Beslut om en större roll för och mer pengar till IMF: I korthet har IMF gått från att vara en institution ”på väg ut”, till att stå i centrum i och med att den större delen av G20:s ”1,1 triljoner dollar paket” för att bemöta den globala krisen kommer att kanaliseras via IMF. Vårmötena bekräftade att medlemmar ska bidra med 250 miljarder US-dollar till IMF på kort sikt vilket ska följas av ytterligare 500 miljarder. Detta innebär att IMF:s lånekapacitet kommer att fördubblas, också för lån till fattiga länder på icke marknadsvillkor (så kallade concessional lending på engelska, det vill säga med lägre ränta).
..men för lite resurser till fattiga länder: I skenet av finanskrisen kommer mer pengar att behövas både i relativt sätt rikare länder som vänt sig till IMF för stöd, men framförallt i de fattiga länderna som är mest sårbara. Även om IMF:s slutkommuniké bekräftar vikten av stöd till fattiga länder, så visar analyser av Eurodad att endast en liten del av de resurser som ska kanaliseras via IMF kommer att gå till de fattigaste länderna, endast ca 24 miljarder. Detta är sorgligt då de fattiga länderna behöver mer resurser här och nu för att klara av hälsovård och andra basfunktioner inklusive att föda sin befolkning när finanskrisen nu spär på redan tuffa utmaningar.
Inför mötena förslog NGO:s bland annat att IMF skulle kunna använda en del av vinsten från en försäljning av IMF:s guld till mer pengar för fattiga länder. Det blev ingen enighet i denna fråga på mötena även om slutkommunikén nämner guldförsäljning som ett sätt att mobilisera resurser för fattiga länder.
Världsbanken beslutade i helgen bland annat att tredubbla sin långivning inom Världsbanken/IBRD (detta går till medelinkomstländer) och att ”snabbspola fram” och göra resurser för fattiga länder från Världsbanken/IDA tillgängliga tidigare än planerat. Detta är positivt så länge det inte innebär att kontot är tomt när framtida behov ska bemötas.
Viktigt med bra lånevillkor: När mer pengar kanaliseras via framförallt IMF som ökat sin lånekapacitet kraftigt, så är det av extra stor vikt att lånen utformas och används på ett sätt som främjar fattigdomsbekämpning. Här finns anledning till oro då IMF:s lånevillkor har förespråkat en åtstramningspolitik i fattiga länder samtidigt som rikare länder tvärtom bedriver en expansiv politik för att bemöta finanskrisen på hemmaplan.
Positivt är dock att IMF beslutat att fasat ut det som kallas för ”Structural Performance Criteria” vilket betyder mer flexibla lånevillkor, något som NGO:s arbetat för länge (dock ej oansvarsfulla lån, vilket vi inte vill se!) Det återstår att se om förändringen i IMF:s lånevillkor är mer bestående.
Det kommer att bli mycket viktigt att bevaka både IMF och Världsbankens lån för att se till att de sker på ett sätt som främjar fattigdomsbekämpning och miljöhänsyn. En mycket debatterad fråga är Världsbankens energisektorstöd, som till stor del går till fossila bränslen snarare än att stödja utvecklingsländer att satsa på förnyelsebar energi. Det finns också en farhåga att vi med alla dessa nya lån kommer att se en ny skuldkris i framtiden, vilket kan undvikas om lånen ges med låga räntor och sker ansvarfullt. Helt centralt är dock att handel och investeringar sker på ett som faktiskt främjar utvecklingsländer.
Små, mycket långsamma steg mot mer demokrati i institutionerna: Vårmötena tog några mycket små steg mot att reformera hur institutionerna styrs. Det är ett absurt faktum att ekonomier på frammarsch (t ex Indien och Kina) är underrepresenterade och att utvecklingsländer har mycket lite inflytande samtidigt som politiken i de båda institutionerna påverkar dem så mycket. För att inte tala om att cheferna för de båda institutionerna tillsätts av USA och Europa utan en öppen process. Världsbanken enades i helgen om att reformfrågan ska beslutas till vårmötena 2010 i en öppen process och IMF enades om en process som ska påbörjas före årsmötena i år.
Frågan om hur de båda institutionerna styrs är av central betydelse för deras legitimitet. Det hade varit önskvärt med tuffare krav inte minst på IMF innan beslutet fattades om att kanalisera massa nya pengar via IMF.
Summa summarum bjöd inte vårmötena några större överraskningar. Det pågår en livlig diskussion om IMF:s och Världsbankens roller i finanskrisen. Vår uppgift blir att se till att dessa diskussioner och framförallt de beslut som fattas faktiskt innebär någon skillnad för fattiga människor. Några frågor som återstår att lösa är:
- Mobilisera mer pengar för fattiga länder att bemöta finanskrisen än vad som beslutades om, och att dessa pengar är nya och inte bara en omfördelning av tidigare löften. Rika länder måste leva upp till tidigare löften om bistånd.
- Stoppa kapitalflykt och skatteparadis för att fattiga länder ska kunna behålla vinster från handel och investeringar i länderna och använda dem till fattigdomsbekämpning. De kan därmed på sikt bli starka att bemöta finanskrisen, hungerkrisen och klimatkrisen och om dessa gigantiska hål täpps till minskar också biståndsberoendet.
- En mer demokratisk styrning av IMF och Världsbanken men också av den globala ekonomin i stort som säkrar de fattiga människornas inflytande som drabbas hårdast av finanskrisen.
