International Human Rights Day infaller den 10 december varje år. Det är en officiell helgdag i Kambodja och civilsamhället arrangerar möten och marscher över hela landet. Trots att det är en nationell helgdag, och trots Kambodjas blodiga erfarenhet av Röda khmerernas tyranni, är regimen helt tyst denna dag. Tillstånd från myndigheterna att marschera genom Phnom Penhs gator och fira kommer alltid bara någon dag före, och lämnar arrangörerna i ovisshet om arrangemangen kan genomföras enligt planerna.
Istället för att lyssna på högtidstal och marschera i Phnom Penh, gjorde jag ett fängelsebesök i Kampong Chhnang. Det hela var arrangerat av Diakonias samarbetsorganisation Licadho. Vi hade med oss bröd, anti-bakteriell tvål mot skabb och sojadryck att dela ut. Vi skulle också besöka en fånge som satt där på grund av att han gjort motstånd när en lokal makthavare försökte stjäla hans och grannarnas mark. Till honom tog vi med lite extra mat och gåvor. Hans familj följde med oss.
Om regimen på nationell nivå får sura uppstötningar av firandet den 10 december, så är atmosfären på provinsnivå mycket bättre. Fängelsechefen var kraftigt förkyld och såg ut som han egentligen borde legat i sängen. Men vi fick röra oss fritt i fängelset och rätt att fotografera vad vi ville. Vi var ungefär tio stycken: tre från Phnom Penh och kanske dubbelt så många från lokala organisationer.
Biträdande fängelsechefen visade oss runt. Det fanns 340 fångar i fängelset, ungefär 40 av dem var kvinnor. Fångarna bodde i gemensamma celler med plats för som mest 100 fångar. Varje cell hade endast en toalett. Hälsoläget var ytterst dåligt. Varje morgon fördes tre-fyra fångar till provinssjukhuset för behandling. Två "sjuksköterskor" hade ansvaret för hälsokontroller, men de hade inte ens febertermometrar. Sjukvårdsrummet saknade helt utrustning. Jag fick veta att ny utrustning försvinner väldigt fort. Antagligen säljs den för att dryga ut fängelsepersonalens låga löner.
Fångarna satt på marken under ett tak i långa led. De manliga fångarna hade kortklippt hår. Kvinnorna satt på ena kanten. Många såg väldigt unga ut. Alla hade blå bomullsuniformer med vita kragar. Vi höll tal. Det var inte alls lätt. Vad kan man som svensk säga till fångar i ett av världens mest primitiva fängelsesystem på Human Rights Day? Som enda utlänning var jag den mest prominenta gästen och något måste jag ju säga. Det är långt ifrån första gången jag håller tal till människor som lever i misär och det är aldrig lätt.
Efteråt delade vi ut brödet, tvålen och sojadrycken. Tysta och hukade gick fångarna förbi. Naly Pilorge som leder Licadho gav instruktioner att fångarna måste få ta emot sina gåvor själva. Det är en fråga om värdighet, men det signalerar också att fångarna själva erövrar sin mänskliga rättighet till mat och god hygien. Några av de kambodjaner som var i vår grupp hade svårt att förstå detta och blev passiva. De ser varje dag på teve hur premiärministerns fru delar ut gåvor till långa rader av oändligt tacksamma anonyma fattiga. Vi andra satte oss på huk så att fångarna absolut var tvungna att titta ner på oss.
Licadho har ett medicinskt team som hjälper sjuka fångar. När fångarna gick förbi tittade Naly på deras hälsotillstånd och bad sin personal ta namnet om de såg sjuka ut. Den dåliga maten gör att många har bristsjukdomar. De som såg minderåriga ut frågade hon om åldern. De ska inte vara där bland vuxna, som ju ofta är grova våldsbrottslingar.
Sedan satte vi oss runt vår samvetsfånge. Men vi lät familjen sitta och prata med honom. Det var deras stund och det kändes som en stor ynnest att vi fick vara med och dela den med dem. Normalt får de träffa honom bara någon halvtimme varannan månad. Nu fick de sitta i en och en halv timma.
På fängelsegården gick fångarna runt. I många fängelser är de inlåsta nästan hela dagen. Kanske var det för att vi var här som de fick vara ute? Vakterna stod och pratade med varandra. Vi såg hur en fånge gav pengar till en vakt för någon tjänst som han behövde få utförd. Stämningen var avspänd och några fångar skrattade lågmält i bakgrunden.
Vi åkte hem och pratade lättsamt om alla möjligheter och problem som finns i Kambodja. I Phnom Penh var spåren av firandet bortsuddat. Nästa dag skulle det vara vardag igen. Nästa år hoppas jag regimens högsta representanter också vill vara med. De är ju också människor med rättigheter.
Jens Rosbäck
Diakonias landrepresentant i Kambodja
skip to main |
skip to sidebar
