Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft. Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.
Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.
Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.
Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.
Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?
Joakim Wohlfeil, Diakonia
