sekulärt svenskt biståndsarbete saknar en språknyckel i utvecklingsarbetet som de trosbaserde organisationerna har.

På tisdagen höll tidningen DAGEN ett seminarium i Visby med företrädare från SIDA, Centerpartiet, Vänsterpartiet , Diakonia och PMU. Kanske bidrog detta seminarium till att lyfta frågan ett litet steg högre i debatten. På seminariet presenterade Dr Carole Rakodi, University of Birmingham, några resultat från ett snart avslutat forskningsprojekt om religion och utveckling. Projektet har finansierats av DFID, den engelska motsvarigheten till SIDA. Ett första steg för att ta frågan vidare är att SIDA noga läser de engelska forskningsresultaten.

Petter Jakobsson