Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Rapport från en vattenhink

En torsdagskväll i Ouagadougou

Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.

Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.

Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.

Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.

Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)

Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.

Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.

Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008

Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad