Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Honduras: Landet “Här-händer-ingenting”

Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om vår kollegas upplevelse av läget i Honduras. Försvarare av de mänskliga rättigheterna i landet är just nu oerhört utsatta. Av säkerhetsskäl publicerar vi därför inte vår kollegas namn.

I Honduras, där ”ingenting händer”, har vi under de senaste tre månaderna bevittnat:

• En statskupp med militära drag, genom vilken den lagligt valde presidenten med våld fördes ut ur landet.


• Skapandet av ”Nationella fronten för motstånd mot statskuppen”, vilken innefattar olika delar av de sociala rörelserna och medlemmar av det Liberala Partiet (vilket såväl den avsatte Zelaya som den nuvarande presidenten Micheletti tillhör).


• Mer än åttio dagar av oavbrutna folkliga protester mot statskuppen.


• Uppskattningsvis tio döda och hundratals skadade. Brutalt förtryck mot manifestationer. Två av ledarna inom motståndsrörelsen, en av dem oberoende presidentkandidat i de kommande valen, den andre riksdagsledamot, blev slagna så illa att de fick sina armar brutna på tre ställen.


• Särskilt våld mot kvinnor inom motståndsrörelsen, kvinnor som har blivit våldtagna av grupper av poliser.


• I slutet av juli rådde undantagstillstånd i de sydöstra delarna av landet under fem dagar i följd. Området var helt militäriserat, människor försvann och det förekom dödsfall.


• Från den 21 september har det rått undantagstillstånd under tre dagar i följd, även om de som upprepar att ”här händer ingenting” kallar det utegångsförbud och hävdar att det tjänar till att "värna vila, affärer och liv" för landets medborgare. I onsdags hävdes det tillfälligt, men medan jag skriver detta får jag veta att det återinförs från och med kl. 17, till och med… ja, till dess att ”myndigheterna” aviserar via TV och radio att det hävs, för den här gången har det införts tills vidare!


• De personer som motsätter sig statskuppen och som befann sig utanför Brasiliens ambassad, där Zelaya befunnit sig sedan han återvände till landet i måndags, avhystes med våld och med hjälp av tårgas, peppargas, gummikulor, slag och en högfrekvens-apparat som avger olidliga ljud. Inte att förglömma, militären hade också tagit till ett hemmagjort vapen; en lång träpinne med spikar längst fram. Men glöm inte… ”Här händer ingenting!”


• Vi har sett exempel på förtryck i bästa 70- och 80-talsstil: Militär och polis använder en baseball-stadion som häkte för de som anhållits under manifestationerna. En högt uppsatt polischef deklarerade i TV att det är för att de anhållna ska ha det bekvämt!


• Militären patrullerar i bostadsområden med provokativ och aggressiv attityd. Då invånarna försöker slänga ut dem börjar våldsamheterna. Militärt våld mot dem som protesterar mot statskuppen och för att återupprätta den konstitutionella ordningen.

Detta är bara några exempel på allt som händer i landet ”Här-händer-ingenting”. För det är bara vad denna självutnämnda ”regering” säger. Sanningen är att här händer allt möjligt!

Här ser vi ett kämpande folk, som har vaknat efter sekler av militär och politisk underkastelse, som har rest sig och protesterat under nya och annorlunda former på gatorna under mer än åttio dagar. I det här landet, där kuppens herrar vidhåller sitt mantra om att ”här-händer-ingenting”, har medvetenheten om att det är det fattiga folket som måste skapa sin egen förändring ökat. Det har tydligt visat sig att det inte är de traditionella politikerna eller de privata företagen med all sitt ”sociala ansvarstagande”, utan de som avverkat tusentals kilometer i demonstrationstågen som med blod, svett och tårar bygger ett Honduras värdigt sina förfäder.

Detta är det heroiska Honduras i Amerikas centrum!

---------------------------
Länkar:
Läs mer om brott mot de mänskliga rättigheterna i Honduras på Amnestys webbplats (på engelska)
Läs om Gilda Rivera, som jobbar i Honduras för Diakonias samarbetsorganisation CDM - Centro de Derechos de Mujeres. Nyligen besökte hon Sverige (15 september 2009)
Tidigare blogginlägg om Honduras: Ögonvittnesskildring från kuppdagen (3 juli 2009)
Diakonias partner vädjar om solidaritet (2 juli 2009)
Tidigare blogginlägg om kuppen: En olaglig handling kan inte ersätta en annan (1 juli 2009)

Ögonvittnesskildring från Honduras, söndagen den 29 juni 2009

Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om hennes upplevelse av kuppdagen i Honduras. Av säkerhetsskäl publicerar vi inte hennes namn. Läs gärna mert om läget i Honduras på Diakonias webbplats.

Det är mycket tidigt på söndag morgon. Klockan är 7:05 och på avstånd hör jag min makes röst då han försöker väcka mig. Han säger mitt namn, knuffar på mig, och då han äntligen lyckas få min uppmärksamhet säger han: De har fört ut Mel ur landet och valurnorna försvann i gryningen!

Det är söndag den 29 juni 2009, dagens som sedan flera månader hade utnämnts till dagen då president Manuel Zelaya och hans regering skulle genomföra en folkomröstning för att ta reda på vad befolkingen tyckte om hans förslag om att installera en ”fjärde valurna” i valen i november. Med denna ”fjärde valurna” skulle väljarna bestämma om man skulle inrätta en konstituerande församling för att reformera konstitutionen.

Jag reste mig ur sängen, samtidigt som jag ansträngde mig för att förstå vad han sade till mig... utan att lyckas begripa vad det egentligen var som hänt.

Medan mitt huvud kämpade med att behandla informationen, fick jag veta att militären hade tagit “Mel” från sin bostad, att de hade flugit honom till Costa Rica, och att valurnorna som skulle användas i folkomröstningen försvunnit. Det talades om att ministrar, ambassadörer och journalister tagits till fånga och slagits, att regeringens TV-kanal tagits ur sändning, och att detsamma hade hänt med andra kanaler som ägs eller styrs av personer som stödjer presidenten. Allt detta fick jag veta under kanske 15 eller 20 minuter genom de medier som fortfarande var i sändning. Vid 7:30 försvann strömmen och då vi försökte ta kontakt med familj, vänner och arbetskamrater visade det sig att även telefonnätet kopplats ned. Min arbetskamrat, vars make arbetar för elbolaget, berättade att militären hade tagit över dess installationer, och att detsamma hänt med telefonbolaget Hondutel. Nu kunde vi bara kommunicera med hjälp av mobiltelefonerna.

Vid den tidpunkten började jag förstå: Militärer som för bort presidenten, statliga institutioner under militär kontroll, flygplan som flyger fram och tillbaka över Tegucigalpas himmel… Det är är en militärkupp!

Jag upplevde själv de mest repressiva åren i vårt kära Centralamerika. Jag upplevde på nära håll militärernas bestialitet. Därför är jag övertygad om att militärer är militärer, oavsett var i världen de befinner sig, och de agerar alltid på samma sätt – men jag ber om ursäkt till de militärer som eventuellt utgör undantag.

Ingen visste något, vi var i princip utan information. De flesta radiostationer hade tagits ur sändning och de få som sände hade inga nyheter. I mitt kvarter förekom mycket mer liv och rörelse än en vanlig tidig söndagsmorgon. Från vårt hus kunde jag se en strid ström av människor, de flesta kvinnor, på väg till de små närbutikerna där de försåg sig med ris, bönor, mjölk, stearinljus, batterier, bröd och annat. Det var helt galet, rädslan och kaoset var plötsligt bland oss!

Först och främst fick jag lov att informera mina kollegor i andra länder om det som hänt. Det var ju söndag och det fanns inte så mycket jag kunde göra, men jag borde i alla fall få fram korrekt information. Jag tog sedan kontakt med några av våra partnerorganisationer, men precis som jag visste de mycket lite om vad som hände. De var lika förvirrade och arga som jag: Detta var en statskupp utförd av militärer, det var oroväckande och verkligen skrämmande. Den här typen av handlingar hade vi ju lämnat bakom oss. Dessutom skulle detta kunna sätta ett extremt allvarligt och farligt exempel på internationell politisk nivå, inte minst i Latinamerika. Nu hade det verkligen visat sig hur bräcklig vår demokrati var, eftersom den legat i händerna på de ekonomiska makteliterna och blivit reducerad till rätten att rösta. Men framför allt, mitt i den politiska analysen, kände vi alla en stor osäkerhet.

Under eftermiddagen informerade de officiella nyhetskanalerna oss om att kongressen hade utsett en ny president, den före detta talmannen. Och därmed var statskuppen genomförd.

En reflektion om läget i Honduras

En medarbetare på en av Diakonias partnerorganisationer i Honduras har skrivit ned några reflektioner kring situationen i landet. Hon föredrar att vara anonym:

"På grund av det som hänt i landet, har kommunikationerna varit begränsade. Vi har varit utan elektricitet under långa perioder, och medierna censureras på begäran av Roberto Micheletti och den maktelit som stödjer honom. Vissa medier har stängts eftersom de leds av folk som står nära Zelaya. Andra lokala medier, som exempelvis Jesuit-ägda “Radio Progreso”, är inte lierade med Zelaya men har censurerats eftersom de befinner sig i en oppositionell position som både de gamla och nya ledarna vill tysta.

Personalen på vår organisation mår bra trots att vi har fått utstå hot, offentliga utpekanden och fördömanden från regeringens sida. Dock är det mest beklagliga och det som står i centrum för vår oro att vissa av dessa hot också kommer från andra organisationer inom det civila samhället.

Honduras har förändrats, utan att något egentligen förändrades
Det som har hänt i Honduras är helt klart en statskupp. Att ge en annan version av händelserna handlar mer om att förbättra bilden av landet inför det internationella samfundet.

Kuppmakarna hävdar att de försvarade rättsstaten genom att förhindra genomförandet av en olaglig folkomröstning (som förvisso verkligen är emot lagen). Dock sker det genom ytterligare en illegal handling: Statskupper är förbjudna enligt konstitutionen, vilket självklart gör det motsägelsefullt att återupprätta rättsstaten genom en statskupp. En enkel, men samtidigt komplicerad fråga är: Om vi försvarar rättsstaten, varför inte istället döma Zelaya och hans regering för maktmissbruk, försumlighet och så vidare, här i landet?

Kongressens argumentation för att avsätta Manuel Zelaya var motsägelsefull och manipulerad: Först beslutade den att acceptera hans ”avskedsansökan” (som Zelaya nekar till att ha skickat). Senare sades det att hans avsättning motiverades av att han underlåtit att godkänna över 70 lagar, att han ännu inte presenterat någon nationell budget för 2009, trots att denna skulle ha presenterats till kongressen i september förra året, och andra felaktigheter. Hur kan vi lita på och stödja dem som också handlar på illegal väg? Den nye ”presidenten” Micheletti hör till landets extremhöger, han är mycket konservativ och sitter där han sitter för att försvara intressena för den ekonomiska maktelit han representerar och för att försäkra att inget förändras i Honduras.

Om det finns några vinnare i allt detta så är det militären: Vi har gett tillbaka makt, betydelse och resurser till militären, och det värsta är att de civila återigen har bett armén att intervenera för att ”lösa” en konflikt. Folk talar om att tacka armén och gör dem nästan till nationella hjältar. De små framsteg vi har gjort de senaste 20 åren, är praktiskt taget tillintetgjorda. Det civila samhället är mer polariserat än någonsin: Det förekom mycket splittring bland medborgarna redan innan statskuppen, och nu har många organisationer och sociala ledare radikaliserat sin diskurs och sina handlingar. Våldshandlingarna har ökat. Nu protesterar inte längre bara ledare och organisationer som betalas av regeringen, utan många andra som deltar i manifestationerna för att fördöma brytandet av den konstitutionella ordningen.

Internationell isolering
Honduras är extremt beroende av omvärlden, och att inte få erkännande av det internationella samfundet får inte bara politiska konsekvenser, utan även ekonomiska. Efter Zelayas administration, som varit väldigt ovarsam med ekonomiska resurser, är landet i princip bankrutt. Det finns ingen plan för att möta den ekonomiska krisen, det finns inte ens en nationell budget, och nu har vi dessutom sanktioner att vänta från SICA på 48 centralamerikanska varor. Dessutom är det möjligt att vi inte får någon hjälp från de internationella finansinstitutionerna, som även om vi inte gillar det är oundgängliga för landet – i synnerhet nu med den internationella krisen.

Det förekommer en förkastlig censur och självcensur bland medierna: Förvrängning, brist på information, tystnad, partiska och vinklade nyheter är vad de medier som fortfarande fungerar bjuder på. Transparens och yttrandefrihet varken var eller är mål för de förra eller de nya ledarna. Slutligen är det viktigt att säga att man i bedömningen av landets tillstånd inte kan begränsa sig till att vara för eller emot Zelaya, eller för eller emot Micheletti. Saken är att de båda, och de som de representerar, utgör en del av samma maktelit. En maktelit som aldrig brytt sig om, eller kommer att bry sig om, vad som händer med befolkningen”.

Läs mer:
På Diakonias webbplats finns upprop för demokrati och mänskliga rättigheter i Honduras samt information från Diakonias personal på plats:

Till uppropen som Diakonia och andra internationella organisationer undertecknat

Till sidan med lägesrapport: Diakonias partner vädjar om solidaritet

Genuint uttryck för svensk demokrati

Visby badar i sol och nere i kvarteren runt hamnen och Donners plats trängs Diakonias aktivister med kringirrande journalister och riksdagsmän på väg till dagens paneldebatter. Det är varmt, politikertätt och organisationernas roll-ups är nästan lika många som de kringströvande turisterna.

Denna vecka är jag Sommarbloggare på tidningen Dagen. Där bloggar jag om vad som händer i Visby och vilka frågor som diskuteras på alla de hundratals seminarier, debatter, frukostmöten och torgtal som äger rum under politikerveckan. Du är varmt välkommen att följa mig på bloggen här!

