En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Israel måste sluta ljuga om Ship To Gaza!

När de första internerade personerna från Ship to Gaza-konvojen nu börjar släppas blir det också tydligt varför de fängslades och isolerades. Genom att tysta alla andra röster från en kontroversiell händelse kan den starkare parten kontrollera nyhetsflödet under de första kritiska timmarna. Har man dessutom tur så har då de största rubrikerna redan satts och andra beskrivningar av verkligheten hamnar i bästa fall inte på förstasidan.

Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.

Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.

När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.

Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".

Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.

Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?

De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.


Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

Israel fördriver palestinier på ockuperad mark

Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.

Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.

Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.

Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.

Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.

Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Andelen dödade civila palestinier är högre än 25%!

I det nu mer än tio dagar långa kriget mellan Israel och Hamas sägs det ofta i medierna att andelen dödade palestinier i Gaza är 25 procent. Hänvisning sker till olika uttalanden och initiala rapporter från olika FN-organ. Men denna andel civila dödade inkluderar enbart kvinnor och barn. Andelen civila dödade palestinier är i själva verket betydligt högre.

De rapporterade dödstalen bland palestinier rapporteras idag vara närmare 670 personer. Diakonias partnerorganisation Al Mezan Centre for Human Rights, i Gaza, rapporterar om minst 668 dödade, varav 123 barn och 44 kvinnor. Till detta kommer över 2500 skadade. Det är naturligtvis oerhört svårt att få exakta siffror i nuläget på grund av det kaotiska läget på sjukhus och hos myndigheterna. Helt klart är att antalet dödade är betydligt fler, delvis eftersom många döda fortfarande ligger begravda under sönderbombade byggnader.

När FN hänvisar till minst 25 procent dödade civila palestinier räknar de alltså enbart kvinnor och barn som civila. Det finns all anledning att tro att många män som också har dödats är civila. Dessutom har många polismän med civila funktioner även dödats, liksom anhängare till Hamas som inte deltar i striderna. Det rapporteras att enbart en handfull militanta palestinier som aktivt deltar i striderna har dödats.

Tyvärr används dessa siffror från FN av Israels officiella talespersoner för att påvisa hur försiktig den israeliska militären är med att undvika civila mål. Man hävdar att 25 procent är en rimlig siffra för kollateral skada. Israel hävdar dessutom att allt som är kopplat till Hamas är legitima militära mål, inklusive infrastrukturen runt Hamas och alla palestinier som direkt eller indirekt är en del av Hamas.

Det är oerhört viktigt att andelen civila dödade beräknas i enlighet med den internationella humanitära rättens principer. Det primära syftet med internationell humanitär rätt är att skydda dem som inte deltar i striderna. Distinktionsprincipen förbjuder alla stridsmedel och stridsmetoder som inte gör åtskillnad mellan de som deltar i fientligheterna och de som är skyddade civila personer. Det är troligt att många dödade palestinier inte kan anses som kombattanter och aktivt deltagande i striderna. Därför är andelen dödade civila palestinier betydligt högre är 25 procent.

Proportionalitetsprincipen innebär att även om det finns ett tydligt militärt mål så är det inte tillåtet att genomföra en attack om risken för skador på skyddade personer eller civil egendom är större än den förväntade militära fördelen. Det är mycket svårt att se den militära fördelen för Israel efter sina attacker, då raketbeskjutningar mot Israel fortsätter och stödet för Hamas verkar öka bland palestinier och i övriga arabvärlden. De förstörda civila egendomarna och det civila lidandet överstiger vida Israels militära fördelar.

Det kommer nog att dröja länge innan vi vet hela sanningen om vad som verkligen händer i Gaza just nu. Men det civila lidandet är onekligen enormt och antalet civila dödade är betydligt högre än hittills beräknat och rapporterat om i medierna.

Christoffer Sjöholm, regionchef, Diakonia i Mellanöstern

Jag vill ha en schysst tunnelbana!

De franska företagen Veolia och Alstom tjänar pengar på folkrättsbrott. De deltar i utbyggnaden av infrastruktur till de illegala bosättningarna på ockuperad mark i östra Jerusalem. De får gärna bygga och driva järnvägar inne i Israel, men den del av projektet som ligger inne på ockuperad mark strider mot folkrätten.

SL har ett stort ansvar när man nu upphandlar en ny operatör för Stockholms tunnelbana: Veolia är nämligen en av de företag som har lagt anbud på driften.

Självklart borde inte SL handla av en operatör som bryter mot folkrätten. Sverige deltar aktivt i fredsprocessen i Mellanöstern, Sverige betalar dessutom över 600 miljoner per år för att förbättra den humanitära situationen i det ockuperade palestinska territoriet. I båda fallen anses de illegala bosättningarna vara en av de största orsakerna till den humanitära krisen och ett hinder för fredprocessen.

Det verkar inte helt logiskt att svensk offentlig sektor ska köpa produkter från företag som Veolia och Alstom, som bestämt sig för att motverka den svenska utrikespolitiken och öka biståndsbehovet.

Men SL ska också ta hänsyn till oss kunder, det finns ju liksom inte flera alternativa tunnelbanor att åka med. Vi ska kunna kräva att man ställer extremt höga etiska krav på den som får förtroendet att sköta våra allmänna kommunikationer. Jag ser i mitt arbete vilka fruktansvärda konsekvenser det får när olika aktörer bryter mot folkrätten eller de mänskliga rättigheterna. Det kostar människors liv över hela världen. Jag vill inte se loggor från företag som struntar i dessa principer när jag kliver på vår kollektivtrafik.

Men det gäller inte bara mig. Stockholm har en befolkning från hela världen, många har hamnat här för att de flyr från just folkrättsbrott och människorättsbrott i sina hemländer. Hur kul är det för alla dem att kliva på ett tåg opererat av Veolia (eller tillverkat av Alstom)?

SL har en skyldighet mot oss som både kunder och som skattebetalare att ställa Veolia inför ett val, vill ni köra tunnelbana i Stockholm så är det dags att välja bort projekt som bryter mot folkrätt eller mänskliga rättigheter.

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare Konflikt och Rättvisa

http://nyhetskanalen.se/1.686681/2008/10/23/veolia_bygger_olaglig_jarnvag

Humanitär hjälp får inte ersätta politisk handling.

Mellanöstern-kvartetten, det vill säga EU, Ryssland, FN och USA, håller på att misslyckas utifrån sina egna mål. Det konstaterar Diakonia, Rädda Barnen, Christian Aid, Oxfam, Cafood med flera i en rapporten 'The Middle East Quartet: A Progress Report’ ( läs gärna mer på http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2663 )

Kvartetten inledde sitt arbete i samband med konferensen i Annapolis i november 2007, då gruppen lanserade sitt omfattande förslag för fred.
När kvartetten idag (25 November 2008) träffas i NewYork kan våra organisationer som jobbar på plats kan bara konstatera att den så kallade kvartetten varken skapat bättre förutsättningar för fred eller i någon större omfattning lyckats förbättra palestiniernas levnadsvillkor.
Under dagen idag har jag sett att rapporten citerats av nästan alla stora internationella media som CNN, BBC, Aljazeera, ABC m.fl och dessutom i ännu flera tidningar. Det är kul, men rapporten är verkligen ingen kul läsning.

Rapporten utgår från de mål som kvartetten själva ställde upp för sitt arbete och man kan konstatera att förutom några ökade anslag här och där så har utvecklingen stått stilla eller till och med förvärrats.
- Kvartetten har misslyckats med att stoppa Israels utbyggnad av bosättningar. Byggandet har i stället accelererat utan att de israeliska myndigheterna ställts till svars annat än genom uttalanden (hela 18 stycken, mycket snack lite verkstad..).
- Kvartetten har inte lyckats öka palestiniernas möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska vägspärrar och stängda vägar har ökat från 561 i november 2007 till 600 i augusti 2008.
- Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas har kvartetten inte lyckats lyfta blockaden av Gazaremsan. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är helt eller delvis beroende av bistånd från hjälporganisationer för att överleva. Fattigdomen ökar liksom desperationen.
- Begränsade framgångar har nåtts i stödet av reformeringen av den palestinska säkerhetstjänsten. (Läs gärna mer på http://www.alhaq.org/ där våra partners även varnar för det ökande interna palestinska våldet och brott mot de mänskliga rättigheterna.)

Vad betyder då detta?
För mig betyder det att fredssprocessen får allt mindre trovärdighet.
Och försvagas fredprocessen försvagas så fortsätter civilbefolkningen lidande på båda sidor. Israeler fortsätter leva med fruktan för våldsdåd, palestinierna får fortsätta leva med både våldsdåd, diskriminering och rättslöshet. Mark beslagtas, muren och vägspärrar inne på ockuperat område hindrar folk från att ta sig till arbete, skolor, sjukvård, släktingar. Man kan inte heller frakta, sälja eller exportera sina produkter och varor. Palestiniers ekonomi blir kvar i bidrag och biståndsberoende och får aldrig chans att växa på egna ben.

Det riskerar istället att stärka extremistgrupper som vill se Israel utplånas på den palestinska sidan, och de som vill fortsätta bosättningspolitik och ockupation på den israeliska sidan.


Vi kan se att kvartetten visserligen lyckats öka de humanitära anslagen, men det är ingen varaktig lösning.
Jag tror på bistånd som ett medel att förändra och förbättra, men det är omoraliskt att använda bistånd som substitut för politisk handling och reella påtryckningar på båda sidor.
I ord fördömer omvärlden ockupationen, men Sverige har inte ens avbrutit sitt militära samarbete med Israel.
Istället öser världssamfundet pengar över Fatahregimen trots att de inte lever upp till sina åtaganden, Israel struntar blankt i sina åtaganden också utan några som helst konsekvenser.

Men det är inte bara biståndsorganisationerna som tröttnar på dubbelmoralen. I våras mötte jag ilskna reaktioner inne i Gaza från folk som sa att de inte ville ha mer biståndspengar eller matpaket. – Om ni verkligen vill hjälpa oss så se till att era politiker tvingar Israel att låta våra fiskebåtar få komma ut på havet igen, och att vi får börja handla och exportera våra grönsaker och frukter...

Joakim Wohlfeil, policyofficer, Tema "Konflikt och Rättvisa"