Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Förändra vär(l)den i valet

Det är snart val. Vi på Diakonia vill utmana partierna i olika sakfrågor. Målet är att förbättra Sveriges politik gentemot fattiga länder.

De beslut som fattas eller inte fattas i rika länder som Sverige påverkar fattiga och utsatta människors situation i utvecklingsländerna. Översvämningarna i Pakistan, torkan i Ryssland eller köldchocken i Latinamerika denna sommar kanske inte vetenskapligt kan kopplas till klimatförändringarna, men det är precis de extrema väderförändringar som forskare har varnat för. I april presenterade vi på Diakonia våra prioriterade frågor till partierna och partiledarna i form av en enkät där vi beskrev hur vi vill förbättra politiken och ställde ett antal frågor.

Biståndet: Det talas mycket om hur bistånd hamnar fel i fattiga länder. Varje krona som försvinner i korruption är stöld från de fattiga, säger ansvarige ministern. Men bistånd avsett för fattiga människor i fattiga länder stannar i allt högre grad i Sverige. Exempel på detta är avskrivningar av företagsskulder, migrationskostnader i Sverige, finansiering av UD och ambassader i industriländer - bistånd som inte kan utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp för biståndet. Det handlar om miljarder kronor som försvinner på detta sätt varje år. Tycker de svenska riksdagspartierna att detta är ok? Eller skall allt bistånd kunna utvärderas gentemot biståndets mål?

Klimaträttvisa: Hur ska Sverige finansiera de löften vi gett i klimatförhandlingarna? Industriländerna har lovat att finansiera fattiga ländernas kostnader för klimatförändringarna utanför det ordinarie biståndet. Är de svenska partierna och partiledarna redo att leva upp till det löftet?

Kapitalflykt: Utvecklingspolitiken handlar också om den kapitalflykt som sker från fattiga länder i form av skatteflykt. Utflödet av kapital är uppemot tio gånger större inflödet av bistånd till fattiga länder. Sverige och andra rika länder kan fatta beslut som hindrar detta. Vad tycker partierna att Sverige bör göra?

Politik för Global Utveckling: Riksdagen har beslutat att alla Sveriges politikområden ska sträva efter att bidra till global utveckling. Det ska vara en sammanhållen politik och målkonflikterna mellan olika delar av politiken ska uppmärksam¬mas och åtgärdas. Detta är innebörden av Politik för Global utveckling, PGU. Rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken. Det är en god intention, men krafttag krävs för att det ska ske i praktiken. Vi frågade partiledarna om de var beredda att ta konkreta initiativ för införande av krav på konsekvensanalyser enligt PGU:s perspektiv, samt införa ett oberoende utvärderingsorgan av PGU.

Diakonia tar inte ställning i valet. Däremot har vi frågor som vi prioriterar. Snart kommer vi att redovisa resultatet av vår partiledarenkät. Håll utkik på vår webbplats! Du själv kanske kan få vägledning i ditt val av att veta hur partierna svarat på våra frågor. Men det är ditt val…

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt på Diakonia

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Biståndskritikerna har rätt. Vi talar för mycket om procenten. Om biståndets nivåer och pengar och för lite om innehållet

Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.

Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.

Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?

Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.

Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.

• Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
• Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
• Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
• Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.

Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.

Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.

Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.

Nedskärningar i biståndet slår hårt mot de fattiga

Tidigare under sommaren aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som skulle beröras var då inte offentligt, men mycket pekade på att folkrörelsebiståndet skulle drabbas. Idag berättade Sida i Dagens Eko att alla svenska folkrörelser bör räkna med omkring 15 procents nedskärningar av sitt bistånd. Detta trots att den ekonomiska krisen slår hårdast mot världens fattiga.

Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.

Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.

Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?

Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.

Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.

Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?

----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats

Det krävs mer än militära lösningar i östra Kongo!

Den internationella pressen på Rwanda verkar ha gett vissa positiva resultat. Både Sverige och Holland fryste i december biståndet till Rwanda och krävde att man måste sluta att stödja rebellerna i östra Kongo. Läs Diakonias pressmeddelande från den 16 december 2008 med krav på frysning av det bilaterala biståndet till Rwanda.

Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.

Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.

Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.

Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.

Hallå manliga kollegor, vänner och partner! Var är ni?

Jag har nyss kommit hem från ett globalt Diakoniamöte om hiv/aids med genusperspektiv i Maputo, Moçambique. En av de största drivande krafterna i hiv-spridningen är ojämlikhet och brist på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati - främst för kvinnor. Diskussionerna svallade om vilka manliga respektive kvinnliga egenskaper/karakteristiska som drev på epidemin eller hade förebyggande effekter på spridningen. Vi ser en feminiseringen av hiv-epidemin - antalet kvinnor och flickor som drabbas ökar i förhållande till män.

Det finns många faktabaserade exempel på detta. t.ex. En gift kvinna i södra Afrika löper störst risk att bli smittad av hiv. Det traditionella förebyggande arbetet har ofta byggt på ABC-metoden, där A står för Abstinence (avhållsamhet), B för Be faithful (var trogen) och C för Condoms (kondom). Detta är ett typiskt enkönat perspektiv eftersom kvinnor inte fullt ut kan bestämma vare sig över sin kropp och sexualitet, när och om de vill ha sex och huruvida det ska ske med eller utan kondom. Särskilt inte om de är gifta. Det är större risk för en gift kvinna att bli smittad än en ogift, eftersom män ofta har utomäktenskapliga förbindelser och valet att använda kondom helt kontrolleras av männen.

