"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"

Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.

Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.

Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.

"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.

Israel måste sluta ljuga om Ship To Gaza!

När de första internerade personerna från Ship to Gaza-konvojen nu börjar släppas blir det också tydligt varför de fängslades och isolerades. Genom att tysta alla andra röster från en kontroversiell händelse kan den starkare parten kontrollera nyhetsflödet under de första kritiska timmarna. Har man dessutom tur så har då de största rubrikerna redan satts och andra beskrivningar av verkligheten hamnar i bästa fall inte på förstasidan.

Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.

Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.

När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.

Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".

Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.

Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?

De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.


Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

Nu måste det vara nog!

I dag står det förfärande klart att gårdagens rykten var sanna. Attacken mot hjälpfartygen på väg till Gaza skedde på internationellt vatten i strid med internationell rätt.

Nu är det dags att kräva svar och ansvar. EU, FN drabbade länders regeringar har redan reagerat starkt.

Vi är många som frågar oss varför aktivisterna på fartygen fördes till fängelser i Israel. Aktivisterna på fartygen hade blivit utsatta för en illegal attack på internationellt vatten och tvingats iland. De som ska ställas till svars är de som brutit mot internationell rätt.

Israel påstår att Ship To Gaza projektet tjänar Hamas syften men människorättsorganisationer och fredsrörelser i Israel och ledarsidan på en av Israels största tidningar, Haaretz, menar att Israels aktion blivit en attack mot Israel självt.

Ansvaret och resultaten av blockaden faller tungt på Israel och Egypten men även, till viss del, på den Palestinska Myndigheten. Ansvaret faller också på oss själva i det internationella samfundet, varningarna om blockaden konsekvenser har möjligtvis hörts men ingen åtgärd har vidtagits. Bland annat hävdade Goldstonerapporten om Gaza, 2009, att som en följd av medvetna handlingar av Israel pågår det en kollektiv bestraffning av människorna i Gaza i strid med internationellt humantärt rätt. I juli ska Goldstonerapporten prövas i FN. De kommande veckorna måste EU ta fram en gemensam position. FN:s uppgift är att bedöma om parterna har genomfört de nationella processerna mot krigsförbrytelser som FN begärt. Frågan är om EU inom FN ska verka för att det ska bli rättsliga efterspel i Internationella domstolen i Haag.

Nu efter att människor återigen har mördats står världssamfundet inför en utmaning. Vi kan inte svika Gaza ännu en gång - det vore ett svek mot demokratins och det internationella samfundets grundvalar!

Diakonia har haft ett långsiktigt arbete kring frågor som rör den humanitära rätten. På vår webbsida finner du uppdaterad information, bland annat vad det gäller internationellt rätt och sjöfart.

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Därför åker jag med Ship to Gaza

Inom några veckor är det dags för ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza att avsegla. På fartygen som avgår mot Gaza finns många olika organisationer och åsikter representerade, men som alla enats om att bryta Gazas isolering. Ombord kommer det att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, fackföreningsledare, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media.

Nu har Israel och Egypten upprätthållit sin illegala och omänskliga blockad mot Gaza sen juni 2007, under tiden har Gazas civilbefolkning fått uppleva ett fullskalligt krig och hur hela det civila samhället rasat samman.

Diakonia har under lång tid hävdat att den illegala blockaden mot Gaza måste upphöra. För min del står jag för den agenda Diakonia långsiktigt driver för att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Diakonia arbetar långsiktigt tillsammans med partner från både den palestinska och israeliska sidan, med utgångspunkt i FN:s och det internationella samfundets förslag till lösning, som sätter folkrätten – den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna – i första rummet.

I Gaza ska jag träffa våra partners på plats och representanter för det civila samhället, men jag kommer inte att acceptera några kontakter med Hamasregimen i Gaza.

