En torsdagskväll i Ouagadougou
Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.
Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.
Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.
Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.
Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)
Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.
Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.
Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008
Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad
