Var finns hoppet?

Av en medarbetare som nyligen besökte Zimbabwe fick jag denna berättelse som jag vill dela med mig av:

"I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.

Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.

Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.

Parallella världar
I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.

Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.

Var finns det hopp?
Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till."

33 000 människor, Desmond Tutu och jag fastar för frihet i Zimbabwe

Läget i Zimbabwe är katastrofalt. Hungern sprider sig snabbt och det riskerar att bli en stor svältkatastrof. Mer än hälften av Zimbabwes 11 miljoner människor får inte mer än ett mål mat om dagen. Koleraepidemin sprider sig snabbt och många sjukvårdskliniker har kollapsat. 3 000 människor har redan dött och många av läkarna som inte fått lön på flera månader har lämnat landet.

Samtidigt hårdnar det politiska klimatet. Jestina Mukoko från Zimbabwe Peace Project hämtades från sitt hem, iklädd enbart pyjamas, av 12-15 civilklädda män den 3:e december. Enbart hennes son blev vittne till händelsen.

Den 24 december dök hon upp på en rättegång i Harare där hon anklagades för att planera väpnad kamp i Zimbabwe, något som kan leda till dödstraff. Enligt hennes advokat var hon drogad och torterad. Idag har 27 kända aktivister försvunnit. Rättegången mot Jestina har nu skjutits upp på obestämd tid. Amnestyrapporter pekar på att hon torterats.

Idag hungerstrejkar 33 000 demokratiaktivister i södra Afrika, inklusive Desmond Tutu, för frihet i Zimbabwe. Det är en rullande hungerstrejk för att öka trycket för demokrati i Zimbabwe och för att sätta press på de afrikanska ledarna inom Afrikanska Unionen.

Läs mer hos våra partner i Zimbabwe om läget i landet. Inte minst i relation till den växande koleraepidemin.

Ställ upp på hungerstrejken du med!

Jag har just gjort det.

Biståndet räddar liv i Zimbabwe

Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.

1. Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
   
2. Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
   
3. Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
   

Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.

Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.

Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia

Stödet till demokratikämpar är inte egenintresse

Snart kommer regeringens beslut om landkoncentrationen och hur man vill effektivisera det svenska biståndet. Vi ser fram emot dessa beslut med stor förväntan. Samtidigt som vi förväntar oss en fortsatt diskussion om hur stödet till demokrati och MR-insatser i de länder vi fasar ut ur ska säkerställas utifrån Politik för Global Utvecklings målsättningar om fattigdomsbekämpning och demokrati och mänskliga rättigheter.

I väntan på dessa beslut har det i sommar förts en debatt om biståndets ineffektivitet och från vissa debattörer till och med förslag om att lägga ner biståndet helt. Debatten har präglats av okunnighet, svepande generaliseringar och i vissa fall direkta kränkningar.

Som när Anders Isaksson skriver på DN:s ledarsida att stödet till Zimbabwes civila samhälle egentligen bara är en förevändning för svenska organisationer att tala i eget intresse. Ett uttalande som kränker de advokater, jurister och representanter från det civila samhällets organisationer som dagligen bokstavligen ger sina liv för att åstadkomma en förändring i Zimbabwe. Människor som arresteras, torteras och i vissa fall avrättas på grund av sitt mod att vilja förändring.

Diakonias arbete är ett stöd i den dagliga kampen för människors rätt att leva under värdiga förhållanden. Att stödja de krafter som vill förändring utifrån demokratins grunder och som är beredda att försvara de mänskliga rättigheterna är enligt Isakssons argumentation bara egenintresse!

I ett land som Zimbabwe handlar Sveriges bistånd inte om att stödja den sittande regimen. Jag satt i Sidas styrelse 2000 när man som första land beslöt att fasa ut det bilaterala biståndet på grund av den politiska utvecklingen. Men ett fortsatt stöd till civila samhället och oppositionen var en självklarhet.

Isaksson bör vara försiktig med att hävda att växling av pengar stöder den sittande regimen eftersom han kanske inte har hela bilden. En fråga som inte Isaksson berör är hur svenska företags ökade handel bidrar till att stärka regimen? Mellan 2005 – 2006 ökade handeln med svenska företag med 49 procent.

Att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna är en del av den svenska utrikespolitiken och utvecklingssamarbetet i samverkan med vår diplomati är ett av de mest verkningsfulla instrumenten vi har för att stödja utsatta människor i ett land som Zimbabwe. Ett avbrutet internationellt bistånd till Zimbabwes folk skulle lämna ett antal aktörer som i dag djärvt vågar höja sin röst utan stöd. Robert Mugabe skulle sannolikt bara välkomna det eller rycka på axlarna.

Vi hoppas och tror att regeringens förslag om landkoncentration ska innehålla förslag på hur Sverige ska kunna ge ett fortsatt stöd till aktörer som verkar för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter, även om vi fasar ut regering-till-regeringssamarbetet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, landkoncentration, Politik för Global Utveckling, Zimbabwe