Utan att någon egentligen granskar fakta och sakligt kommenterat vad det handlar om. Vilka är problemen och vilken storleksordning handlar det om i pengar? Hur ser underlagen ut för alla påståenden som florerar? Hur stora är eventuella problem jämfört med andra avslöjanden inom offentlig sektor och näringsliv? Vilka samband och fram för allt vilka intressen ligger bakom alla rapporter och försök att skapa debatt och opinion? Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!
Men finns det brister i kvalitén av granskning och utifrån det grova generaliseringar som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av ett samhällsengagemang måste en seriös diskussion lyftas om relevans, verklighetsförankring, kostnadseffektivitet och vilka intressen som driver debatten.
Riksrevisionen presenterade sin rapport om enskilda organisationers oansvarsfulla sätt att hantera Sida medel. Forum Syd och Svenska Missionsrådet blev granskade med några av de organisationer som de förmedlar pengar till. De organisationer som valdes ut i total öppenhet från de bidragsgivande organisationerna var organisationer där man kunde ana att det fanns brister på grund av försenade rapporteringar etc.
I rapporten har jag förstått att det utifrån ett femtontal organisationer fanns fem där man kunde misstänkliggöra eventuella oegentligheter. I dessa fem fall handlar det om bidrag motsvarande ca tre miljoner. Det vill säga några hundratusen per insats. Men debatten och kritiken har fått enorma proportioner och handlat om att biståndet och folkrörelserna inte är effektiva med antydningar om att här finns ett område som är genomkorrumperat.
Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen och sitt engagemang försökt att åstadkomma förändringar. Människor som engagerat sig i Diakonia eller någon av de andra biståndsorganisationerna, som skapat vänskapsföreningar eller till exemepl engagerat sig som läkare på västkusten för att bidra till aidsarbetet i Sydafrika eller vad det nu kan vara för att ge uttryck för detta engagemang. Arbetat på sin fritid, gjort egna insamlingar och mobiliserat andra människor för att kunna driva verksamheten utifrån de uppsatta målen. Ofta under mycket svåra omständigheter i de länder de varit verksamma. Ett enormt nätverk i Sverige och globalt som bidrar till att bygga förståelse för internationaliseringen och i förlängningen fördjupa respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna.
Om riksrevisionens generaliseringar i rapporten handlar om att ifrågasätta dessa människors engagemang utifrån misstag som kan förklaras – som att man inte hunnit med eller inte tänkt på att ett revisionsintyg måste bifogas en slutrapport eller inte följt upp i detalj eventuella bokföringsmisstag – är det saker som går att rätta till eller förbättra. Det är då man frågar sig vilka proportioner detta får ta i den massmediala debatten? Vilka är jämförelserna?
I slutet av 1970 talet byggde Asea en kraftstation i Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa. Jag bodde och arbetade själv under denna period i Zaire. Alla visste att ledaren och diktatorn Mobutu var genomkorrumperad, såg till sina egna intressen och mördade alla oppositionella. Asea ger sig in i ett riskprojekt och ser till att man får garantier från svenska staten och exportkreditnämnden. Mobutu betalade naturligtvis aldrig. Han investerade i slott och herrgårdar i Frankrike och Belgien och dog som en av världens rikaste män. Asea som vinstdrivande företag fick betalt för sitt risktagande från exportkreditnämnden utan att ta någon risk. Där har skulden funnits under några årtionden tills det förra året efter finansdepartementet uppräkningar skrevs av på biståndsbudgeten med skattemedel motsvarande 1,2 miljarder kronor. Det motsvarar förmodligen ca fem procent av den ursprungliga skulden. De fattiga i nuvarande Kongo har aldrig berörts, förstått eller ens anat att detta storpolitiska och ekonomiska spel pågår.
Det handlar precis om det som biståndsminister Gunilla Carlsson brukar säga: Hur förvaltar vi skattebetalarnas pengar för att bibehålla förtroendet för svenskt bistånd?
Jag skulle kunna lägga till Jasförsäljningen och den svenska vapenexporten och alla anklagelser om korruption som finns från till exempel Sydafrika, Indien och så vidare, där vi alltid har hört att ”byken ska tvättas”. Miljonerna rullar av skattemedel utan några klarlägganden.
Silar vi mygg och sväljer kameler så är det naturligtvis ett problem för demokratin. Vilket inflytande finns för vanliga medborgare att förstå var och hur skattemedlen används? Skattebetalarna är till stor del själva engagerade i de svenska folkrörelserna med ett stort hjärta, engagemang och med kunskap om de globala utmaningarna och kommer i framtiden att utkräva ett politiskt ansvar från de förtroendevalda.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, effektivitet, korruption, Riksrevisionen