Jag har arbetat av och till sedan slutet av 1980-talet med hiv och aids och har alltid inkluderat ett jämställdhetsperspektiv. Människor dör, familjer och samhällen sätts i konkurs. Vilka har engagerat sig i dessa frågor? Jo, nästan uteslutande kvinnor. På alla möten och i alla nätverk samlas kompetenta engagerade kvinnor och vi ropar samfällt efter männens perspektiv och kunskap för att bekämpa den här sociala och ekonomiska katastrofen.

Kvinnor utgör 51 procent av jordens befolkning och utför 66 procent av allt arbete, men får endast 10 procent av inkomsterna och äger bara 1 procent av egendomarna. Var är rättvisan i detta??? Den ekonomiska makten ligger helt utanför kvinnors möjligheter vilket är avgörande när det gäller tillgång till mänskliga rättigheter och likvärdigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Och var tas resurs- och finansiella prioriteringsbeslut - och av vem/vilka? Inte där kvinnor är i majoritet eller ens i närheten av jämlik representation.

Jag var på möte på UD i torsdags förra veckan. Det gällde resolution 1325 (FN:s säkerhetsresolution som skall bevaka att kvinnor skall vara med i beslutande organ på alla nivåer, i konflikt, fredsförhandlingar , post-konflikt etc) samt nya resolutionen 1820 (mot sexuellt våld i krig/konflikt). Regeringens handlingsplan skall revideras och folkrörelser var inbjudna att bidra med förslag. Enbart kvinnor på plats. Mycket kompetenta, erfarna och outtröttliga efter många års kamp. Samtidigt ska inom kort fyra politiska ledare utses i EU, men inte en enda kandidat är kvinna! Bland 250 miljoner kvinnor i medlemsländerna har ingen tillräckligt kompetent hittats/utsetts!!! FN har kommit längre än EU vad det gäller kvinnlig representation.

Listan är lång när det gäller exempel på bristande demokrati och mänskliga rättigheter för kvinnor.

Vad är genus? Det betyder kön. Vad är jämställdhetsarbete? Den allmänna uppfattningen och där vi sätter in resurser är i arbetet för att ge kvinnor rättvisa och delaktighet i beslutsfattande processer på alla nivåer både i arbetsliv och privat. Självklart ska vi fortsätta med det. Men jämställdhet är inte en enkönad process. Det finns en andra hälft i detta - männen och deras rätt och ansvar att delta med manliga perspektiv i jämställdhetsarbetet.

Så, ni män - ta er plats i detta demokrati- och rättighetsarbete. För det är ju det som det i grunden handlar om: demokrati och mänskliga rättigheter.

I Beijing och diskuterar ansvarsfull långivning

Jag befinner mig i Beijing tillsammans med 500 andra representanter för folkrörelser på Asia Europe People’s Forum (AEPF), som äger rum inför att regeringarna i Europa och Asien träffas inom det officiella samarbetsorganet ASEM.

Tema för konferensen är:

• Fred och säkerhet


• Hållbar utveckling och ekologisk rättvisa


• Deltagande demokrati och mänskliga rättigheter

Över 200 kinesiska organisationer deltar och det är intressant att utbyta idéer om t ex demokratiutveckling i Burma, klimatutmaningen, matsäkerhet och det civila samhällets roll i våra respektive länder.

Den pågående finansiella krisen löper som en röd tråd genom samtalen, och två kvällar i rad har vi spontant samlats för att diskutera hur folkrörelser i Asien och Europa ser på krisen och vilka lösningar som krävs.

Jag är inbjuden som talare för att presentera ett arbete som vi gjort inom ramen för Eurodad (European Network on Debt and Development), där Diakonia är medlem och jag är ordförande: Eurodad Charter for Responsible Financing.

”Chartern” är ett allomfattande förslag på vad som bör ingå i lånekontrakt mellan långivare och utvecklingsländer för att långivning/låntagning ska bli mer ansvarsfull än vad nuvarande ramverk fastslår. Det består av fem olika sektioner och innehåller bland annat principer för:

• att säkra respekt för mänskliga rättigheter och miljö


• öka öppenheten och det parlamentariska deltagandet


• skydd mot ockerräntor och så kallade ”gamfonder”


• ett förslag på en oberoende mekanism för att hantera situationer då betalningsproblem eller dispyter uppstår.

Diskussionen om ansvarsfull långivning är och har varit mycket livlig internationellt det senaste året. En drivkraft är ökad långivning från så kallade nya långivare, främst Kina som på gott och ont lånar ut stora summor till Afrika, men även Indien, Brasilien etc. Efter omfattande skuldavskrivningar är traditionella långivare måna om att undvika att nya ohållbara skulder byggs upp. Samtidigt behövs stora satsningar i infrastruktur etc, som kinesiska lån möjliggör i Afrika (mer om detta i Diakonias/Eurodads rapport om Kinas roll i Afrika).

Debatten är viktig. Men det finns också en hel del hyckleri där länder i väst pekat finger åt Kina när de själva inte lever upp till kriterier för att säkra att lån verkligen bidrar till rättvis och hållbar utveckling. Ej heller har de erkänt ansvar för tidigare långivning till diktatorer och destruktiva projekt, så kallade illegitima skulder.

Andra reaktioner har varit att ”vi måste sänka våra standards för att konkurrera med Kina”. Med andra ord behövs det verkligen en konstruktiv diskussion mellan traditionella långivare och Kina samt andra så kallade nya långivare, om gemensamma principer. Detta är inte omöjligt och steg har även tagits i Kina för att förbättra deras nuvarande kriterier. Men det kräver att alla parter är beredda att lära sig av varandra.

Eurodads charter har presenterats för Europeiska Kommissionen, Världsbanken, Parisklubben, politiker och tjänstemän i en rad länder i Europa (även Sverige) samt även i Afrika. Responsen har varit överraskande positiv. Det tydligaste uttalade stödet för Eurodads charter har kommit från nio finansministrar i så kallade HIPC-länder (fattiga, skuldsatta länder) som i en kommuniké i april ”välkomnar Eurodads charter” som de anser bör diskuteras på mötet om Finansiering för utveckling (FfD) i Doha i höst.

Förhoppningsvis kommer även rika långivarländer, inklusive Sverige, att uttrycka ett stöd för charter-dokumentet och de proaktiva idéerna.

Ordet "kris" på kinesiska betyder både fara och möjligheter. Stormen kring den finansiella krisen kan förhoppningsvis ses som en möjlighet att skapa nya ramverk för att långivning ska bli ansvarsfull på alla fronter.

Vill du veta mer?

• Eurodads Charter finns på: http://www.eurodad.org/whatsnew/reports.aspx?id=2060


• Diakonias och Eurodads rapport om Kinas samarbete med Afrika China and the end of poverty in Africa – towards mutual benefit? finns på: www.diakonia.se/china

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"

Världstoppmötet i Accra - Små steg för ett bättre bistånd

Den 2-4 september samlades ministrar, presidenter, representanter för biståndsorganisationer och det civila samhället från hela världen till en gigantisk konferens i Ghanas huvudstad Accra. Över 1 000 personer deltog - ett möte av stor betydelse för att förbättra effektiviteten i biståndet, men som tyvärr fått mycket lite uppmärksamhet i svensk media.

Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.

I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.

Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.

Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:

• Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
• Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
• Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
• Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
• Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
  

Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.

För mer info se http://www.betteraid.org/

Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor

Biståndet räddar liv i Zimbabwe

Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.

1. Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
   
2. Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
   
3. Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
   

Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.

Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.

Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia

Diakonias redovisning av verksamheten prisad

Det är med stor glädje jag kan berätta att Diakonia, efter att ha gått till final sex år i följd, vunnit priset för ”Bästa årsredovisning inom ideella sektorn 2007”, som delas ut av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers och Swedbank.

Syftet med priset är att uppmärksamma ideella föreningar och stiftelser som rapporterar sin verksamhet på ett öppet, tydligt och pedagogiskt sätt.

Hur folkrörelserna använder och redovisar insamlade medel och skattepengar är naturligtvis av stor betydelse för allmänhetens förtroende och biståndsengagemanget.

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i media om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit Riksrevisionens rapport, gjord utifrån en granskning av ett par enskilda organisationers arbete.

En annan aktör som aktivt ifrågasätter folkrörelsebiståndet i debatten är den nyliberala tankesmedjan Timbro. Ett par rapporter har publicerats under hösten. Den första sammanfattar lite föraktfullt det biståndsengagemang som finns i folkrörelse Sverige som en ”biståndsindustri” där enskilda organisationer bara talar i egen sak och smörjer sig själva.
Den andra rapporten handlade om biståndet via enskilda organisationer till Irak.

I denna debatt har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet. Beträffande rapporten från Riksrevisionen ifrågasätter nu berörda parter kvalitén. Sida har tillsatt en oberoende granskning för att säkerställa rapportens kvalitet. I Timbros fall förekommer direkta lögner och insinuationer.

Det är tragiskt att den massmediala debatten, med understöd av ledarskribenter och debattörer på några av de större dagstidningarna, underblåser kritiken utan att granska kvalitén och de fakta som rapporterna bygger sina resonemang på. Skadan är redan skedd och misskrediteringen gjord. Nu fortsätter debatten utifrån demokratins grundläggande värden.

Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men om det finns brister i kvalitén i granskningen från Riksrevisionen och utifrån de grova generaliseringar i debatten som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av visioner, engagemang och vilja till att bygga en bättre värld så måste en seriös diskussion lyftas om verklighetsförankring, relevans, kostnadseffektivitet och vilka intressen som egentligen driver debatten.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tiotusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen försökt åstadkomma förändringar genom ett engagemang i Diakonia eller någon annan enskild organisation. Arbetat på sin fritid, tagit initiativ till att inspirera och organisera andra medmänniskor, skapat studiecirklar, gjort egna insamlingar, arrangerat temagudstjänster, konserter, kulturkvällar etc. Människor som utgör demokratins grundval men som i ett slag ifrågasätts utifrån en mycket märklig massmedial debatt.

När jag talar om öppenhet, relevans och verklighetsförankring utifrån ett demokratiperspektiv så handlar det om frågan– ”silar vi mygg och sväljer kameler?” Se mitt tidigare blogginlägg, med denna rubrik.

Diakonia har under många år utifrån sitt mandat att bekämpa fattigdomen arbetat med att stärka människors delaktighet i samhällsutvecklingen. Vi har arbetat med att utveckla mål och resultat i verksamheten och i relation till det byggt administrativa system som vi tror är relevanta för att säkerställa den kontroll vi behöver.

Det finns självklart förbättringar att göra vilket vi ständigt arbetar med i samtal med våra finansiärer och revisorer.

Mitt i denna debatt fick Diakonia priset för bästa årsredovisning.

Juryn har arbetat efter ett antal olika kriterier, bland annat att organisationen följt gällande redovisningsföreskrifter och att de uppfyller sitt ändamål. Årsredovisningen ska ge en allsidig och sanningsenlig bild av organisationen så att den enskilde medlemmen kan få en tydlig bild av organisationens verksamhet.

Juryns motivering:

”Diakonias årsredovisning beskriver verksamheten överskådligt och tydligt i text och grafik. Den ger en god överblick inte enbart över de projekt som organisationen bedriver tillsammans med sina samarbetspartners över hela världen, utan också över den aktuella situationen i de länder där verksamheten bedrivs.

Årsredovisningen är samtidigt något av en skönhetsupplevelse med fantastiska foton, som präglas av hopp, livslust och framtidstro utan att för ett ögonblick förringa problemen och svårigheterna för världens fattiga. Text och foton tillsammans förmedlar på ett inspirerande sätt det starka engagemang, som bär organisationen.

Tvåspråkigheten ökar årsredovisningens användbarhet.

Diakonia har varje år funnits med bland våra finalister vilket bekräftar att den höga kvaliteten är ett uttryck för ett gediget, uthålligt och ambitiöst redovisningsarbete”.

Diakonia arbetar vidare med att stärka demokratin i olika delar av världen, i öppenhet och med drivkraften att ständigt förbättra kvalitén i vårt arbete.

Bo Forsberg

PS: Vår årsredovisning för 2006 och tidigare år finns på www.diakonia.se/arsbok

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokrati, resultat, redovisning, årsberättelse, årsbok, Riksrevisionen

Att sila mygg och svälja kameler i biståndsdebatten

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i massmedia om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit riksrevisionens rapport om enskilda organisationers arbete med understöd av ledarskribenter på några av de större dagstidningarna. Utifrån detta har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet.

Utan att någon egentligen granskar fakta och sakligt kommenterat vad det handlar om. Vilka är problemen och vilken storleksordning handlar det om i pengar? Hur ser underlagen ut för alla påståenden som florerar? Hur stora är eventuella problem jämfört med andra avslöjanden inom offentlig sektor och näringsliv? Vilka samband och fram för allt vilka intressen ligger bakom alla rapporter och försök att skapa debatt och opinion? Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men finns det brister i kvalitén av granskning och utifrån det grova generaliseringar som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av ett samhällsengagemang måste en seriös diskussion lyftas om relevans, verklighetsförankring, kostnadseffektivitet och vilka intressen som driver debatten.

Riksrevisionen presenterade sin rapport om enskilda organisationers oansvarsfulla sätt att hantera Sida medel. Forum Syd och Svenska Missionsrådet blev granskade med några av de organisationer som de förmedlar pengar till. De organisationer som valdes ut i total öppenhet från de bidragsgivande organisationerna var organisationer där man kunde ana att det fanns brister på grund av försenade rapporteringar etc.

I rapporten har jag förstått att det utifrån ett femtontal organisationer fanns fem där man kunde misstänkliggöra eventuella oegentligheter. I dessa fem fall handlar det om bidrag motsvarande ca tre miljoner. Det vill säga några hundratusen per insats. Men debatten och kritiken har fått enorma proportioner och handlat om att biståndet och folkrörelserna inte är effektiva med antydningar om att här finns ett område som är genomkorrumperat.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen och sitt engagemang försökt att åstadkomma förändringar. Människor som engagerat sig i Diakonia eller någon av de andra biståndsorganisationerna, som skapat vänskapsföreningar eller till exemepl engagerat sig som läkare på västkusten för att bidra till aidsarbetet i Sydafrika eller vad det nu kan vara för att ge uttryck för detta engagemang. Arbetat på sin fritid, gjort egna insamlingar och mobiliserat andra människor för att kunna driva verksamheten utifrån de uppsatta målen. Ofta under mycket svåra omständigheter i de länder de varit verksamma. Ett enormt nätverk i Sverige och globalt som bidrar till att bygga förståelse för internationaliseringen och i förlängningen fördjupa respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Om riksrevisionens generaliseringar i rapporten handlar om att ifrågasätta dessa människors engagemang utifrån misstag som kan förklaras – som att man inte hunnit med eller inte tänkt på att ett revisionsintyg måste bifogas en slutrapport eller inte följt upp i detalj eventuella bokföringsmisstag – är det saker som går att rätta till eller förbättra. Det är då man frågar sig vilka proportioner detta får ta i den massmediala debatten? Vilka är jämförelserna?

