Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.
I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.
Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.
Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:
- Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
- Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
- Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
- Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
- Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.
För mer info se http://www.betteraid.org/
Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor
