Debatten om biståndet fortsätter. Det finns ofta en stor portion okunskap i den kampanj som nu pågår mot biståndet som berör mig illa. Som nu senast på Expressens ledarsida igår där Anna Dahlberg påstår att ”det inte är behoven” som styr biståndet.
Jag skulle vilja ta biståndskritikerna med på en resa då de får träffa de människor vi arbetar med. Ge mig två veckor av din tid, Anna Dahlberg, och jag ska visa dig den verklighet som en femtedel av världens befolkning lever under. Extrem fattigdom där människor dagligen kämpar för mat och rent vatten, politiskt förtryck där man inte kan lita på sin granne, flyktingsituationer där man lämnat allt man har, barn som utnyttjas i prostitution, tillverkning under vidriga omständigheter eller lever på gatan, hiv/aids som skapar ekonomiska, sociala och personliga tragedier.
Behoven är enorma – och biståndet bidrar till förändring!
Argumentationen i den kampanj som nu pågår kan i vissa stycken liknas vid den Ny Demokrati använde i flyktingfrågan inför valet 1991. ”Äntligen någon som vågar ställa de svåra frågorna och lyfta på alla stenar”, sade några. Liknande svepande formuleringar om hur dåligt allt är, och alla feta checkar som betalas ut, används nu för att argumenterar för att avskaffa biståndet. Var finns kunskapen och referenserna till fakta och egna erfarenheter?
Vi har under de senaste tio åren fört en seriös debatt i Sverige, internationellt, inom EU, Världsbanken och FN om strukturerna bakom fattigdomen och vilka åtgärder som behövs för förändring. Debatten har också handlat om hur biståndet kan fungera mer effektivt.
Nu poppar det upp allehanda tyckare i en uppenbarligen organiserad kampanj med förenklingar och schabloner. Det är ett snudd på föraktfullt förhållningssätt mot alla de människor som brinner av engagemang, har erfarenhet och kompetens inom folkrörelserna, kyrkorna, politiska partier, UD, Sida och i forskarvärlden.
Svenskt bistånd är byggt i samförstånd och på en gemensam värdegrund mellan olika partier och med en bred folklig förankring genom folkrörelser som till exempel kyrkorna, Röda Korset, fackföreningsrörelsen, Rädda Barnen samt kompetenta tjänstemän på UD och Sida. Byggt på folkbildning, engagemang, utvärderingar, deltagande i internationella fora på alla nivåer och med ständiga debatter om effektivitet utifrån behov och målsättningar. En ständigt lärande process.
Resultatet är ett svenskt bistånd som skapat respekt internationellt och möjliggjort för Sverige att ta många andra politiska initiativ internationellt och öppnat dörrar för svenskt näringsliv.
Modernt svenskt bistånd handlar huvudsakligen om att människor ska få makt över sina egna liv, sin samhällsutveckling och kunna utkräva politiskt ansvar från de ledare man valt. Eller stöd till människor som lever under totalitära system för att kämpa för förändring, frihet och demokrati.
I Paraguay stödjer Diakonia en folkrörelsekampanj för att mer offentliga medel ska gå till den sociala sektorn och mindre till militären. Kampanjen har lett till att landets militära utgifter sedan 1990 skurits ner från 12,5 procent till 3,5 procent av statsbudgeten, vilket inneburit att väsentligt mer offentliga medel idag satsas på hälsa och omsorg – en utveckling som gynnat de fattigaste.
Vill du läsa om fler exempel på resultat av Diakonias arbete gå in på vår hemsida: http://www.diakonia.se/
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Expressen, fattigdomsbekämpning, Paraguay
fredag 29 juni 2007
fredag 8 juni 2007
Enfaldig argumentation om biståndet
Det pågår en märklig debatt om biståndets effektivitet. Dagens Nyheters ledarsida har vid ett flertal tillfällen gjort utfall om hur misslyckat biståndet är och att det nu är dags att montera ner det. Bengt Nilsson har i Expressen och nu senast i Svenska Dagbladet fått utrymme att driva samma budskap.
Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.
Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.
Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.
Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.
Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.
Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.
Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.
Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.
Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:
Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.
Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.
Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.
Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.
Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.
Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.
Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.
Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.
Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:
- Europas och USA:s handelsrestriktioner på områden som den fattiga världen är konkurrenskraftiga på som t ex jordbruk och textil.
- Illegitima skulder
Jag arbetade sex år i Kongo-Kinshasa i början av åttiotalet. Vi alla, vanliga medborgare i Kongo och biståndsarbetare, insåg med vrede att en av världens mest korrupta ledare ”glatt” förhandlade med Världsbanken och stora internationella företag om lån, nya investeringar inklusive ABB etc. Det fanns då ingen ovisshet om att detta var en korrupt ledare och diktator. Pengarna är idag borta och Mobutu död. Hans familj har stora rikedomar och egendomar världen över.
Företagen får kompensation för sina risktaganden bland annat via den svenska biståndsbudgeten. Världsbanken driver in sina skulder. Men kvar finns det fattiga - i århundraden exploaterade folket i Kongo - som ska betala alla skulderna.
Det är naturligtvis biståndets fel – eller hur Bengt Nilsson?
- Korruption
Bengt Nilsson talar om korruption. Detta är en viktig fråga. Men gå till korruptionens källa!
Hur ser korruptionen ut i samband med alla vapenaffärer? Vi har t ex vid ett flertal tillfällen försökt utreda vad som hänt i samband med Jasförsäljning till Sydafrika, men inte lyckats på grund av stängda dörrar och hemliga dokument.
Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker Bengt Nilssons argumentation i sitt tal på Utrikespolitiska Institutet här om dagen när hon inleder med att säga att det nu har blivit legitimt att ifrågasätta biståndet och dess effektivitet. Lever hon i en annan värld? Biståndets effektivitet har diskuterats i relation till andra politikområden det senaste årtiondet i FN, IMF, WB, DAC, Sveriges Riksdag och inom det civila samhället. Vi kan skicka hundratals rapporter till den som är intresserad.
Svenskt bistånd har bidragit till utbildning, hälsoinsatser, demokratistöd, arbete för de mänskliga rättigheterna. Det sker alltid misstag i all form av verksamhet. Det sker inom biståndet, offentlig sektor, privata näringslivet, militära insatser etc. Men generalisera inte på det sätt som nu sker i debatten beträffande det svenska biståndet.
Presentera konkreta exempel på biståndets misslyckande så får vi en saklig diskussion.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Gunilla Carlsson, handelspolitik, illegitima skulder, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Bengt Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