I slutet av 1970 talet byggde Asea en kraftstation i Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa. Jag bodde och arbetade själv under denna period i Zaire. Alla visste att ledaren och diktatorn Mobutu var genomkorrumperad, såg till sina egna intressen och mördade alla oppositionella. Asea ger sig in i ett riskprojekt och ser till att man får garantier från svenska staten och exportkreditnämnden. Mobutu betalade naturligtvis aldrig. Han investerade i slott och herrgårdar i Frankrike och Belgien och dog som en av världens rikaste män. Asea som vinstdrivande företag fick betalt för sitt risktagande från exportkreditnämnden utan att ta någon risk. Där har skulden funnits under några årtionden tills det förra året efter finansdepartementet uppräkningar skrevs av på biståndsbudgeten med skattemedel motsvarande 1,2 miljarder kronor. Det motsvarar förmodligen ca fem procent av den ursprungliga skulden. De fattiga i nuvarande Kongo har aldrig berörts, förstått eller ens anat att detta storpolitiska och ekonomiska spel pågår.

Det handlar precis om det som biståndsminister Gunilla Carlsson brukar säga: Hur förvaltar vi skattebetalarnas pengar för att bibehålla förtroendet för svenskt bistånd?

Jag skulle kunna lägga till Jasförsäljningen och den svenska vapenexporten och alla anklagelser om korruption som finns från till exempel Sydafrika, Indien och så vidare, där vi alltid har hört att ”byken ska tvättas”. Miljonerna rullar av skattemedel utan några klarlägganden.

Silar vi mygg och sväljer kameler så är det naturligtvis ett problem för demokratin. Vilket inflytande finns för vanliga medborgare att förstå var och hur skattemedlen används? Skattebetalarna är till stor del själva engagerade i de svenska folkrörelserna med ett stort hjärta, engagemang och med kunskap om de globala utmaningarna och kommer i framtiden att utkräva ett politiskt ansvar från de förtroendevalda.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, effektivitet, korruption, Riksrevisionen

Stödet till demokratikämpar är inte egenintresse

Snart kommer regeringens beslut om landkoncentrationen och hur man vill effektivisera det svenska biståndet. Vi ser fram emot dessa beslut med stor förväntan. Samtidigt som vi förväntar oss en fortsatt diskussion om hur stödet till demokrati och MR-insatser i de länder vi fasar ut ur ska säkerställas utifrån Politik för Global Utvecklings målsättningar om fattigdomsbekämpning och demokrati och mänskliga rättigheter.

I väntan på dessa beslut har det i sommar förts en debatt om biståndets ineffektivitet och från vissa debattörer till och med förslag om att lägga ner biståndet helt. Debatten har präglats av okunnighet, svepande generaliseringar och i vissa fall direkta kränkningar.

Som när Anders Isaksson skriver på DN:s ledarsida att stödet till Zimbabwes civila samhälle egentligen bara är en förevändning för svenska organisationer att tala i eget intresse. Ett uttalande som kränker de advokater, jurister och representanter från det civila samhällets organisationer som dagligen bokstavligen ger sina liv för att åstadkomma en förändring i Zimbabwe. Människor som arresteras, torteras och i vissa fall avrättas på grund av sitt mod att vilja förändring.

Diakonias arbete är ett stöd i den dagliga kampen för människors rätt att leva under värdiga förhållanden. Att stödja de krafter som vill förändring utifrån demokratins grunder och som är beredda att försvara de mänskliga rättigheterna är enligt Isakssons argumentation bara egenintresse!

I ett land som Zimbabwe handlar Sveriges bistånd inte om att stödja den sittande regimen. Jag satt i Sidas styrelse 2000 när man som första land beslöt att fasa ut det bilaterala biståndet på grund av den politiska utvecklingen. Men ett fortsatt stöd till civila samhället och oppositionen var en självklarhet.

Isaksson bör vara försiktig med att hävda att växling av pengar stöder den sittande regimen eftersom han kanske inte har hela bilden. En fråga som inte Isaksson berör är hur svenska företags ökade handel bidrar till att stärka regimen? Mellan 2005 – 2006 ökade handeln med svenska företag med 49 procent.

Att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna är en del av den svenska utrikespolitiken och utvecklingssamarbetet i samverkan med vår diplomati är ett av de mest verkningsfulla instrumenten vi har för att stödja utsatta människor i ett land som Zimbabwe. Ett avbrutet internationellt bistånd till Zimbabwes folk skulle lämna ett antal aktörer som i dag djärvt vågar höja sin röst utan stöd. Robert Mugabe skulle sannolikt bara välkomna det eller rycka på axlarna.

Vi hoppas och tror att regeringens förslag om landkoncentration ska innehålla förslag på hur Sverige ska kunna ge ett fortsatt stöd till aktörer som verkar för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter, även om vi fasar ut regering-till-regeringssamarbetet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, landkoncentration, Politik för Global Utveckling, Zimbabwe

Bistånd bidrar till demokrati och minskad fattigdom

Debatten om biståndet fortsätter. Det finns ofta en stor portion okunskap i den kampanj som nu pågår mot biståndet som berör mig illa. Som nu senast på Expressens ledarsida igår där Anna Dahlberg påstår att ”det inte är behoven” som styr biståndet.

Jag skulle vilja ta biståndskritikerna med på en resa då de får träffa de människor vi arbetar med. Ge mig två veckor av din tid, Anna Dahlberg, och jag ska visa dig den verklighet som en femtedel av världens befolkning lever under. Extrem fattigdom där människor dagligen kämpar för mat och rent vatten, politiskt förtryck där man inte kan lita på sin granne, flyktingsituationer där man lämnat allt man har, barn som utnyttjas i prostitution, tillverkning under vidriga omständigheter eller lever på gatan, hiv/aids som skapar ekonomiska, sociala och personliga tragedier.

Behoven är enorma – och biståndet bidrar till förändring!

Argumentationen i den kampanj som nu pågår kan i vissa stycken liknas vid den Ny Demokrati använde i flyktingfrågan inför valet 1991. ”Äntligen någon som vågar ställa de svåra frågorna och lyfta på alla stenar”, sade några. Liknande svepande formuleringar om hur dåligt allt är, och alla feta checkar som betalas ut, används nu för att argumenterar för att avskaffa biståndet. Var finns kunskapen och referenserna till fakta och egna erfarenheter?

Vi har under de senaste tio åren fört en seriös debatt i Sverige, internationellt, inom EU, Världsbanken och FN om strukturerna bakom fattigdomen och vilka åtgärder som behövs för förändring. Debatten har också handlat om hur biståndet kan fungera mer effektivt.

Nu poppar det upp allehanda tyckare i en uppenbarligen organiserad kampanj med förenklingar och schabloner. Det är ett snudd på föraktfullt förhållningssätt mot alla de människor som brinner av engagemang, har erfarenhet och kompetens inom folkrörelserna, kyrkorna, politiska partier, UD, Sida och i forskarvärlden.

Svenskt bistånd är byggt i samförstånd och på en gemensam värdegrund mellan olika partier och med en bred folklig förankring genom folkrörelser som till exempel kyrkorna, Röda Korset, fackföreningsrörelsen, Rädda Barnen samt kompetenta tjänstemän på UD och Sida. Byggt på folkbildning, engagemang, utvärderingar, deltagande i internationella fora på alla nivåer och med ständiga debatter om effektivitet utifrån behov och målsättningar. En ständigt lärande process.

Resultatet är ett svenskt bistånd som skapat respekt internationellt och möjliggjort för Sverige att ta många andra politiska initiativ internationellt och öppnat dörrar för svenskt näringsliv.

Modernt svenskt bistånd handlar huvudsakligen om att människor ska få makt över sina egna liv, sin samhällsutveckling och kunna utkräva politiskt ansvar från de ledare man valt. Eller stöd till människor som lever under totalitära system för att kämpa för förändring, frihet och demokrati.

I Paraguay stödjer Diakonia en folkrörelsekampanj för att mer offentliga medel ska gå till den sociala sektorn och mindre till militären. Kampanjen har lett till att landets militära utgifter sedan 1990 skurits ner från 12,5 procent till 3,5 procent av statsbudgeten, vilket inneburit att väsentligt mer offentliga medel idag satsas på hälsa och omsorg – en utveckling som gynnat de fattigaste.

Vill du läsa om fler exempel på resultat av Diakonias arbete gå in på vår hemsida: http://www.diakonia.se/

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Expressen, fattigdomsbekämpning, Paraguay

Enfaldig argumentation om biståndet

Det pågår en märklig debatt om biståndets effektivitet. Dagens Nyheters ledarsida har vid ett flertal tillfällen gjort utfall om hur misslyckat biståndet är och att det nu är dags att montera ner det. Bengt Nilsson har i Expressen och nu senast i Svenska Dagbladet fått utrymme att driva samma budskap.

Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.

Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.

Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.

Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.

Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.

Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.

Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.

Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.

Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:

• Europas och USA:s handelsrestriktioner på områden som den fattiga världen är konkurrenskraftiga på som t ex jordbruk och textil.

När ska Bengt Nilsson skriva och analysera hela WTO-processen och den maktkamp som pågår om hur den rika världen försöker att skydda sina intressen i namn av frihandel?

• Illegitima skulder

Jag arbetade sex år i Kongo-Kinshasa i början av åttiotalet. Vi alla, vanliga medborgare i Kongo och biståndsarbetare, insåg med vrede att en av världens mest korrupta ledare ”glatt” förhandlade med Världsbanken och stora internationella företag om lån, nya investeringar inklusive ABB etc. Det fanns då ingen ovisshet om att detta var en korrupt ledare och diktator. Pengarna är idag borta och Mobutu död. Hans familj har stora rikedomar och egendomar världen över.

Företagen får kompensation för sina risktaganden bland annat via den svenska biståndsbudgeten. Världsbanken driver in sina skulder. Men kvar finns det fattiga - i århundraden exploaterade folket i Kongo - som ska betala alla skulderna.

Det är naturligtvis biståndets fel – eller hur Bengt Nilsson?

• Korruption

Bengt Nilsson talar om korruption. Detta är en viktig fråga. Men gå till korruptionens källa!
Hur ser korruptionen ut i samband med alla vapenaffärer? Vi har t ex vid ett flertal tillfällen försökt utreda vad som hänt i samband med Jasförsäljning till Sydafrika, men inte lyckats på grund av stängda dörrar och hemliga dokument.

Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker Bengt Nilssons argumentation i sitt tal på Utrikespolitiska Institutet här om dagen när hon inleder med att säga att det nu har blivit legitimt att ifrågasätta biståndet och dess effektivitet. Lever hon i en annan värld? Biståndets effektivitet har diskuterats i relation till andra politikområden det senaste årtiondet i FN, IMF, WB, DAC, Sveriges Riksdag och inom det civila samhället. Vi kan skicka hundratals rapporter till den som är intresserad.

Svenskt bistånd har bidragit till utbildning, hälsoinsatser, demokratistöd, arbete för de mänskliga rättigheterna. Det sker alltid misstag i all form av verksamhet. Det sker inom biståndet, offentlig sektor, privata näringslivet, militära insatser etc. Men generalisera inte på det sätt som nu sker i debatten beträffande det svenska biståndet.

Presentera konkreta exempel på biståndets misslyckande så får vi en saklig diskussion.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Gunilla Carlsson, handelspolitik, illegitima skulder, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Bengt Nilsson

Biståndsministerns engagemang i Mellanöstern inger hopp!

I dagarna besöker biståndsminister Gunilla Carlsson Israel och Palestina. Vi välkomnar och gläds åt hennes tydlighet i att Sverige ska vara en aktör i fredsarbetet i området.

Ännu viktigare är att hon är tydlig på vad som måste vara förutsättningarna för att en fredsprocess ska komma till stånd, något vi längtat efter från svenska regeringar de senaste åren:

• En tvåstatslösning med internationellt erkända gränser, sammanhängande territorium och en livskraftig ekonomi.
• Stopp för bosättningarna och byggandet av en ”separationsbarriär”. (Vi kallar det muren.)
• Förbättrad humanitär situation på de ockuperade områdena genom ekonomiskt stöd och att garantera humanitära organisationers tillträde till ockuperade områden.
• Att rörelsefrihet för palestinierna garanteras och att tull och momsmedel utbetalas till den palestinska myndigheten som idag konfiskerats av Israel.
• Krafttag mot korruptionen och reformering av den palestinska myndigheten.
• Samtal med svenska folkrörelser om stöd till demokratibyggande och arbetet för att respekten för den internationella och humanitära rätten ska respekteras av bägge parter.

Vi hoppas att den svenska regeringen nu tar initiativ till att upphäva bojkotten mot den palestinska myndigheten. Det är inte murar, granater och klusterbomber som kommer att lösa konflikten. Det är dialogen, saklighet, förtroendebyggande, respekten för mänskliga rättigheter och en demokrati som byggs underifrån som är lösningen, framtiden och freden.

Gunilla Carlsson ska veta att hon har ett stort stöd för sin hållning och politik bland Diakonias engagerade människor i lokala församlingar. ”Var går gränsen” var temat för årets vårkampanj då vi uppmärksammade israelernas byggande av muren på framför allt palestinska områden.

Men framför allt vill vi ställa frågan: var går gränsen för mänskligt lidande? Responsens och viljan att vara med att bidra till försoning och fred på rättfärdiga och sakliga grunder är stor.

Engagemang skapar hopp om en bättre värld.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: biståndspolitik, Gunilla Carlsson, Israel/Palestina, Mellanöstern

Förenkla inte diskussionen om biståndet!

Den 12 maj skriver Bengt Nilsson på Expressens debattsida att Sida:s bistånd förstör för Afrikas fattiga. Argumentationen är att Sida:s bistånd stärker korrupta regimer och som en följd av detta får vi ta emot mer flyktingar som belastar vår statsbudget.

Det vore väl underbart om det fanns så enkla, tydliga samband och förklaringar som Bengt Nilsson antyder. Snabba problemförklaringar – snabba svar. Tyvärr leder den typen av diskussioner bara till missförstånd och misstroenden. Bengt Nilsson missar det mål som jag hoppas att han delar med mig. Att bygga en bättre värld.

Jag har i mina inlägg försökt lyfta demokratins förutsättningar utifrån ett internationellt perspektiv med vikten av människors delaktighet i samhällsbyggandet, möjligheten att utkräva politiskt ansvar och deltagandet i framtagandet av alternativa långsiktiga utvecklingsmodeller.

För det första: om man vill förklara biståndets konsekvenser med den förklaring som Bengt Nilsson ger bortser man från Europas och USA:s exploatering av denna kontinent under århundraden. Vem har korrumperat Afrikas ledare i rovdriften på alla de rikedomar Afrika har i form av råvaror?

Under mina sex år i Kongo i början av åttiotalet fick jag förmånen att samtala om situationen i landet med USA:s ambassadör under några minuter i samband med ett cocktailparty. Det han sa med ett glas i handen var: ”Jag har skrivit hem till min regering att nu kan vi inte stödja denna korrupta regering längre utan att vår egen moral kommer att urholkas och sammanblandas med Mobutu regimens korrupta intressen och sönderfall av etik”.

