För få snälla barn i Köpenhamn

Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.

EU har med näbbar och klor kämpat för att föra fram bilden av sig själva som den mest ambitiösa parten. Men när man granskar vad EU verkligen lovat så blir bilden en annan. Det enda EU verkligen lovat är att minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket inte alls är tillräckligt enligt världens ledande klimatforskare. När det gäller klimatfinansiering har EU uppskattat kostnaderna för långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländerna till 100 miljarder euro årligen, utan att specificera hur och vem som ska betala. Och för de kortsiktiga åtgärderna tar man pengarna från biståndsbudgeten; pengar som behövs för t ex fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, arbete för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Sveriges och EU:s taktik under klimatförhandlingarna; att lova att vara ambitiösa med villkoret att andra länder agerar, har helt misslyckats. Det kanske största problemet i förhandlingarna har varit förtroendeklyftan mellan industri- och utvecklingsländer. Och EU:s icke-agerande har inte på något sätt minskat den klyftan.

När det gäller utvecklingsländernas kritik av förhandlingarna så handlar det om två saker. Först och främst det uppenbara; de rika ländernas bud på förhandlingsbordet har varit på en pinsamt låg nivå. Men det handlar också om att förhandlingarna inte varit transparenta. Det danska ordförandeskapet har haft en egen agenda, som bara ett fåtal andra rika länder fått ta del av och i desperation att få ut någonting av Köpenhamnsmötet har man inte tycks sig haft tid att konsultera utvecklingsländerna. Vissa menar att utvecklingsländerna har bråkat och velat förhala processen, och att det är därför mötet avslutades utan bindande avtal. Men att vilja ha en öppen förhandlingsprocess där alla länder deltar på lika villkor är inte att bråka, det är det som är sann demokrati.

Kina har i efterspelet kritiserats hårt och visst kunde man ha önskat mer från den asiatiska giganten. Dock kan man få viss förståelse om man för ett ögonblick ser saker ur ett annat perspektiv och tittar på grundläggande fakta om per capita-utsläpp och historiska utsläpp: Kina är fortfarande ett utvecklingsland, landets utsläpp av koldioxid per capita är exempelvis en fjärdedel av medborgare i USA, medan den genomsnittlige svensken släpper ut 25 % mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen. Som bland andra Stockholm Environment Institute (SEI) konstaterat så har medelamerikanen under ”de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines”. Dessutom satsar Kina gigantiska summor på energisäkerhet som bekämpar klimatutmaningen.

>> Läs om Kina och USA i Svenska dagbladet

Jag hoppas att Sveriges, EU:s och andra rika länders ledare tar sig tid att under julledigheten reflektera över vad de kunnat göra annorlunda. Här är något att fundera över:

- Läs FN:s klimatkonvention och Bali Action Plan. Där står det att ansvaret för klimatfrågan är gemensamt, och att de rika länderna ska gå före när det gäller utsläppsminskningar samt att åtgärder i utvecklingsländerna ska finansieras av de rika länderna.

- Fundera på hur man skapar förtroende. Utvecklingsländernas företrädare är inte dumma, de förstår förstås att ord inte är tillräckligt och accepterar inte brutna löften. Det behövs åtgärder i enlighet med klimatforskningen och det behövs en klimatfinansiering som inte tas från biståndet.

- Klimatanpassningar är inget som man kan skjuta på framtiden. Det går inte att leva kvar i en gammaldags värld med snäva geopolitiska perspektiv. De fattigas situation angår oss alla och de fattiga är redan drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser.


Till sist, alla ni som också är del av den globala folkrörelsen och som över allt annat önskade sig klimaträttvisa i julklapp. Vi kanske alla känner en viss hopplöshet efter Köpenhamnsmötet. Men resultatet – eller bristen på detta – från Köpenhamn visar att vi behövs mer än någonsin. Inför 2010 tar vi nya tag. Där världens ledare misslyckats kan vi ta vid och lyckas. En kraftfull opinion för klimaträttvisa innebär ett stort politiskt tryck på våra folkvalda. Och om vi dessutom alla i vår vardag klimatanpassar oss – ja, då ger vi våra vänner i syd ett klimatutrymme och rätt till utveckling.


Läs mer om SEI-modellen