Samma måttstockar i valet?

”Ni bara backar upp oppositionen” heter det ibland när Diakonia kritiserar sakfrågor i biståndsdebatten. Jag minns förra valet 2006. Då publicerade Diakonia uppgifter om hur regeringen Persson använde biståndet till saker som inte handlade om fattigdomsbekämpning. Detta använde Reinfeldt i en av de sista slutdebatterna. Han hade sett en rapport som visade att ”bistånd gått till saker som det inte skulle gå till”. Efter detta var det många som hörde av sig och var arga för vi gett ammunition till ”Reinfeldt och borgarna”. Frågan gällde då användandet av biståndspengar till migrationskostnader, utländska studenter och exportkreditskulder. En rapport i maj 2006 visade att ungefär 30 procent av hela EU:s bistånd stannade i EU-länderna.

I Diakonias rapport Dragkampen om biståndet 2008 presenterade vi siffror och tendenser för både socialdemokratiska regeringar och den nya alliansregeringen. Siffrorna för hur mycket av biståndsbudgeten som används till andra saker än bistånd varierade, från cirka 8 procent 2003 till 4,5 procent under 2005. Dessa siffror har sedan dess ökat kraftigt.

Användandet av biståndspengar till migrationskostnader i Sverige har exempelvis ökat med 100 procent, trots att antalet asylsökande inte alls har ökat i motsvarande takt. Biståndsfinansieringen av UD:s administration har även den fördubblats, bland annat genom ett nytt system för att delfinansiera svenska ambassader i industriländer med bistånd. Som exempel kan nämnas Canberra 657 000 SEK, Tokyo 2 654 000 SEK, Reykjavik 248 000 SEK, London 1 696 000 SEK och så vidare. Vi vet också att regeringen använt sig av närmast kreativ bokföring för att blåsa upp värdet av de exportkreditskulder som man biståndsfinansierat under 2007 och 2008. Det bokförda och kommersiella värdet var några procent av de 2 miljarder man skrev av från biståndet.

Vi uppskattar i grunden alliansregeringens betoning på resultat och transparens. Men när svaret blir att industriländernas regelverk för hur bistånd får användas tillåter detta går trovärdigheten förlorad. När Diakonia använder 100 miljoner svenska biståndskronor avkrävs vi redovisningar och rapporter som kan fylla bokhyllor. Det är bra! Vi skall ha koll på pengarna och kunna redovisa varje resultat. Men när regeringen själva använder miljarder av bistånd på detta sätt, utan krav på att det skall kunna utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp, förlorar man i trovärdighet.

Det blir fel när ministrarna klagar på att biståndet – svenska skattemedel – inte ger bättre resultat i Afrika, om man inte samtidigt bejakar problemet med att givarna trixar med biståndet i givarländerna. Det är bra att regeringen har behållit – och lovar att behålla - enprocentsnivån, det vill säga att Sverige ska ge 1 procent av BNI i bistånd. Det är bra att man lovar att öka anslaget till enskilda organisationer, vars andel sjunkit kraftigt under den senaste mandatperioden. Det är bra att man betonar transparens och jobbar mer med mål och resultatstyrning i biståndet. Men för trovärdighetens skull: sluta trixa med biståndet! Gör som i Storbritannien – stifta en lag som tvingar fram utvärdering av allt bistånd utifrån biståndets mål.

Så, vad säger vi på Diakonia när de rödgröna nu lovar att minska avräkningarna och att allt bistånd skall kunna utvärderas gentemot biståndets mål? Vi säger "bra!", men också att vi lovar att vi kommer att fortsätta granskningen av det svenska biståndet och politiken för global utveckling - oavsett vem som sitter vid makten efter den 19 september. Det har vi lovat våra samarbetspartner i Syd.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia