Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.
Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.
Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.
Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.
Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .
FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”
Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.
De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”
Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?
Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
Visar inlägg med etikett FN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FN. Visa alla inlägg
tisdag 5 oktober 2010
fredag 27 november 2009
Exportera Exportrådet till Norge
Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.
Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.
Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.
Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.
Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.
Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.
(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )
Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….
Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice
Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.
Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.
Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.
Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.
Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.
(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )
Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….
Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice
onsdag 26 augusti 2009
När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.
Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.
Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.
Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.
Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.
När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.
Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.
Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.
Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.
Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.
Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.
När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.
Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.
Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.
torsdag 4 juni 2009
Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!
Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.
En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...
Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.
Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.
Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.
Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.
Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.
Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice
tisdag 16 december 2008
Kiwanja - Kongos eget Srebrenica
Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”
Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.
I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.
I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.
I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.
FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.
Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!
Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa
Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.
I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.
I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.
I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.
FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.
Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!
Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa
tisdag 14 oktober 2008
Förloraren i senaste konflikten i Centralafrika redan klar!
100 000 människor rapporteras vara på flykt undan de nya striderna som skakar östra Kongo-Kinshasa i provinsen Nord Kivu. En lång period av mer eller mindre irreguljära stridigheter har nu exploderat i en öppen konflikt.
Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.
Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.
Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.
Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.
Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.
Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”
Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.
Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.
Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa
Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.
Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.
Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.
Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.
Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.
Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”
Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.
Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.
Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