Stödet fortsatte under flera årtionden och pågår förmodligen än idag på grund av politiska och framför allt ekonomiska intressen. Oljan, diamanterna, kopparn, kobolten och alla de unika metaller som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner finns i Afrika. Granska Frankrikes ELF:s intressen, mobilföretagens intressen, gruvindustrins intressen, d v s Europas och USA:s fortsatta exploatering av kontinenten.

Då sticker det i ögonen när man läser Bengt Nilssons artikel att Sidas bistånd leder till korruption. Vidga perspektiven: Sidas stöd till utbildning, hälsa, freds- och demokratiinsatser etc är ett försök till att återbetala den skuld vi har till denna kontinent.

Dessutom finns det mängder av rapporter från Världsbanken, UNDP och andra internationella organ som jag håller högre i trovärdighet och kunskap än Bengt Nilsson, som visar på biståndets resultat och effektivitet.

För det andra: en konstruktiv diskussion måste ta fasta på vad svenskt modernt bistånd handlar om idag.

En svensk profilfråga i utvecklingssamarbetet är demokrati och mänskliga rättigheter, ett arbete som grundar sig på den av Sveriges riksdag fastslagna ”Politik för global utveckling”.

Svenska folkrörelser arbetar idag med att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Genom folkbildning, organisering av människor och kapacitetsutveckling av lokala organisationer bidrar detta arbete till:

• att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption
• att säkerställa att ett juridiska reformarbete sker i landet i enlighet med internationell standard och internationella avtal
• att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten
• att initiera debatter och framtagande av alternativa utvecklingsmodeller i syfte att påverka politiken på lokal, nationell och internationell nivå

Vi har mängder av exempel på hur detta arbete varit framgångsrikt som till exempel framtagandet av en lagstiftning om kvinnors rättigheter i Mocambique, utbildningsinsatser inför förra årets val i Kongo-Kinshasa (landets första demokratiska val på över 40 år!), ökat kvinnligt valdeltagande i Zambia etc.

Det är ett helt annat arbete än det Bengt Nilsson försöker måla upp.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, Expressen, Kongo, mänskliga rättigheter, Politik för Global Utveckling

Stoppa biståndet till Sverige!

Urholkningen av biståndet fortsätter. Nu har regeringen beslutat att använda 700 miljoner kronor från biståndet för att täcka kostnader för det ökande antalet irakflyktingar som kommer till Sverige. Av dessa 700 miljoner har Sida fått i uppdrag att bidra med 360 miljoner. Sida har naturligtvis inga pengar som ligger och ”skvalpar” i väntan på att användas, utan måste göra nedskärningar i befintlig verksamhets- och budgetplanering.

Vi vet att det innebär att Sida tvingas riva upp planerad verksamhet. ”Inget område är fredat”, säger Sida.

Precis den ryckighet i biståndsverksamheten som både Diakonia och representanter från centern, folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna kritiserade den förra socialdemokratiska regeringen för i dess hantering av biståndet under utgiftstaket. Nu gör den nya alliansregeringen samma sak.

OECD-ländernas regeringar stod bakom beslutet år 2000 i FN om att arbeta för att halvera fattigdomen till år 2015. Detta mål har gång på gång förnyats i internationella regeringskonferenser och inom ramen för FN:s framtida vision om en bättre värld. Vid dessa tillfällen har åtagandet bland annat varit att arbeta för skuldavskrivningar, skapa förutsättningar för en fri och rättvis handel och ett ökat bistånd som är tydligt riktat mot fattigdomsbekämpningen.

Regeringen har också i både FN och i EU:s ministerråd åtagit sig att inte finansiera skuldavskrivningar från biståndet och därmed minska biståndet.

Hur ska vi nå de dessa mål om regeringarna inklusive den svenska regeringen inte orkar med att fullfölja de stora visionerna man formulerar och är överens om när man samlas inom OECD och FN?

Praktisk budgetpolitik i Sverige handlar uppenbarligen om att retoriskt tala om ansvaret och omsorgen för de svaga och marginaliserade, men under förutsättning att vi först kan täcka våra egna kostnader och se till att budgeten håller för alla skattenedskärningar. Det finns en brytpunkt då trovärdigheten är i fara.

Vi i Diakonia har alltid drivit att varje politikområde måste bära sina egna kostnader om vi menar allvar med globaliseringens utmaningar och Politik för Global Utvecklings intentioner.

Det är kanske tid att starta en folkrörelsekampanj – Stoppa biståndet till Sverige!

I helgen fortsatte Diakonias vårkampanj med nedslag i Linköping under temat ”Var går gränsen”? Inspirerande! Mellan två till tre hundra personer var samlade lördag och söndag till seminarier, konsert och gudstjänst. ”Var går gränser” handlar om konflikten mellan Israel/Palestina. Muren som byggs mellan folk skapar bara mer hat och oförsonlighet. Men vi blir fler och fler nationellt såväl som internationellt som vill riva murar och bygga förtroenden som en väg till fred och säkerhet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Israel/Palestina, Politik för Global Utveckling