Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.
Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?
Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.
I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.
Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.
Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.
Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.
Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.
Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.
I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.
Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.
Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."
Skärpning!
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia
Visar inlägg med etikett Gunilla Carlsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gunilla Carlsson. Visa alla inlägg
söndag 7 november 2010
onsdag 24 mars 2010
De där människorna som saknar röst i den svenska politiken, men som påverkas av den…
Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.
Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.
Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.
Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.
Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.
Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.
Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.
Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…
Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.
Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.
Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.
Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.
Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.
Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.
Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…
fredag 12 februari 2010
Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan
Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
onsdag 25 mars 2009
Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa
Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.
Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.
I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.
Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.
Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.
- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.
Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.
Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.
Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.
Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.
Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo
fredag 8 juni 2007
Enfaldig argumentation om biståndet
Det pågår en märklig debatt om biståndets effektivitet. Dagens Nyheters ledarsida har vid ett flertal tillfällen gjort utfall om hur misslyckat biståndet är och att det nu är dags att montera ner det. Bengt Nilsson har i Expressen och nu senast i Svenska Dagbladet fått utrymme att driva samma budskap.
Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.
Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.
Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.
Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.
Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.
Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.
Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.
Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.
Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:
Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.
Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.
Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.
Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.
Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.
Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.
Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.
Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.
Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:
- Europas och USA:s handelsrestriktioner på områden som den fattiga världen är konkurrenskraftiga på som t ex jordbruk och textil.
- Illegitima skulder
Jag arbetade sex år i Kongo-Kinshasa i början av åttiotalet. Vi alla, vanliga medborgare i Kongo och biståndsarbetare, insåg med vrede att en av världens mest korrupta ledare ”glatt” förhandlade med Världsbanken och stora internationella företag om lån, nya investeringar inklusive ABB etc. Det fanns då ingen ovisshet om att detta var en korrupt ledare och diktator. Pengarna är idag borta och Mobutu död. Hans familj har stora rikedomar och egendomar världen över.
Företagen får kompensation för sina risktaganden bland annat via den svenska biståndsbudgeten. Världsbanken driver in sina skulder. Men kvar finns det fattiga - i århundraden exploaterade folket i Kongo - som ska betala alla skulderna.
Det är naturligtvis biståndets fel – eller hur Bengt Nilsson?
- Korruption
Bengt Nilsson talar om korruption. Detta är en viktig fråga. Men gå till korruptionens källa!
Hur ser korruptionen ut i samband med alla vapenaffärer? Vi har t ex vid ett flertal tillfällen försökt utreda vad som hänt i samband med Jasförsäljning till Sydafrika, men inte lyckats på grund av stängda dörrar och hemliga dokument.
Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker Bengt Nilssons argumentation i sitt tal på Utrikespolitiska Institutet här om dagen när hon inleder med att säga att det nu har blivit legitimt att ifrågasätta biståndet och dess effektivitet. Lever hon i en annan värld? Biståndets effektivitet har diskuterats i relation till andra politikområden det senaste årtiondet i FN, IMF, WB, DAC, Sveriges Riksdag och inom det civila samhället. Vi kan skicka hundratals rapporter till den som är intresserad.
Svenskt bistånd har bidragit till utbildning, hälsoinsatser, demokratistöd, arbete för de mänskliga rättigheterna. Det sker alltid misstag i all form av verksamhet. Det sker inom biståndet, offentlig sektor, privata näringslivet, militära insatser etc. Men generalisera inte på det sätt som nu sker i debatten beträffande det svenska biståndet.
Presentera konkreta exempel på biståndets misslyckande så får vi en saklig diskussion.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Gunilla Carlsson, handelspolitik, illegitima skulder, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Bengt Nilsson
torsdag 24 maj 2007
Biståndsministerns engagemang i Mellanöstern inger hopp!
I dagarna besöker biståndsminister Gunilla Carlsson Israel och Palestina. Vi välkomnar och gläds åt hennes tydlighet i att Sverige ska vara en aktör i fredsarbetet i området.
Ännu viktigare är att hon är tydlig på vad som måste vara förutsättningarna för att en fredsprocess ska komma till stånd, något vi längtat efter från svenska regeringar de senaste åren:
Gunilla Carlsson ska veta att hon har ett stort stöd för sin hållning och politik bland Diakonias engagerade människor i lokala församlingar. ”Var går gränsen” var temat för årets vårkampanj då vi uppmärksammade israelernas byggande av muren på framför allt palestinska områden.
Men framför allt vill vi ställa frågan: var går gränsen för mänskligt lidande? Responsens och viljan att vara med att bidra till försoning och fred på rättfärdiga och sakliga grunder är stor.
Engagemang skapar hopp om en bättre värld.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: biståndspolitik, Gunilla Carlsson, Israel/Palestina, Mellanöstern
Ännu viktigare är att hon är tydlig på vad som måste vara förutsättningarna för att en fredsprocess ska komma till stånd, något vi längtat efter från svenska regeringar de senaste åren:
- En tvåstatslösning med internationellt erkända gränser, sammanhängande territorium och en livskraftig ekonomi.
- Stopp för bosättningarna och byggandet av en ”separationsbarriär”. (Vi kallar det muren.)
- Förbättrad humanitär situation på de ockuperade områdena genom ekonomiskt stöd och att garantera humanitära organisationers tillträde till ockuperade områden.
- Att rörelsefrihet för palestinierna garanteras och att tull och momsmedel utbetalas till den palestinska myndigheten som idag konfiskerats av Israel.
- Krafttag mot korruptionen och reformering av den palestinska myndigheten.
- Samtal med svenska folkrörelser om stöd till demokratibyggande och arbetet för att respekten för den internationella och humanitära rätten ska respekteras av bägge parter.
Gunilla Carlsson ska veta att hon har ett stort stöd för sin hållning och politik bland Diakonias engagerade människor i lokala församlingar. ”Var går gränsen” var temat för årets vårkampanj då vi uppmärksammade israelernas byggande av muren på framför allt palestinska områden.
Men framför allt vill vi ställa frågan: var går gränsen för mänskligt lidande? Responsens och viljan att vara med att bidra till försoning och fred på rättfärdiga och sakliga grunder är stor.
Engagemang skapar hopp om en bättre värld.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: biståndspolitik, Gunilla Carlsson, Israel/Palestina, Mellanöstern
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