I år slår Almedalen alla rekord beträffande antal aktiviteter och seminarier. Det finns anledning att fundera över hur många arrangemang en sån här vecka orkar med. Kanske borde man begränsa utbudet för att få ett större genomslag?

Idag finns det seminarier som samlar två eller tre personer... Med det sagt är Almedalen ändå ett genuint uttryck för svensk demokrati, där politiker, näringsliv, organisationer & massmedia samlas för att diskutera svensk samhällsutveckling. Almedalen står för engagemang, visioner, debatt och vilja att vara med och bygga ett framtida svenskt samhälle. Därför är det viktigt att värna om Almedalen som fenomen, men också fundera över hur veckan ska organiseras för att undvika att ytan och det spektakulära tar över. Det är trots allt för samtalet om vad vi vill med politiken som vi är här.

Bo Forsberg
Generalsekreterare Diakonia

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

33 000 människor, Desmond Tutu och jag fastar för frihet i Zimbabwe

Läget i Zimbabwe är katastrofalt. Hungern sprider sig snabbt och det riskerar att bli en stor svältkatastrof. Mer än hälften av Zimbabwes 11 miljoner människor får inte mer än ett mål mat om dagen. Koleraepidemin sprider sig snabbt och många sjukvårdskliniker har kollapsat. 3 000 människor har redan dött och många av läkarna som inte fått lön på flera månader har lämnat landet.

Samtidigt hårdnar det politiska klimatet. Jestina Mukoko från Zimbabwe Peace Project hämtades från sitt hem, iklädd enbart pyjamas, av 12-15 civilklädda män den 3:e december. Enbart hennes son blev vittne till händelsen.

Den 24 december dök hon upp på en rättegång i Harare där hon anklagades för att planera väpnad kamp i Zimbabwe, något som kan leda till dödstraff. Enligt hennes advokat var hon drogad och torterad. Idag har 27 kända aktivister försvunnit. Rättegången mot Jestina har nu skjutits upp på obestämd tid. Amnestyrapporter pekar på att hon torterats.

Idag hungerstrejkar 33 000 demokratiaktivister i södra Afrika, inklusive Desmond Tutu, för frihet i Zimbabwe. Det är en rullande hungerstrejk för att öka trycket för demokrati i Zimbabwe och för att sätta press på de afrikanska ledarna inom Afrikanska Unionen.

Läs mer hos våra partner i Zimbabwe om läget i landet. Inte minst i relation till den växande koleraepidemin.

Ställ upp på hungerstrejken du med!

Jag har just gjort det.

Antisemitism hjälper inte palestinier

I måndags utsattes synagogan i franska Toulouse för ett bombattentat, i Sverige har både judiska samfundets lokaler och ett judiskt begravningskapell utsatts för brandattentat, i Stockholm har Israels ambassad vandaliserats.

Jag talar dagligen med mina vänner och kollegor i Gaza, jag har inte kunnat hålla tillbaka tårarna när de berättade om hur vattnet hade tagit slut och hur deras barn inte kunde sova på nätterna, när jag hör krevaderna genom vår dåliga telefonförbindelse.
Jag är skräckslagen över att både Israel och Hamas struntar i folkrätten och civilbefolkningen i det pågående kriget.
Jag är förtvivlad över hur ockupationen fortsätter och bosättningarna breder ut sig på västbanken och diskrimineringen av den palestinska befolkningen.

Men om någon tror att man kan stoppa Israels diskriminering av kristna och muslimer i de ockuperade områdena genom att diskriminera Europas judar och vandalisera deras synagogor så är det en grym ironi.

Om någon tror att man kan stoppa Israels bomber som dödar civila i Gaza med brandbomber mot synagogor i Sverige så har man inte förstått någonting.

Om någon tror att man kan kräva respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter av Israel genom att kränka de mänskliga rättigheterna för den judiska minoriteten i Sverige så trampar man på de principer man tror sig företräda.

Skall man kräva säkerhet, rättvisa, frihet, respekt och fred för det palestinska folket så är det inte bara fel väg, utan oförsvarligt att förneka samma rättigheter för den judiska minoriteten i andra länder.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia
f d generalsekreterare för Ungdom Mot Rasism/Alla Olika Alla Lika

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Världstoppmötet i Accra - Små steg för ett bättre bistånd

Den 2-4 september samlades ministrar, presidenter, representanter för biståndsorganisationer och det civila samhället från hela världen till en gigantisk konferens i Ghanas huvudstad Accra. Över 1 000 personer deltog - ett möte av stor betydelse för att förbättra effektiviteten i biståndet, men som tyvärr fått mycket lite uppmärksamhet i svensk media.

Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.

I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.

Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.

Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:

• Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
• Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
• Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
• Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
• Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
  

Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.

För mer info se http://www.betteraid.org/

Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor

Biståndet räddar liv i Zimbabwe

Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.

1. Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
   
2. Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
   
3. Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
   

Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.

Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.

Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia