Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.
Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.
Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.
Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.
Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.
Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.
Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.
Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…
Visar inlägg med etikett fattigdomsbekämpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fattigdomsbekämpning. Visa alla inlägg
onsdag 24 mars 2010
fredag 12 februari 2010
Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan
Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
onsdag 19 augusti 2009
Nedskärningar i biståndet slår hårt mot de fattiga
Tidigare under sommaren aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som skulle beröras var då inte offentligt, men mycket pekade på att folkrörelsebiståndet skulle drabbas. Idag berättade Sida i Dagens Eko att alla svenska folkrörelser bör räkna med omkring 15 procents nedskärningar av sitt bistånd. Detta trots att den ekonomiska krisen slår hårdast mot världens fattiga.
Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.
Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.
Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?
Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.
Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.
Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?
----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats
Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.
Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.
Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?
Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.
Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.
Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?
----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats
söndag 8 mars 2009
Därför är vegetarianism bra fattigdoms- och klimatarbete
Härom veckan arrangerades ett seminarium i riksdagen om köttkonsumtionens klimatpåverkan. Av seminariet framgick tydligt att köttkonsumtion har med global rättvisa att göra. Vår nuvarande konsumtion av kött, främst i den rika delen av världen, kan inte fortgå om vi menar allvar med att bekämpa klimatförändringarna och åstadkomma en rättvis fördelning av jordens resurser.
Idag lever vi i den rika delen av världen på bekostnad av fattiga människor och med förödande effekter för klimatet och miljön. Detta är för de flesta ingen nyhet, men alla kanske inte gjort kopplingen mellan köttätande och klimateffekter och globala rättvisefrågor. Detta samband blev tydligt i presentationen av Christina Engfeldt från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Presentationen refererade till FAO-rapporten Livestock’s long shadow. Den visar att boskapssektorn är "en av de två eller tre största bidragarna till de allra allvarligaste miljöproblemen på alltifrån lokal till global nivå" och att åtgärder krävs.
Siffrorna talar för sig själva: Hela produktionskedjan för boskapssektorn står för 18 procent av våra växthusgasutsläpp omräknat till koldioxid, det vill säga mer än den globala transportsektorn (16 procent). Bakom dessa siffror döljer sig olika aspekter av produktionen; markanvändning, avskogning orsakad av expansion av betesmark och odlingsmark för djurfoder, åtgång av fossila bränslen för olika ändamål inklusive odlandet av foder etc.
Nötköttet är den största klimatboven. Vi fick lära oss att vid konventionell matproduktion går det åt 16 gånger mer fossila bränslen för att producera en viss mängd kalorier från nötkött än det går åt för att producera motsvarande mängd kalorier från grönsaker och spannmål.
Kött är generellt ett mycket energiineffektivt sätt att producera föda på jämfört med vegetabilisk kost. Till detta kommer andra miljöaspekter, som att det går åt enormt mycket vatten. Det går åt hela 13 000–16 000 liter för att producera ett kilo nötkött jämfört med 160 liter vatten för odling av samma mängd potatis! Enligt FAO är handeln med boskap en av de mest skadliga faktorerna för jordens alltmer begränsade vattentillgångar och bidrar bland annat till vattenföroreningar, övergödning och till förstörelsen av korallrev.
Hur ska man då tänka kring dessa siffror? Ja, det står helt klart att våra matvanor och hur vi producerar föda utgör en enorm utmaning för den globala fördelningen av resurser och hur vi ska föda en växande befolkning. I takt med att välståndet ökar i folkrika länder som Kina och Indien, så ökar också efterfrågan på kött.
Fortfarande är det dock så att det är vi människor i den rika delen av världen som äter mest kött, och därmed tar mest vatten, land och energi i anspråk för att upprätthålla vår livsstil. I Indien äter man bara 5 kg kött per person och år, i Sverige omkring 80 kg per person och år och i USA 123 kg. Men enligt FAO beräknas den globala produktionen av kött dubbleras till år 2050. Detta innebär att de negativa miljöeffekterna från boskapsuppfödningen skulle behöva halveras bara för att ligga kvar på sin redan nu ohållbara nivå, enligt FAO. Inte bra med andra ord…
Vad blir då slutsatsen? Om vi ska uppnå en rättvis fördelning av jordens resurser och lyfta människor ur fattigdom så måste vi tänka om. Vi behöver ett modernt smart samhälle med hållbara lösningar, inom transport och energisektorn, som det pratas mycket om, men även vad gäller hur vi producerar och konsumerar mat. En tydlig slutsats är att vi måste minska på köttkonsumtionen om ekvationen ska gå ihop. Vissa förbättringar kan göras vad gäller att minska köttets negativa klimat- och miljöpåverkan, och det är skillnad på kött och kött, det finns miljömärkt. Men samtidigt går inte att bortse ifrån att kött är ett mycket ”klimatosmart” sätt att producera föda på, och att det inte är hållbart ur ett globalt perspektiv. Konsumtionen måste minska.
Är då fisk ett givet positivt alternativ? Samma dag som seminariet i riksdagen ägde rum, visade SVT ett program om utfiskningen av världshaven, och hur det går åt mer än två kilo vildfångad fisk för att producera ett kilo odlad norsk lax, som lyfts fram som ett bra alternativ till vildfångad fisk. Ett otroligt slösaktigt sätt att tillgodogöra sig föda på. Det är också ett sorgligt faktum att 75 procent av våra världshav antingen är pressade till max, överfiskade eller utfiskade. Fiskeflottor dammsuger världshaven, ofta på bekostnad av lokala fiskare i utvecklingsländer för att möta efterfrågan från människor i rikare länder. Det finns visserligen miljömärkt fisk, men även när det gäller fisk måste vi minska vår konsumtion om alla ska kunna leva som vi i den rika delen av världen, annars räcker fisken inte till. Om drygt en miljard indier och 1,3 miljarder kineser inte kan följa vår livsstil, så kanske det är vi som ska ändra på oss innan vi pekar finger…
Slutsatsen av många vetenskapliga rapporter och prognoser för befolkningsutvecklingen blir att vegetarisk kost är att föredra. I alla fall om vi ska lämna över en planet som är någorlunda frisk till våra barn. Detta kan tyckas vara en drastisk åtgärd, men man kan ta det i små steg.
Diakonia har nyligen antagit en miljöpolicy med målet att vi ska minska vår klimatpåverkan. Den slår fast att när vi använder Diakonias pengar (som till stor del kommer från statens biståndsbudget) till exempelvis en bjudlunch, så ska vegetarisk kost vara normen. Med andra ord har vi vänt på vad som är normalt, det brukar vara tvärtom. Det ska tilläggas att det inte är ofta vi använder organisationens pengar till bjudmat, men när det händer vill vi försäkra oss om att vi, baserat på fakta som finns, inte bidrar till de olika negativa effekter som följer av kött- och fiskätande, jämfört med vegetarisk kost. Det handlar om global rättvisa. Vi efterfrågar givetvis också ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går.
Själv är jag av olika skäl vegetarian sen många år och vet att diskussioner om matvanor är känsligt. Men det är helt klart inte en privatsak, givet de effekter våra matvanor får på de globala utmaningar mänskligheten delar. Vi står alla inför i en absurd situation där vi sakta men säkert hållet på att undergräva framtida generationers möjligheter till ett värdigt liv, enligt klimatforskningen. Den gigantiska strukturella omställning som krävs måste främst vara våra beslutsfattares ansvar, och för detta arbetar Diakonia nu för fullt i vår klimatkampanj. Men vi kan alla bidra i vår vardag. Valet är ditt nästa gång du går och handlar.
- Läs mer om köttets klimatpåverkan på www.faonorden.se/start.asp?sida=8530 Där finns rapporten Livestock’s long shadow och presentationen som Christina Engfeldt, informationsansvarig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) i de nordiska länderna, höll i riksdagen den 25:e februari.
- Läs rapporten Hur den fattiges fisk hamnar på den rikes bord, om EUs fiskeripolitik, Diakonia mfl står bakom, visserligen ett par år gammal nu...(2002)
- Tips: en affär med ekologisk, vegetarisk fantasifull kost utan onödiga tillsatser är Good Store, Skånegatan 92 i Stockholm (även leverans).
lördag 1 november 2008
Rapport från en vattenhink
En torsdagskväll i Ouagadougou
Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.
Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.
Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.
Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.
Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)
Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.
Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.
Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008
Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad
fredag 29 juni 2007
Bistånd bidrar till demokrati och minskad fattigdom
Debatten om biståndet fortsätter. Det finns ofta en stor portion okunskap i den kampanj som nu pågår mot biståndet som berör mig illa. Som nu senast på Expressens ledarsida igår där Anna Dahlberg påstår att ”det inte är behoven” som styr biståndet.
Jag skulle vilja ta biståndskritikerna med på en resa då de får träffa de människor vi arbetar med. Ge mig två veckor av din tid, Anna Dahlberg, och jag ska visa dig den verklighet som en femtedel av världens befolkning lever under. Extrem fattigdom där människor dagligen kämpar för mat och rent vatten, politiskt förtryck där man inte kan lita på sin granne, flyktingsituationer där man lämnat allt man har, barn som utnyttjas i prostitution, tillverkning under vidriga omständigheter eller lever på gatan, hiv/aids som skapar ekonomiska, sociala och personliga tragedier.
Behoven är enorma – och biståndet bidrar till förändring!
Argumentationen i den kampanj som nu pågår kan i vissa stycken liknas vid den Ny Demokrati använde i flyktingfrågan inför valet 1991. ”Äntligen någon som vågar ställa de svåra frågorna och lyfta på alla stenar”, sade några. Liknande svepande formuleringar om hur dåligt allt är, och alla feta checkar som betalas ut, används nu för att argumenterar för att avskaffa biståndet. Var finns kunskapen och referenserna till fakta och egna erfarenheter?
Vi har under de senaste tio åren fört en seriös debatt i Sverige, internationellt, inom EU, Världsbanken och FN om strukturerna bakom fattigdomen och vilka åtgärder som behövs för förändring. Debatten har också handlat om hur biståndet kan fungera mer effektivt.
Nu poppar det upp allehanda tyckare i en uppenbarligen organiserad kampanj med förenklingar och schabloner. Det är ett snudd på föraktfullt förhållningssätt mot alla de människor som brinner av engagemang, har erfarenhet och kompetens inom folkrörelserna, kyrkorna, politiska partier, UD, Sida och i forskarvärlden.
Svenskt bistånd är byggt i samförstånd och på en gemensam värdegrund mellan olika partier och med en bred folklig förankring genom folkrörelser som till exempel kyrkorna, Röda Korset, fackföreningsrörelsen, Rädda Barnen samt kompetenta tjänstemän på UD och Sida. Byggt på folkbildning, engagemang, utvärderingar, deltagande i internationella fora på alla nivåer och med ständiga debatter om effektivitet utifrån behov och målsättningar. En ständigt lärande process.
Resultatet är ett svenskt bistånd som skapat respekt internationellt och möjliggjort för Sverige att ta många andra politiska initiativ internationellt och öppnat dörrar för svenskt näringsliv.
Modernt svenskt bistånd handlar huvudsakligen om att människor ska få makt över sina egna liv, sin samhällsutveckling och kunna utkräva politiskt ansvar från de ledare man valt. Eller stöd till människor som lever under totalitära system för att kämpa för förändring, frihet och demokrati.
I Paraguay stödjer Diakonia en folkrörelsekampanj för att mer offentliga medel ska gå till den sociala sektorn och mindre till militären. Kampanjen har lett till att landets militära utgifter sedan 1990 skurits ner från 12,5 procent till 3,5 procent av statsbudgeten, vilket inneburit att väsentligt mer offentliga medel idag satsas på hälsa och omsorg – en utveckling som gynnat de fattigaste.
Vill du läsa om fler exempel på resultat av Diakonias arbete gå in på vår hemsida: http://www.diakonia.se/
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Expressen, fattigdomsbekämpning, Paraguay
Jag skulle vilja ta biståndskritikerna med på en resa då de får träffa de människor vi arbetar med. Ge mig två veckor av din tid, Anna Dahlberg, och jag ska visa dig den verklighet som en femtedel av världens befolkning lever under. Extrem fattigdom där människor dagligen kämpar för mat och rent vatten, politiskt förtryck där man inte kan lita på sin granne, flyktingsituationer där man lämnat allt man har, barn som utnyttjas i prostitution, tillverkning under vidriga omständigheter eller lever på gatan, hiv/aids som skapar ekonomiska, sociala och personliga tragedier.
Behoven är enorma – och biståndet bidrar till förändring!
Argumentationen i den kampanj som nu pågår kan i vissa stycken liknas vid den Ny Demokrati använde i flyktingfrågan inför valet 1991. ”Äntligen någon som vågar ställa de svåra frågorna och lyfta på alla stenar”, sade några. Liknande svepande formuleringar om hur dåligt allt är, och alla feta checkar som betalas ut, används nu för att argumenterar för att avskaffa biståndet. Var finns kunskapen och referenserna till fakta och egna erfarenheter?
Vi har under de senaste tio åren fört en seriös debatt i Sverige, internationellt, inom EU, Världsbanken och FN om strukturerna bakom fattigdomen och vilka åtgärder som behövs för förändring. Debatten har också handlat om hur biståndet kan fungera mer effektivt.
Nu poppar det upp allehanda tyckare i en uppenbarligen organiserad kampanj med förenklingar och schabloner. Det är ett snudd på föraktfullt förhållningssätt mot alla de människor som brinner av engagemang, har erfarenhet och kompetens inom folkrörelserna, kyrkorna, politiska partier, UD, Sida och i forskarvärlden.
Svenskt bistånd är byggt i samförstånd och på en gemensam värdegrund mellan olika partier och med en bred folklig förankring genom folkrörelser som till exempel kyrkorna, Röda Korset, fackföreningsrörelsen, Rädda Barnen samt kompetenta tjänstemän på UD och Sida. Byggt på folkbildning, engagemang, utvärderingar, deltagande i internationella fora på alla nivåer och med ständiga debatter om effektivitet utifrån behov och målsättningar. En ständigt lärande process.
Resultatet är ett svenskt bistånd som skapat respekt internationellt och möjliggjort för Sverige att ta många andra politiska initiativ internationellt och öppnat dörrar för svenskt näringsliv.
Modernt svenskt bistånd handlar huvudsakligen om att människor ska få makt över sina egna liv, sin samhällsutveckling och kunna utkräva politiskt ansvar från de ledare man valt. Eller stöd till människor som lever under totalitära system för att kämpa för förändring, frihet och demokrati.
I Paraguay stödjer Diakonia en folkrörelsekampanj för att mer offentliga medel ska gå till den sociala sektorn och mindre till militären. Kampanjen har lett till att landets militära utgifter sedan 1990 skurits ner från 12,5 procent till 3,5 procent av statsbudgeten, vilket inneburit att väsentligt mer offentliga medel idag satsas på hälsa och omsorg – en utveckling som gynnat de fattigaste.
Vill du läsa om fler exempel på resultat av Diakonias arbete gå in på vår hemsida: http://www.diakonia.se/
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Expressen, fattigdomsbekämpning, Paraguay
torsdag 24 maj 2007
Baptistsamfundet vågar utmana!
I Kristi Himmelsfärdshelgen medverkade jag i Baptistsamfundets årskonferens i Helsingborg under temat – Vem bryr sig? Baptistsamfundet är en av Diakonias huvudmän. I fokus fanns klimatförändringarna i relation till fattigdomen och de globala rättvisefrågorna.
Vilken spännande konferens!
Det sägs ofta att folkrörelserna inklusive kyrkan är på utdöende. Så är inte fallet. Här finns ett intresse och framför allt ett engagemang som söker nya former. Med representanter från lokala församlingar diskuterades en helhetssyn på de globala utmaningarna utifrån teologi, faktaredovisning om klimatförändringar och dess relationer till FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015.
Temat diskuterades i seminarier, behandlades i förhandlingar och upplevdes i gudstjänster
Exempel på frågor som diskuterades:
- Det är ett faktum att naturkatastroferna har ökat i antal under de senaste årtiondena. Det är framför allt katastrofer som är relaterade till översvämningar och torka enligt FN och Internationella Röda Korset. I länder som t ex Moçambique och Bangladesh försvinner årligen odlingsbar jord på grund av översvämningar medan torkan i delar av Sudan, Afrikas Horn och Kenya omöjliggör för människor att få mat och vatten för dagen.
- Den rika världen som släpper ut i särklass mest koldioxid och som förorsakar klimatförändringarna märker än så länge inte så mycket av problemen. Den fattiga delen av världen, som t ex delar av Afrika får – som så många gånger tidigare – betala priset för att vi ska uppehålla vår välfärd.
- Antalet klimatflyktingar ökar och utgör idag en majoritet av världens flyktingar. De står vid EU:s gräns och inga barriärer kommer att kunna hindra dem när de söker mat och vatten för dagen.
- WTO:s handelsavtal, biståndet och miljöpolitiken måste samordnas för att vi ska kunna möta utmaningarna och hitta lösningar.
- Vad kan jag göra som enskild, vad gör vi som kyrka och hur påverkar vi politiken på nationell och regional och globala nivå så att kloka beslut fattas?
Spännande diskussioner med stort engagemang resulterade i ett antagande av en policy för samfundet i klimatfrågan samt en uppmaning till församlingarna att arbeta vidare med att ta fram lokala handlingsplaner.
Själv fick jag vara med om något nytt när jag dialogpredikade med en av Sveriges främsta kontrabasister i en jazzgudstjänst under temat klimatförändringar och global rättvisa.
Det finns verkligen hopp när man ser människors engagemang, vilja, kompetens och visioner.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: Baptistsamfundet, folkrörelser, klimatförändringar, fattigdomsbekämpning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