Blockaden har blivit en garant för Hamas illegala makt och kontroll över Gaza. Blockaden är en huvudkomponent i Israels kollektiva bestraffning mot Gazas civilbefolkning. Blockaden har gjort människor som vill försörja sig själva beroende av bistånd. Blockaden är idag en symbol för omvärldens svek mot Gazas civilbefolkning. Blockaden måste brytas.
Därför reser jag med ”Ship to Gaza”

Situationen i Gaza är idag katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Över hälften av befolkningen i Gaza är barn – medelåldern är 16 år. På lång sikt påverkas en hel generation som får psykiska men och som berövas sin framtidstro.

Att skydda civilbefolkningen och att kunna ge humanitärt bistånd är grundläggande i folkrätten, men den internationella humanitära rätten efterlevs inte av någon part.

Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Den 20 maj 2010.

När jag i våras blev inbjuden att åka med Ship To Gaza var det under förutsättning att det passade in tidsmässigt med andra åtaganden jag har under maj och juni. Då datum för avresan flyttats framåt kommer jag tyvärr inte att kunna åka med.

Min och Diakonias syn på den illegala blockaden mot Gaza står dock fast. En kollektiv bestraffning mot en hel civilbefolkning är oacceptabel. Blockaden är orättfärdig och kontraproduktiv och den förhindrar att Israel och Hamas kan hållas ansvariga för sina brott mot internationell lag. Blockaden måste snarast upphöra! Skulden för blockaden delas av det internationella samfundet som i dagsläget accepterar situationen.

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken

Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic

I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.

Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.

Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.

En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.

För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.

Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.

Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.

Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.

Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.

Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...

Gaza: Vi får inte förbli tysta

Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.

Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.

Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.

En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.

Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.

Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.

Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.

Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia

Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

Antisemitism hjälper inte palestinier

I måndags utsattes synagogan i franska Toulouse för ett bombattentat, i Sverige har både judiska samfundets lokaler och ett judiskt begravningskapell utsatts för brandattentat, i Stockholm har Israels ambassad vandaliserats.

Jag talar dagligen med mina vänner och kollegor i Gaza, jag har inte kunnat hålla tillbaka tårarna när de berättade om hur vattnet hade tagit slut och hur deras barn inte kunde sova på nätterna, när jag hör krevaderna genom vår dåliga telefonförbindelse.
Jag är skräckslagen över att både Israel och Hamas struntar i folkrätten och civilbefolkningen i det pågående kriget.
Jag är förtvivlad över hur ockupationen fortsätter och bosättningarna breder ut sig på västbanken och diskrimineringen av den palestinska befolkningen.

Men om någon tror att man kan stoppa Israels diskriminering av kristna och muslimer i de ockuperade områdena genom att diskriminera Europas judar och vandalisera deras synagogor så är det en grym ironi.

Om någon tror att man kan stoppa Israels bomber som dödar civila i Gaza med brandbomber mot synagogor i Sverige så har man inte förstått någonting.

Om någon tror att man kan kräva respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter av Israel genom att kränka de mänskliga rättigheterna för den judiska minoriteten i Sverige så trampar man på de principer man tror sig företräda.

Skall man kräva säkerhet, rättvisa, frihet, respekt och fred för det palestinska folket så är det inte bara fel väg, utan oförsvarligt att förneka samma rättigheter för den judiska minoriteten i andra länder.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia
f d generalsekreterare för Ungdom Mot Rasism/Alla Olika Alla Lika

Andelen dödade civila palestinier är högre än 25%!

I det nu mer än tio dagar långa kriget mellan Israel och Hamas sägs det ofta i medierna att andelen dödade palestinier i Gaza är 25 procent. Hänvisning sker till olika uttalanden och initiala rapporter från olika FN-organ. Men denna andel civila dödade inkluderar enbart kvinnor och barn. Andelen civila dödade palestinier är i själva verket betydligt högre.

De rapporterade dödstalen bland palestinier rapporteras idag vara närmare 670 personer. Diakonias partnerorganisation Al Mezan Centre for Human Rights, i Gaza, rapporterar om minst 668 dödade, varav 123 barn och 44 kvinnor. Till detta kommer över 2500 skadade. Det är naturligtvis oerhört svårt att få exakta siffror i nuläget på grund av det kaotiska läget på sjukhus och hos myndigheterna. Helt klart är att antalet dödade är betydligt fler, delvis eftersom många döda fortfarande ligger begravda under sönderbombade byggnader.

När FN hänvisar till minst 25 procent dödade civila palestinier räknar de alltså enbart kvinnor och barn som civila. Det finns all anledning att tro att många män som också har dödats är civila. Dessutom har många polismän med civila funktioner även dödats, liksom anhängare till Hamas som inte deltar i striderna. Det rapporteras att enbart en handfull militanta palestinier som aktivt deltar i striderna har dödats.

Tyvärr används dessa siffror från FN av Israels officiella talespersoner för att påvisa hur försiktig den israeliska militären är med att undvika civila mål. Man hävdar att 25 procent är en rimlig siffra för kollateral skada. Israel hävdar dessutom att allt som är kopplat till Hamas är legitima militära mål, inklusive infrastrukturen runt Hamas och alla palestinier som direkt eller indirekt är en del av Hamas.

Det är oerhört viktigt att andelen civila dödade beräknas i enlighet med den internationella humanitära rättens principer. Det primära syftet med internationell humanitär rätt är att skydda dem som inte deltar i striderna. Distinktionsprincipen förbjuder alla stridsmedel och stridsmetoder som inte gör åtskillnad mellan de som deltar i fientligheterna och de som är skyddade civila personer. Det är troligt att många dödade palestinier inte kan anses som kombattanter och aktivt deltagande i striderna. Därför är andelen dödade civila palestinier betydligt högre är 25 procent.

Proportionalitetsprincipen innebär att även om det finns ett tydligt militärt mål så är det inte tillåtet att genomföra en attack om risken för skador på skyddade personer eller civil egendom är större än den förväntade militära fördelen. Det är mycket svårt att se den militära fördelen för Israel efter sina attacker, då raketbeskjutningar mot Israel fortsätter och stödet för Hamas verkar öka bland palestinier och i övriga arabvärlden. De förstörda civila egendomarna och det civila lidandet överstiger vida Israels militära fördelar.

Det kommer nog att dröja länge innan vi vet hela sanningen om vad som verkligen händer i Gaza just nu. Men det civila lidandet är onekligen enormt och antalet civila dödade är betydligt högre än hittills beräknat och rapporterat om i medierna.

Christoffer Sjöholm, regionchef, Diakonia i Mellanöstern

Säkerhet för civila i krigets Gaza?

Idag, den 6 januari, besköt israelisk militär UNWRA-skolor i Gaza. Skolorna var fulla med civila som förtvivlat sökte en tillflykt undan striderna.
Den israeliska militären har gjort en stor sak av att man varnar civila med flygblad och SMS innan man attackerar och uppmanar dem att uppsöka säkra ställen.

När jag talar med mina vänner i Gaza berättar de hur de förtvivlat försöker lista ut vad som är en säker plats i det överfulla Gaza, men till och med Röda Korset säger att man inte kan svara på frågorna från panikslagna civila vart Israel menar de skall ta vägen.

Många civila har sökt sig till FN:s anläggningar, men nu fick de som sökte skydd där ett besked, det var inte rätt plats att vara på. Precis som under Libanonkriget så angriper Israel FN-relaterade mål trots att deras position är känd på metern när för Israels flygvapen och armé.

Gaza är just nu den enda krigsskådeplatsen i världen där civila är innestängda i en krigszon.

Christoffer Sjöholm julbloggar från Betlehem

När vi alla samlas med familjen och vänner för att fira julen, är det som vanligt med blandade känslor detta sker i det heliga landat. Det kristna julfirandet sammanfaller med det judiska firandet av Hannukah, samtidigt som det muslimska nyåret firas i dagarna. I Jerusalem och i det övriga heliga landet, så tänds många ljus för alla dessa olika ändamål. Den lutherska prästen i kyrkan i Betlehem talade på julaftons eftermiddagen om hur inget mörker i hela världen kan slå ut ens det lilla tända ljuset, hur till och med ett litet ljus kan synas i flera mil i det kringliggande mörkret och hur mycket mörker vi än samlar på en och samma plats, så lyser det lilla ljuset ännu starkare.

Till Betlehem kommer det denna jul fler turister än på många år, myndigheterna räknar med över 40 000 besökare över enbart julhelgen. Hotellen är fullbelagda. Besöksantalet för hela året 2008 gick just över en miljon. Samtidigt slingrar sig den av Israel byggda muren allt mer befast kring Jesus födelseplats. Det som borde vara en öppen stad för kristna från hela världen, samt en plats för religionsmöten med judar och muslimer, är idag fortfarande en stängd och belägrad stad av den israeliska ockupationsmakten. Årets julklapp, producerad av den palestinska familjen som har fått sitt hem omgärdat av den 8 meter höga muren på tre vinklar, borde vara Jesuskrubban av olivträd som har en mur fastslagen mellan Jesusbarnet och de besökande vise männen och fåraherdarna.

I Gaza är situationen alltmer kritisk. När det inte verkar kunna bli sämre, så står Gazaborna under julen inför ett hot om ev massivt israeliskt militärt anfall. Den sexmånaders vapenvilan mellan Hamas och Israel har upphört, ett 70-tal Qassam raketer har skjutits in i Israel sedan dess och retoriken från israeliska politiker har höjts som en del av valkampanjen inför stundande val i Israel. Utrikesminister Livni säger att de har fått nog och hon lovar att ta itu med problemet Hamas! Försvarsministern Barak säger att han förespråkar fasta handlingar istället för starka ord, och har gett order om planering och beredskap för militära aktioner. Israeliska regeringen sammanträdde på julafton för att diskutera krisen och de flesta tror att ett beslut har fattats om en större militär operation i Gaza under dagarna som kommer.

Belägringen av Gaza är förfärlig. Direktorn för Diakonias partner Al Mezan, Issam Younis, beskriver per telefon på juldagen hur den drabbar främst civilbefolkningen, och men inte alls påverkar påverkar Hamas ställning, den är snarare kontraproduktiv och stärker de extrema krafterna. Den palestinske lutherske biskopen Munib Younan berättade igår hur allt fler i Gaza nu till och med tvingas elda upp möbler och kläder för att få värme till huset i det allt kyligare vinterklimatet. Elektriciteten och varor minskar kraftigt, endast tre timmar elektricitet per dag, FN har tvingats avbryta med leveranser av mat och andra förnödenheter. Den humanitära situationen i Gaza har länge varit kritisk och den är nu alarmerande. Dessutom står Gazaborna inför ett eventuellt krig mellan Israel och Hamas med oanade förödande konsekvenser.

Issam säger att "Israeliska politiker nog behöver visa palestinskt blod inför valkampanjen"!

Det finns mycket att fira under julen i det heliga landet, men det finns samtidigt mycket att vara orolig inför. Vi ber och hoppas för att fredens och förståndets röster hörs starkare än krigets och orimlighetens röster.
Vår uppgift inom Diakonia och tillsammans med våra lokala partners är att fortsätta höja våra röster för freden, rättvisan och hoppet, samt påverka och engagera beslutsfattare att bryta onda strukturer och våldets banor.
Inte ens allt mörker i hela världen kan slå ut det lilla tända ljuset! Detta är julbudskapet från Bethlehem, Jerusalem och det heliga landet i år!

Christoffer Sjöholm
Regionschef
Diakonia Mellanöstern

Vem stöder vem?

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras - desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil