De där människorna som saknar röst i den svenska politiken, men som påverkas av den…

Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.

Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.

Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.

Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.

Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.

Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.

Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.

Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…

Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan

Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.

Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.

Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.

Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.

Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.

Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.

Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.

Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.

OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.

Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

På väg mot nutiden

Jag sitter på ett tåg på väg till en helg med Diakonias aktivister, unga som engagerat sig ideellt för att skapa en bättre värld. Jag vet att det kommer att bli spännande diskussioner, nya roliga idéer om aktiviteter och väldigt roligt. Men det kommer också bli samtal om makt, ungas inflytande och vilken roll unga har för Diakonia.

Ofta säger äldre att unga är framtiden. Jag håller inte med. Unga är inte framtiden – unga är nu. Och det har aldrig funnits fler unga än idag. Mer än 1,2 miljarder, nästan var femte människa på jorden, är mellan 15 och 25 år. Och de lever nu.

Ungdomstiden är ingen ”vänthall” där man befinner sig i väntan på vuxenlivet och där man får acceptera sämre villkor. Unga har precis samma rättigheter som alla andra. Därför är det lika viktigt att unga får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda som att vuxna och barn får det. Så ser det inte ut idag. Av världens unga befolkning bor hela 86 % i utvecklingsländer. Hälften av världens unga, runt 600 miljoner, lever i fattigdom. Förutom att de inte har tillgång till sina basala rättigheter, lider många även av dåliga skolor, arbetslöshet, diskriminering, brist på jämställdhet, brist på information med mera.

Det är tydligt att unga idag är fast beslutna att bidra till världens utveckling. De studerar och arbetar, engagerar sig i gamla organisationer och nya rörelser, visar vägen inom livsstilsfrågor, störtar diktaturer och protesterar mot orättvisa lagar. För oss som arbetar för en bättre värld ger den stora unga generationen hopp.

Unga måste vara med och designa utvecklingen. När unga får makt och inflytande frigörs engagemang och kreativitet som leder till imponerande resultat. Nu måste unga ges plats i styrelserummen också. Och de ska ha reellt inflytande. Unga ska vara med och formulera agendan för nationella utvecklingsstrategier, internationella organisationer och biståndsaktörer. Och unga ska få påverka formerna för arbete inom organisationer, myndigheter och företag och införa nya metoder att arbeta. Tänk vilka spännande organisationer, partier och företag vi skulle få!

Diakonia och våra samarbetsorganisationer behöver unga för att skapa utveckling och förändra världen. Din organisation, arbetsplats eller kyrka behöver unga för att skapa en spännande ”nutid” och ge förutsättningar för en bättre framtid. Låt oss inte missa den möjligheten!

Statistik och fakta har hämtats från United Nations Population Fund, unfpa.org samt World Youth Report 2007, un.org/youth.

Vill du läsa mer om unga som skapar en bättre värld – se Diakonias tidning Dela med. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=359

Vill du veta mer om att arbeta med ett ungdomsperspektiv och få praktiska metodtips – kolla i den nya boken ”Minska fattigdomen med ungas inflytande” www.forumsyd.org.

Stödet till demokratikämpar är inte egenintresse

Snart kommer regeringens beslut om landkoncentrationen och hur man vill effektivisera det svenska biståndet. Vi ser fram emot dessa beslut med stor förväntan. Samtidigt som vi förväntar oss en fortsatt diskussion om hur stödet till demokrati och MR-insatser i de länder vi fasar ut ur ska säkerställas utifrån Politik för Global Utvecklings målsättningar om fattigdomsbekämpning och demokrati och mänskliga rättigheter.

I väntan på dessa beslut har det i sommar förts en debatt om biståndets ineffektivitet och från vissa debattörer till och med förslag om att lägga ner biståndet helt. Debatten har präglats av okunnighet, svepande generaliseringar och i vissa fall direkta kränkningar.

Som när Anders Isaksson skriver på DN:s ledarsida att stödet till Zimbabwes civila samhälle egentligen bara är en förevändning för svenska organisationer att tala i eget intresse. Ett uttalande som kränker de advokater, jurister och representanter från det civila samhällets organisationer som dagligen bokstavligen ger sina liv för att åstadkomma en förändring i Zimbabwe. Människor som arresteras, torteras och i vissa fall avrättas på grund av sitt mod att vilja förändring.

Diakonias arbete är ett stöd i den dagliga kampen för människors rätt att leva under värdiga förhållanden. Att stödja de krafter som vill förändring utifrån demokratins grunder och som är beredda att försvara de mänskliga rättigheterna är enligt Isakssons argumentation bara egenintresse!

I ett land som Zimbabwe handlar Sveriges bistånd inte om att stödja den sittande regimen. Jag satt i Sidas styrelse 2000 när man som första land beslöt att fasa ut det bilaterala biståndet på grund av den politiska utvecklingen. Men ett fortsatt stöd till civila samhället och oppositionen var en självklarhet.

Isaksson bör vara försiktig med att hävda att växling av pengar stöder den sittande regimen eftersom han kanske inte har hela bilden. En fråga som inte Isaksson berör är hur svenska företags ökade handel bidrar till att stärka regimen? Mellan 2005 – 2006 ökade handeln med svenska företag med 49 procent.

Att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna är en del av den svenska utrikespolitiken och utvecklingssamarbetet i samverkan med vår diplomati är ett av de mest verkningsfulla instrumenten vi har för att stödja utsatta människor i ett land som Zimbabwe. Ett avbrutet internationellt bistånd till Zimbabwes folk skulle lämna ett antal aktörer som i dag djärvt vågar höja sin röst utan stöd. Robert Mugabe skulle sannolikt bara välkomna det eller rycka på axlarna.

Vi hoppas och tror att regeringens förslag om landkoncentration ska innehålla förslag på hur Sverige ska kunna ge ett fortsatt stöd till aktörer som verkar för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter, även om vi fasar ut regering-till-regeringssamarbetet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, landkoncentration, Politik för Global Utveckling, Zimbabwe

Förenkla inte diskussionen om biståndet!

Den 12 maj skriver Bengt Nilsson på Expressens debattsida att Sida:s bistånd förstör för Afrikas fattiga. Argumentationen är att Sida:s bistånd stärker korrupta regimer och som en följd av detta får vi ta emot mer flyktingar som belastar vår statsbudget.

Det vore väl underbart om det fanns så enkla, tydliga samband och förklaringar som Bengt Nilsson antyder. Snabba problemförklaringar – snabba svar. Tyvärr leder den typen av diskussioner bara till missförstånd och misstroenden. Bengt Nilsson missar det mål som jag hoppas att han delar med mig. Att bygga en bättre värld.

Jag har i mina inlägg försökt lyfta demokratins förutsättningar utifrån ett internationellt perspektiv med vikten av människors delaktighet i samhällsbyggandet, möjligheten att utkräva politiskt ansvar och deltagandet i framtagandet av alternativa långsiktiga utvecklingsmodeller.

För det första: om man vill förklara biståndets konsekvenser med den förklaring som Bengt Nilsson ger bortser man från Europas och USA:s exploatering av denna kontinent under århundraden. Vem har korrumperat Afrikas ledare i rovdriften på alla de rikedomar Afrika har i form av råvaror?

Under mina sex år i Kongo i början av åttiotalet fick jag förmånen att samtala om situationen i landet med USA:s ambassadör under några minuter i samband med ett cocktailparty. Det han sa med ett glas i handen var: ”Jag har skrivit hem till min regering att nu kan vi inte stödja denna korrupta regering längre utan att vår egen moral kommer att urholkas och sammanblandas med Mobutu regimens korrupta intressen och sönderfall av etik”.

Stödet fortsatte under flera årtionden och pågår förmodligen än idag på grund av politiska och framför allt ekonomiska intressen. Oljan, diamanterna, kopparn, kobolten och alla de unika metaller som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner finns i Afrika. Granska Frankrikes ELF:s intressen, mobilföretagens intressen, gruvindustrins intressen, d v s Europas och USA:s fortsatta exploatering av kontinenten.

Då sticker det i ögonen när man läser Bengt Nilssons artikel att Sidas bistånd leder till korruption. Vidga perspektiven: Sidas stöd till utbildning, hälsa, freds- och demokratiinsatser etc är ett försök till att återbetala den skuld vi har till denna kontinent.

Dessutom finns det mängder av rapporter från Världsbanken, UNDP och andra internationella organ som jag håller högre i trovärdighet och kunskap än Bengt Nilsson, som visar på biståndets resultat och effektivitet.

För det andra: en konstruktiv diskussion måste ta fasta på vad svenskt modernt bistånd handlar om idag.

En svensk profilfråga i utvecklingssamarbetet är demokrati och mänskliga rättigheter, ett arbete som grundar sig på den av Sveriges riksdag fastslagna ”Politik för global utveckling”.

Svenska folkrörelser arbetar idag med att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Genom folkbildning, organisering av människor och kapacitetsutveckling av lokala organisationer bidrar detta arbete till:

• att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption
• att säkerställa att ett juridiska reformarbete sker i landet i enlighet med internationell standard och internationella avtal
• att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten
• att initiera debatter och framtagande av alternativa utvecklingsmodeller i syfte att påverka politiken på lokal, nationell och internationell nivå

Vi har mängder av exempel på hur detta arbete varit framgångsrikt som till exempel framtagandet av en lagstiftning om kvinnors rättigheter i Mocambique, utbildningsinsatser inför förra årets val i Kongo-Kinshasa (landets första demokratiska val på över 40 år!), ökat kvinnligt valdeltagande i Zambia etc.

Det är ett helt annat arbete än det Bengt Nilsson försöker måla upp.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, Expressen, Kongo, mänskliga rättigheter, Politik för Global Utveckling

Stoppa biståndet till Sverige!

Urholkningen av biståndet fortsätter. Nu har regeringen beslutat att använda 700 miljoner kronor från biståndet för att täcka kostnader för det ökande antalet irakflyktingar som kommer till Sverige. Av dessa 700 miljoner har Sida fått i uppdrag att bidra med 360 miljoner. Sida har naturligtvis inga pengar som ligger och ”skvalpar” i väntan på att användas, utan måste göra nedskärningar i befintlig verksamhets- och budgetplanering.

Vi vet att det innebär att Sida tvingas riva upp planerad verksamhet. ”Inget område är fredat”, säger Sida.

Precis den ryckighet i biståndsverksamheten som både Diakonia och representanter från centern, folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna kritiserade den förra socialdemokratiska regeringen för i dess hantering av biståndet under utgiftstaket. Nu gör den nya alliansregeringen samma sak.

OECD-ländernas regeringar stod bakom beslutet år 2000 i FN om att arbeta för att halvera fattigdomen till år 2015. Detta mål har gång på gång förnyats i internationella regeringskonferenser och inom ramen för FN:s framtida vision om en bättre värld. Vid dessa tillfällen har åtagandet bland annat varit att arbeta för skuldavskrivningar, skapa förutsättningar för en fri och rättvis handel och ett ökat bistånd som är tydligt riktat mot fattigdomsbekämpningen.

Regeringen har också i både FN och i EU:s ministerråd åtagit sig att inte finansiera skuldavskrivningar från biståndet och därmed minska biståndet.

Hur ska vi nå de dessa mål om regeringarna inklusive den svenska regeringen inte orkar med att fullfölja de stora visionerna man formulerar och är överens om när man samlas inom OECD och FN?

Praktisk budgetpolitik i Sverige handlar uppenbarligen om att retoriskt tala om ansvaret och omsorgen för de svaga och marginaliserade, men under förutsättning att vi först kan täcka våra egna kostnader och se till att budgeten håller för alla skattenedskärningar. Det finns en brytpunkt då trovärdigheten är i fara.

Vi i Diakonia har alltid drivit att varje politikområde måste bära sina egna kostnader om vi menar allvar med globaliseringens utmaningar och Politik för Global Utvecklings intentioner.

Det är kanske tid att starta en folkrörelsekampanj – Stoppa biståndet till Sverige!

I helgen fortsatte Diakonias vårkampanj med nedslag i Linköping under temat ”Var går gränsen”? Inspirerande! Mellan två till tre hundra personer var samlade lördag och söndag till seminarier, konsert och gudstjänst. ”Var går gränser” handlar om konflikten mellan Israel/Palestina. Muren som byggs mellan folk skapar bara mer hat och oförsonlighet. Men vi blir fler och fler nationellt såväl som internationellt som vill riva murar och bygga förtroenden som en väg till fred och säkerhet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Israel/Palestina, Politik för Global Utveckling