Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

När Mellanösterndebatten går över gränsen

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: antisemitism och hatbudskap mot judar är inte stöd för palestinier. Islamofobi och hatbudskap mot araber är inte stöd för israeler.

På samma sätt måste man ta avstånd från dem som avsiktligt missbrukar och urvattnar begreppen antisemitism och islamofobi för att avfärda eller misstänkliggöra all slags kritik mot israelisk eller palestinsk politik.

Situationen ställer alltså höga krav på dem som deltar i debatten. Jag blir därför besviken över artikeln i Aftonbladet 090817 av fotografen och journalisten Donald Boström (Läs artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab ).

Donald Boström berättar om två viktiga och fullständigt avskyvärda historier som båda i och för sig förtjänar uppmärksamhet.

Den ena om hur israeliska armén under den första intifadan 1992 dödar unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater på ockuperat palestinskt territorium, och att det finns frågetecken kring vad som hände med de dödas kroppar.

Den andra historien handlar om den avskyvärda härvan kring organhandel om avslöjades i USA under sommaren, där fattiga människor i bland annat Israel sålt sina organ till rika amerikaner och där en av huvudmännen Levy Izhak Rosenbaum beskriver sig själv som en ”matchmaker”.

Boströms artikel väcker massor med berättigade frågor.
Vad hände egentligen med de dödade palestiniernas kroppar? Och inte minst kvarstår frågan varför Israels militär överhuvudtaget skickade tungt beväpnande soldater till byar inne på ockuperad mark för att döda stenkastade ungdomar.

På samma sätt väcker artikeln frågor om behovet att granska den internationella organhandeln, förebygga att kriminella intressen tar del i denna handel och inte minst förebygga utnyttjande av fattiga människor.

MEN, det skiljer nästan 20 år mellan historierna i artikeln. Och att Rosenbaum är en amerikansk judisk rabbin innebär på intet sätt att judarna i staten Israel har del i hans skuld. Avsaknaden av en konkret koppling mellan historierna skapar istället en obehaglig känsla av "guilt-by-association" som kopplar till historiska antisemitiska myter.

Det finns judar som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla judar skall anklagas.

Det finns muslimer som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla muslimer skall anklagas.

Det finns kristna som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla kristna skall anklagas.

Den artikel som egentligen ställer viktiga frågor lämnar mig nu istället med en känsla av besvikelse.

• Besviken för att artikeln inte ledde oss närmare svaren på vad som hände med de dödade palestinierna 1992, och varför de överhuvudtaget dödades.
• Besviken för att jag inte tror artikeln för kampen mot kriminell organhandel och utnyttjandet av fattiga människor framåt.
• Besviken för jag tror att artikeln kommer att utnyttjas av dem avfärdar all kritik mot israelisk eller palestinskt politik som antisemitism eller islamofobi.
• Besviken för jag tror artikeln kommer att utnyttjas av dem som sprider hatbudskap och antisemitiska myter

Joakim Wohlfeil
Policy officer Conflict and Justice, Diakonia
fd. Generalsekreterare Ungdom mot rasism / AllaOlikaAllaLika

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia