El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?

Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:

Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.

Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.

På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.

Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.

Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.

Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.

Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa